Skam den som ger sig, Dismember har med all ära krigat för sin death-metal i över tio år. Slavestate tyckte att det var dags att ta en titt på bandets karriär, trots att bandet just nu inte är i ropet. Resultatet blev en så pass lång och detaljerad genomgång att vi valt att publicera artikeln i två delar.

Del 1 av 2

Regel nummer ett när man gör en intervju torde vara att man försäkrar sig om att den person man intervjuar är rätt person och att personen i fråga spelar i rätt band. När jag har Matti Kärki på tråden går inte den minsta susning av reflektion genom skallen utan jag utgår helt sonika från att han i intervjun babblar om Dismember. Vem jag ska tacka är i allra högsta grad osäkert, men tur var i alla fall att intervjun inte hann pågå i mer än ett par minuter förrän vi upptäckte att vi snackade om två olika band. Matti var helt införstådd med att intervjun gällde hans projekt Murder Squad som just avslutat sitt jobb i studion. Jag å andra sidan var minst lika fullt övertygad om att det var en intervju om Dismember som var på gång, lika säkert som Matti är sångare i dito band. Hur som helst så var missförståndet ögonblickligen avhjälpt och vi kunde starta på ny kula. För att råda bot och bättring inleder jag ånyo intervjun med den djuplodande frågan om Dismember har några planer på något nytt alster och kanske till och med kikat in i någon studio.
— Ja, fast det är inte riktigt aktuellt med studiotid. Vi håller fortfarande på att plocka ihop material och skriver låtar och så, svarar Matti som tydligen lagt sig till rätta i soffan hemma i Lägenheten.
Jaha, så det ligger på det stadiet än så länge?
— Ja, precis.
Men allt ser bra ut och det lutar åt att det är något på gång i alla fall?
— Jadå, det är lite trögjobbat bara. De flesta i bandet har ju jobb och vissa av oss har familj, så det kan vara lite knepigt att pussla ihop reptider och sånt. Men vi är fullt aktiva och folk sitter och skriver material hemma och så där. Så det handlar vät mer eller mindre bara om att hitta tillräckligt med reptid för att kunna pussla ihop det man har suttit och skrivit, säger Matti och fortsätter med en viss eftertänksamhet.
— Jag vill inte säga för mycket men jag hoppas ju verkligen att skivan i alla fall ska vara inspelad till början av hösten.
Wow, tänker jag och hejdar mitt spontana glädjetjut och försöker istället få en viss bekräftelse på det sagda.
— Ja, så pass är det planerat. Det har inte hänt mycket nu med Dismember på flera år så att…
Det betyder att det eventuellt skulle kunna vara något som kommer att släppas i början av nästa år då, envisas jag med att mata på för att tömma frågan på sista droppen.
— Nej, jag hoppas ju verkligen att den här skivan ska vara ute i höst, i början av vintern. Vi kan inte ge något helt hundra besked på när vi ska in i studion, när låtarna är färdiga och sådär. Då vet inte heller skivbolaget när de ska börja promota den nya skivan. Eftersom vi ligger på ett lite mindre bolag och sådär så tror jag att de vill göra ett bra PR-jobb för den här.
Vilket bolag är det ni ligger på nu?
— Vi ligger på Hammerheart. Vi sa upp gemenskapen med Nuclear Blast. Vi hamnade så långt ner på deras rangskala, förklarar Matti med en lätt trötthet i rösten. Han verkar påtagligt less bara vid tanken på deras forna skivbolags förehavanden.
— Jag tänker mest på “Death Metal” och “Hate Campaign”, de fick urusel PR från Nuclear Blasts sida. Som “Death Metal”, den kom ju ut i butikerna mer eller mindre utan PR och ändå sålde den bra mycket mer än annat skräp de har där. Men det var ju bara för namnets skull, du vet.
Ja, folk visste redan vilka ni var…
— Ja, precis. De två skivorna hade sålt bra mycket mer om Nuclear Blast verkligen hade arbetat för det. Nuclear Blast är ett sådant bolag som expanderar kontinuerligt och som ständigt får in nya band. Särskilt nu på sistone innan vi hoppade av därifrån så hade de fått Manowar och en massa sånt. Det är verkligen så att de vänder kappan efter vinden. Du vet, det var ju sådan där Hammerfall-metal som gällde då. Så de trodde ju inte alls på dödsmetall.
En märkbar irritation har börjat ta sig in i Mattis stämma och han verkar elda upp sig ganska bra då han förklarar hur de känt att: “jaha, varför ska vi ligga kvar där när de ändå inte har förtroende för oss?” För att undvika en eskalering av ilska i en lägenhet någonstans i kungliga huvudstaden frågar jag istället om den tilltänkta plattan ännu fått något namn.
— Ja, svarar han med nyfunnen entusiasm. Än så länge har jag lagt fram förslaget som godtogs av allihop är “Where Ironcrosses Grow”. Där järnkorsen växer, lägger han till för att även jag ska förstå detta utländska språk. Det är arbetstiteln ännu, det kan ju vara så att det ändras sedan när låtarna börjar bli mer klara och när man ser vilket håll texterna Lutar åt. Det kan ju bli ändringar, men än så länge har alla i bandet godkänt den där titeln och det är det vi siktar på att den ska heta.
Vad har ni tänkt er för stuk på den? Du säger att det beror på vart åt texterna lutar och så vidare. Är det något genomgående tema på skivan?
— Näe! Jag försöker ju skriva det mesta av texterna. Ibland blir det mycket gore och slakt vilket ju tillhör death metal. Ibland blir det mycket åsikter om religion och sånt, inte så politiska texter. Det har vi aldrig sysslat med. Men det beror väldigt mycket på vad låtarna handlar om,jag har ju hållit på och läst rätt mycket om andra världskriget nu på sistone, därav titeln också. Då kan det ju bli så att texterna handlar om just sådant som hände under andra världskriget. Men det kan ju även vara så att det handlar om helt andra saker, för vi letar alltid efter dubbelbottnade skivtitlar. “Where Ironcrosses Grow” behöver liksom inte vara ett slagfält utan det kan även vara en kyrkogård. Så man kan se de här järnkorsen som gravstenar.
Ni försöker hitta någon dubbeltydighet i det också, menar du?
— Vi försöker alltid göra så. Vi har alltid pysslat med det, så att… nja förutom på “Death Metal”, försöker Matti förklara men börjar istället småskratta lite lätt. Det var, fortsätter han ändå som om han hade en rolig historia att berätta, under den tiden Nuclear Blast började behandla oss så illa och ignorera oss. Då fick vi även höra i studion att “nänä, sånt kan vi inte göra” eller “sånt vill vi inte göra för death metal är ute, det säljer inte längre”. Då vart vi irriterade och då satte vi titeln på plattan som “Death Metal” bara för att jävlas med dem. (skratt)
Att Dismember inte är ett band som säljer sig får man ganska snart klart för sig efter en stunds snack med Matti. Hur nu än Nuclear Blast försökte pika eller vara inne och pilla i den skapande processen så förklarar Matti att de trotsigt och med inte så lite stolthet även då var säkra på vad för slags musik de ville göra. Att det inte alltid resulterade i exakt den musik som Matti hade önskat kommer vi in på längre fram vid genomgången av Dismembers diskografi. Som en direkt uppföljning på Mattis nyss berättade anekdot kring titeln på deras förrförra skiva tyckte jag att det var oerhört lämpligt att höra mig för om kommande albums inriktning. Kommer de att köra på i samma anda och lika konsekvent som tidigare?
— Vi kommer ju att köra Dismember, helt enkelt. Det vi kommit överens om inom bandet är att det har varit lite väl melodiöst på de senaste alstren. Så vi försöker leta oss bort från det, tillbaks till det här råbrutala som vi började med. Tillbaks till rötterna, så att säga. Dismembers musik är ju rå och brutal, men det har smugit sig in en massa influenser från Iron Maiden och sådär. Lite mer melodiösa partier helt enkelt. Vi har en plan på att minska ner på det och få ett lite brutalare stuk över det hela. Vi ska försöka skala bort och sådär. Mindre trallvänligt och mera “in your face”, om man säger så.
Okej, lite mer old-school kan man kanske säga.
— Ja, söka tillbaks till det som fick oss att börja pyssla med sånt här från första början. Vilket inte behöver mena att det blir totalt rårens hela tiden, svarar Matti och tänder en ny cigg.

Dismember är väl ett av de få band som under sin relativt långa karriär hållit sig med en väl sammansatt uppsättning medlemmar. En fem man stark bataljon som under alla år hållit death metal fanan högt. Fram till för två år sedan innan släppet av “Hate Campaign”, då uppsättningen ändrades och två medlemmar avlöstes av nya förmågor.
— Ja, just det, bekräftar Matti mitt påstående om att de bytt basist och rytmgitarrist i och med “Hate Campaign”.
— Vi säger så här, Robert Sennebäck som spelade gitarr förut var en väldigt duktig kompgitarrist. Han lämnade bandet på grund av privata skäl och vi tog in en kamrat till oss som heter Magnus Sahlgren. Han är en väldigt avancerad gitarrist så då fick vi en sologitarrist på köpet, om man säger så. Så nu har vi två lead-gitarrister. Richard Cabeza tröttnade i samband med hela den här härvan med Nuclear Blast då det inte funkade. Han ruttnade på det hela och lämnade bandet för att börja jobba i norska bandet Satyricon. Då när han lämnade oss så hade vi ingen basist där ett tag och vi strulade runt och till slut fick vi tag på Sharlee D’Angelo (bl.a. Mercyful Fate). Han följde med oss på en turné vi gjorde, plus att han spelade på “Hate Campaign”-skivan. Men eftersom han är en sådan här… rakt ut kan man säga att han är en “bandhora”, han spelar i så många band som det bara går. (skratt) Så hans inhopp i Dismember var begränsat till den turnén och den skivan och sedan så hörde vi aldrig ifrån honom igen. Sedan blev vi erbjudna en USA-turné som vi åkte iväg på, men då hade vi ju ingen basist. Men då hade Richard kommit tillbaks från sitt inhopp i Satyricon och vi frågade om han ville spela på den turnén. Han är ju sån att han åker iväg på det mesta, han älskar att vara på turné. Så då frågade vi honom om han ville spela på den turnén, inte nödvändigtvis hoppa med i bandet igen, och det tyckte han verkade lite roligt och sådär. För oss blev det ju mindre jobb att repa in en ny basist och så. Så under den turnén och följande spelningar så tyckte Richard att det flöt på bättre än vad det gjort förut, så hade vi ett litet bandmöte och så välkomnade vi tillbaks honom i bandet. Så nu är det mer eller mindre samma line-up som det var förut, det är bara Robert Sennebäck som inte längre finns med längre.

Den som vågar påstå att Matti Kärki är något i närheten av ordkarg har en oplockad gammal ost att tänka igenom, eller vad man nu säger. Jag tittar på klockan och upptäcker med skräckblandad förtjusning att tjugofem minuter har passerat och vi har inte ens kommit in på vad intervjun egentligen var tänkt att handla om, nämligen Dismembers diskografi. Om jag inte skulle riskera att hamna i olag med allt vad Slavestate Magazine kunde uppbringa i form av chefredaktörer och redaktion såg jag mig nödgad att föra in intervjun på just tidigare Dismember utgåvor. Matti var tack och lov entusiastisk över förslaget och sa sig även gilla idén om att dra var och en av skivorna genom sex olika bedömningskriterier:

1. Omslagets artwork.
2. Låtuppsättning.
3. Musikaliska kvalitet.
4. Produktion.
5. Mattis personliga poängbedömning, skala 1 till 5.
6. Respons vid releasen.

Bortsett från tidiga demos var den första skiva som släpptes en bild-singel, “Skin Her Alive” från 1991. Vetgirigt som Slavestate är måste jag naturligtvis fråga Matti angående det rabalder som just den låten orsakade i kungariket England.
— Ja, just det. Låten “Skin Her Alive” är ju från första fullängdaren, “Like An Ever Flowing Stream”. Den där singeln som släpptes, den vart släppt i samband med fullängdaren. Jag tror till och med att singeln kom strax efter, eller något sånt. Det var på den tiden när vinylen fortfarande inte höll på att tyna bort, då släpptes det en del vinyler, bildvinyl och sånt där. Så den singeln är väl i sig inget eget släpp. Det var mer som en extra pryl som skulle supporta skivan. Hela den här grejen i England kom till sig av att Nuclear Blast skickade en last med skivor till den engelska distributören. Då gjorde den engelska tullen något stickprov och hittade väl några hemska skivor med dittan och duttan (skratt). Det här var ju mest skivor från Nuclear Blast, och då fanns det ju band med som hette Pungent Stench och en massa annat. Men bland annat så fastnade de för vår skiva på grund av att på baksidan så var det, det skulle ju vara så skräckfilmsaktigt som möjligt, så vi hade ju dränkt in oss med lite blod där. Då tog de sig också en titt på skivtitlarna och såg titeln “Skin Her Alive”. Då var de ju tvungna att riva fram texten och läsa den. Det var ju alldeles förskräckligt tyckte de, sexistiskt och hemskt och bla bla bla. Så de ville bannlysa, de baserade hela skiten på någon urgammal engelsk lag från 1800-talet, att obscen konst, alltså något som är “indecent and obscene” inte ska tas in i landet.
Så inget sådant skulle få komma in i landet?
— Ja, precis. Så det ska bara vara liksom salongskonst, att det är okej och inget fult eller obscent eller nåt sånt. Sedan tyckte de att den texten var anstötlig så då ville de bannlysa den skivan från England så att den inte fick säljas där. Sedan åkte vi till England och det vart rättegång och sånt där. De spelade upp hela skivan i rätten och vi fick sitta där som fån och rulla tummarna tills skivan var klar. Man såg ju hur de där engelska domarna satt där och smålog uppe på sitt podium, för de hörde ju inte ett smack av vad jag sjöng. Sedan var det en del andra grejer, bland annat att skivan redan hade funnits i landet ett halvår, så skadan var mer eller mindre redan skedd.
Ja, den enorma skadan som den skivan åsamkat…
— Ja, som vi hade åsamkat den engelska befolkningen med våra hemska texter (skratt). Så det blev inget av den bannlysningen.
Det lades ner då alltså?
— Ja, det var så att det var vår distributör som åkte inför rätten. Dismember som band var ju inte inför rätta utan var ju bara med där och vittnade för distributörens sida. För det var ju han som skulle sprida skivorna i England. Då drogs ju han inför rätta på grund av det. Men det blev ju inget, så hela bannlysningen och allt lades ner.
Men det blev inga efterspel med inställda konserter och sånt?
— Nänä, faktum är att vi gjorde en konsert i samband med att vi var i England (skratt).
— Nu får ni allt snabba på rättegången! Vi ska iväg på en spelning!
Härligt! Den är ju från “Like An Ever Flowing Stream”. Då tar vi och börjar med den då…

‘LIKE AN EVER FLOWING STREAM’ (1991)
Nuclear Blast – NB 047

Artwork: Den är mycket trevlig, om man säger så. Artisten, Dan Seagrave, är en jeppe som gjorde väldigt mycket skivomslag under dödsmetallens frammarsch. Han hade gjort omslag till Morbid Angel, Entombed och så vidare. Då hade man redan fått bevis på vad han gick för. Han fick ju mer eller mindre fria händer. Vi sa bara vad skivan hette och sedan så pulade han ihop det där. Så det är ju en liten strömmande grej, så där. En liten flowing stream, som han hade tänkt sig ungefär. Jag får säga att det är ett väldigt lyckat omslag, väldigt snyggt är det. Jag är 100% nöjd med det!
Låtuppsättning: Rätt bra material trots allt, med tanke på att vi fick knåpa ihop det rätt snabbt. Vi hade ju egentligen tur med skivkontraktet. Vi hade gjort en demo med tre låtar som vi spred runt lite sporadiskt. Men så var det en jeppe från en spansk tidning som var här på semester och skulle kolla lite underground spelningar och underground scenen. Då plockade han upp en kopia. Sedan hade han åkt förbi nere i Tyskland och hälsat på sina kamrater på Nuclear Blast. Då spelade han upp demon för dem och då nappade de på det och ringde upp mig bland annat och frågade om vi var intresserade av att skriva kontrakt med dom. Och det var vi ju! Så skrev vi på kontraktet och så där och så ville de ha ut en platta då och då. Det var ju lite tight med tid så vi repade som svin och allt gjordes under tidspress. Det var limiterad budget hit och dit och vi hade två veckor i studion dittan och duttan. Så vi gjorde låtarna rätt snabb, så med tanke på den lilla tid vi hade tycker jag faktiskt låtarna blev helt okej. Tillräckligt bra för att släppas på en första skiva, om man säger så. Jag menar, låten “Skin Her Alive” spelar vi ju fortfarande. Den har vi kört på varenda gig som vi någonsin gjort i Dismembers historia. Den kommer förmodligen alltid att köras också. Det är en sådan där standard Dismember-låt…
Musikaliskt: Vi har ju aldrig varit några riktiga fenor på att spela. Vi har ju mer eller mindre alltid balanserat på gränsen. För varje skiva vi har spelat in har vi tagit det till den gränsen som vi förmår, inom våra kunskapers gränser. När vi spelade in skivan hade vi inte en full lineup heller. Det var jag, David och Fred som gick in i studion. Richard Cabeza och Robert Sennebäck kom in strax efter, men kom ändå med i bandet så de var där för att ställa det på skivan. Under skivinspelningens gång så blev det full lineup, men de medverkade inte på skivan. De var inte tillräckligt inrepade då, så att säga. Vi behövde naturligtvis solon på skivan. David hade fullt upp med att lägga allt som hade med komp att göra osv. Så vi bad Nicke Andersson komma in och lägga lite improviserade solon och så där, för han är ju en duktig musiker. Även om han är bättre nu med Hellacopters och så, men han gjorde ju väldigt mycket av musiken till bland annat Entombed. Det var bara för den skivan, inte så att han skulle vara med i bandet eller nåt. Enbart för att ha solon på skivan som vi bad honom. Vi hade bara två veckor i studion så vi tog till en förenklingsprocess, om man säger så.
Produktion: Det blev en råbrutal producering på den skivan! Jag vet inte hur det kom till sig, men den rasslar och smäller perfekt. Man hör att det är dödsmetall som gäller. Vi hade inget speciellt sätt för att få det att låta som det gör, det blev mer eller mindre bara sådär.
Poäng: Jag ger den en fyra (av fem möjliga) på grund av entusiasmen, eftersom det är vår första skiva, sedan också ljudmässigt. Det som drar ner betyget från en femma till en fyra är just det att det inte är 100% tight och inte 100% bra spelat.
Respons: Väldigt bra respons. Den skivan kom ut just då när deathmetal höll på och växte fortfarande. Då hade ju Morbid Angel kommit ut med sina skivor och Carcass hade kommit ut och Entombed hade släppt sin första skiva, så den kom ju där strax efter. Den fick en väldigt bra respons av både fans och tidningar. Av alla skivor så är det den som har sålt mest. Den kom rätt i tid, lät rätt och var bara helt rätt helt enkelt.

‘PIECES’ EP (1992)
Nuclear Blast – NB 060

Artwork: När vi höll på med lite promotionfotos och sådär så kom vi ihop oss med en snubbe som heter Henrik, efternamn kommer jag inte ihåg. (Henrik Wiman. red. anm) Vi hade möten och satt och försökta komma på lite brutala idéer. Jag kommer inte ihåg vem exakt det var som kläckte den här iden att ha avhuggna huvuden utlagda på golvet i form av ett pentagram, med håret hopknutet och så. Idén var ju onekligen brutal! Ett väldigt lyckat koncept. Då fick det bli omslag till den EP:n. På sätt och vis var det väldigt synd för det omslaget var så jävla bra så det hade kunnat vara omslag till nästa skiva, om man säger så. Efter det där med England tyckte vi att det var så urbota fånigt med allt det där, eftersom det ju trots allt är fiktiva texter. Ja, bortsett från “Skin Her Alive” som faktiskt baseras på en händelse där jag bodde förut. Grejen var den att grannen under mig fick något ryck och sprättade upp sin fru i badkaret. Jag tyckte att det där var lite makabert, du vet när man satt och tänkte på det där att “fan, det är ju precis här under!” Så därifrån kommer den texten. Jag skrev den ifrån mördarens synpunkt, ur hans ögon sett, vad han såg, vad han kände och sådär. Det är egentligen den enda riktiga icke fiktiva texten. När vi då gjorde “Pieces” och även nästa skiva “Indecent And Obscene” vill vi häckla det där systemet med bannlysning och allt det där. Vi ville göra värre grejer och sådär för att driva det till sin spets. Det hände i och för sig inget mer än det med “Like An Ever Flowing Stream”, men vi ville ändå göra värre saker.
Låtuppsättning: Det är starka låtar, även om de bara är tre. Det är ju ett intro och en cover från Carnage också. De låtarna skrev vi mellan någon turné och platta, de kom bara till sisådär. Varför vi skulle släppa en EP har jag ingen aning om. Vi snackade med skivbolaget och de ville ha ut någonting för att hålla bandet aktivt, så att folk skulle se att det händer något hela tiden. Det var nu så sett inte alls nödvändigt. Vi hade lika gärna kunnat samla ihop låtar och släppt en ny skiva.
Musikaliskt: Vid det laget hade vi kommit ut och spelat mer och fått lite erfarenhet. Vi hade i allmänhet repat som svin! Det var ju oundvikligt att inte avancera som musiker. Där började det också avancera lite i riff och taktmässigt. Det började komma nya idéer och så.
Produktion: Den är under all kritik. Produktionen är helt värdelös! Återigen p.g.a. tidspress med alldeles för få dagar i studion. Allting skulle gå så jävla snabbt och det var stress och hets. Nej, den produktionen är hett värdelös. Jävligt synd att sumpa tre jävligt bra låtar och ett förbannat bra omslag på något som låter skit.
Poäng: Solklar etta!
Respons: Några undrade ju naturligtvis vad som hänt med ljud och så, men vi förklarade att vi själva inte heller var så nöjda. Däremot så fick omslaget bra kritik. De flesta tyckte ju att det var ett jävla bra omslag, helt suveränt.

‘INDECENT & OBSCENE’ (1993)
Nuclear Blast – NB 077

Artwork: Jag själv är inte så förtjust i det omslaget. Det omslaget kom till på grund av att vi lyckades bra med omslaget till “Pieces”. “Vi behöver inte ha någon målning utan vi fortsätter på det här med fotogrejer”. Så var det den här jeppen Henrik som vi jobbade mycket med då, han var ju en fena på smink och sånt. Han hade gått någon sminkskola, eller vad fan det var, till filmer och sånt. Han gillade zombiegrejer och sånt. Någonstans under processen inför nästa skiva, du vet, med omslag och så vidare så kläcktes idén. Ja, just det! Vår logo i det öppna såret hade en kamrat till Henrik, som var smed av något slag, gjort. Vi var tillfrågade om vi ville ha bältesspännen i form av våran logo och det tyckte de flesta i bandet var en riktigt bra idé. Den användes då också när vi gjorde skivomslaget. Sedan gjorde Henrik en avgjutning av Richards (Cabeza) överkropp i skumgummi. Sen pulade han dit det här bältesspännet och sen använde han sina sminkegenskaper för att få det att se ut som ett gapande stort sår i någons torso. Skivan heter ju “Indecent & Obscene” på grund av att det var det åklagaren sa i rätten att våra texter gick “under the law of indecent and obscene”. Så vi tog titeln från det där. Vi var ju fortfarande inne på att vi ville göra något värre än tidigare dessutom.
Låtuppsättning: (skratt) Näe, jag skrattar för att det är goda minnen härifrån. Som vanligt, Dismember under tidspress. Vi repade som idioter varenda dag. Lite väl optimistiska när vi skulle vara klara med alla låtar och så. Tiden för skivinspelning drog sig närmare och närmare och jag vet inte vad vi tänkte på när vi gjorde låtarna, så vi tappade konceptet hett enkelt. Skitknepiga låtar, mycket break och förbannat mycket riff. Riff avlöste varandra hela tiden. Jag menar, låtarna på den skivan skulle kunna styckas upp i tre låtar. De saknade struktur, (skratt) det hände för mycket i de helt enkelt. Vi ville att det skulle bli så jävla brutalt som möjligt. Vi var inne på fel spår: ju mer det händer i låten desto aggressivare och brutalare blir det. Men det stämde inte alls överens. En väldigt ambitiös platta, fast den når inte riktigt ända fram.
Musikaliskt: Till denna platta hade vi utvecklats mycket, bara genom att vi hade repat mycket och varit ute och spelat i massor. Där avancerade vi musikaliskt sett. När vi märkte att vi faktiskt klarade sådana grejer blev det mer avancerat. Då blev det så att låtarna automatiskt också blev mer avancerade, men så tippade det över på något ställe och så blev det bara svammel av det hela. På den skivan är ju även låten “Dreaming In Red” med. Det var den absolut sista låten som skrevs för den plattan och den var klar typ dagen innan vi gick in i studion. Man kan säga att den låten banade väg för ett nytt Dismember. Vi lyckades få in något som lät… nästan vackert. Det var så melodiöst och annorlunda för att vara oss. Den låten blev ju mest poppis på den skivan. Det märkte man också när man kom ut och spelade, då skrek alla efter den låten.
Produktion: Den produktionen var inte så lyckad den heller. Jag får återkomma till det här med tidspress igen. Det hade alla förutsättningar att bli bra, men någonstans så… det blev för klent och… lät inte bra helt enkelt. Det är inte sådär fruktansvärt dåligt ljud, men det är konstigt, klent och platt. Ett märkligt ljud som inte passar oss alls. De första åren var det i stort sett bara stress det handlade om. Det skulle vara färdigt så snabbt som möjligt, vilket man ångrar nu. Hade man softat ner och sådär så hade man kunnat göra något riktigt bra av det.
Poäng: Jag ger den en tvåa helt enkelt. Jag kan motivera det med förvirrat material, dåligt ljud, trist omslag och det här stressmomentet som hela tiden är inblandat.
Respons: Blandade åsikter. Efter besvikelsen med “Pieces” förväntade sig många att det skulle bli bättre till nästa platta, vilket det inte blev. Låten “Dreaming In Red” blev ju den mest populära på hela skivan. Den låten hade nog blivit ännu bättre om man även lyckats med ljudet. Den låten måste vi bara spela när vi är ute på turné, vi blir Lynchade om vi inte spelar den.

Fortsättning följer i nästa nummer…