Personligen vill jag hävda att Dark Tranquillitys “Projector” från 1999 är en sådan skiva som bara görs en gång vart tionde år. Därför var jag skeptisk, om än mäkta nyfiken på hur uppföljaren “Haven” skulle kunna leva upp till det tidigare mästerverket. Det visade sig dock så att “Haven” till och med överträffade föregångaren. När det nu har blivit dags att följa upp det klockrena mästerverket var Slavestate först ut för att se om Dark Tranquillity kan leva upp till de högt ställda förväntningarna.

Det är en helnöjd Mikael Stanne som efter en hård dag på jobbet befinner sig i motsatt ände av linjen. Men det är inte i det rafflande dagsverket som orsaken till tillfredsställdheten har sitt ursprung. Nej, det är det färdigställda albumet “Damaged Done” som ger upphov till munterheten och frågeställningen inleds med en diskussion om studiovalet. Det blev Studio Fredman igen.
— Ja, det funkar väldigt bra där, förklarar vokalisten. De har ju en uppdelad studio, en stor och en liten, vi gör vissa delar i den stora och vissa i den lilla. Själva slitjobbet, att sätta gitarrer och sådant gör vi i den lilla där vi kan jobba självständigt. Man slipper någon som står och kollar över axeln och så kan vi vara där när vi vill, vi kan ju vara där dygnet runt i stort sett ifall vi vill det. Vi gör ju det mesta själva och sedan kommer Fredrik (Nordström) in och mixar på slutet.
Hade ni inga planer på att byta studio?
— Nja, vi har väl haft lite planer, det hade varit roligt att testa något annat men det är ju praktiskt, alla bor ju i stort sett på gångavstånd från studion och det funkar bra, det blir ett jävligt bra sound. Det hade väl varit kul att åka iväg någonstans men vissa har jobb,barn och tjejer som man behöver vara hemma hos lite då och då så det är skönt att slippa åka iväg.
Än så länge har albumen haft väldigt olika karaktär trots att alla är inspelade i Fredman, ni är inte rädda för att fastna i ett visst sound?
— Jo det är ju lite så, vi har spelat in alla våra skivor utan den första hos Fredrik. Men jag tycker skivorna skiljer sig åt ganska mycket. Fredrik är ju sådan att han vill experimentera väldigt mycket med sound, plus att vi utvecklas, vi försöker göra väldigt olika album varje gång så det är nog rätt Lugnt. Soundet på nya plattan är jävligt bra och annorlunda, säger han med den entusiasm som går att spåra var gång det kommande albumet kommer på tal, det är väl lite mer åt “Haven” än de andra plattorna, rätt mycket tyngre och hårdare, lite tuffare sound. Vi är jävligt nöjda varje gång vi varit där så då är det ganska onödigt att byta. Det är väl om man helt plötsligt skulle börja köra med någon producent som går in och meckar med materialet men jag tror inte vi är mogna för det än, vi är för beskyddande över våra prylar. Vi är redan sex stycken som är väldigt noggranna.
Den nya plattan är alltså mer åt “Haven” än “Projector” hållet?
— Nja, det är ju väldigt svårt för oss att jämföra med de andra eftersom vi har jobbat med den här i drygt ett och ett halvt år, det är ju så nytt men det kanske är lite mer åt “The Mind’s I”, lite mer mangel, spetsigare, rätt mycket hårdare. Det är ju en blandning av allt man gjort och samtidigt ett stort kliv framåt, som det alltid är. Man kan ju inte bara göra något helt nytt, det är ju samma typ av idéer, det är samma människor som gör musiken och passerar genom våra mentala filter. Men det är ett jävla tryck på nya skivan, en blandning av “Haven” och “The Mind’s I” kan man väl säga om man nu måste göra en jämförelse.
Efter den mörka, ångestladdade och melankoliska “Projector” kom den betydligt ljusare och mer energiska “Haven”. Har nya plattan också någon särskild stämning?
— Ja, den är mycket argare, jävligt mycket hårdare och mer aggressiv. Lite mer frustrerad, säger vokalisten medan han glupar i sig en smörgås efter dagens hårda slit. Den är kanske mindre personlig eftersom det inte är så mycket jobbiga grejer som kommer fram utan mer allmänt hat och hopplöshet. Omslaget blir jävligt schysst, mycket rött, mer argt. Lite mer kaotiskt, förklarar han mellan tuggorna.
Just det, omslagen, de tidigare albumens omslag har speglat innehållet nästan kusligt bra, bara genom att se omslaget har man kunnat höra musiken som döljs däri och det har utgjort en stor del i den känsla och stämning som albumet förmedlat.
— Då kommer du säkert gilla det nya med, det kommer att reflektera musiken snyggt, lovar Stanne. Niklas (Sundin) jobbar så pass nära, han är med hela tiden och kommer med idéer baserade på mina texter och på musiken. Eftersom han ligger så nära så blir det ju att det syns, plus att alla hela tiden är med och kommer med förslag, så i slutändan är alla nöjda. Då har man ju tagit med allas vilja precis på samma sätt som med musiken, så i slutändan blir det en enhet.
Ni år sex stycken, blir det inte för många viljor ibland?
— Det är jävligt jobbigt ibland, alla vi har ju olika musikaliska bakgrunder och gillar olika grejer, Lyssnar på olika slags musik, men samtidigt har vi den gemensamma nämnaren i all hårdrock man tryckt i sig genom åren. Till slut blir alla nöjda, vi håller ju på så länge, tre-fyra långa repningar i veckan minst, då vi går igenom alla låtar. Alla kommer med idéer och spelar in demovarianter och skickar mellan varandra för att utvärdera och se att det är rätt och när alla är nöjda då måste det finnas någon mer som tycker det är bra på något sätt. Då har det passerat genom alla oss, alla våra olika smaker, då kan man komma till en bra kompromiss. Det tar tid men vi är demokratiska.
Alla ni lyssnar som sagt var på en mängd olika musikstilar och inte bara hårdrock. Det måste ju bidra en hel del till ert eget musikskapande?
— Jo man försöker ju, man lyssnar ju på en hel det musik och så länge det är extremt tycker jag det är intressant. Jag vill ju ha det som är annorlunda och extremt, antingen det är extremt melodiskt, extremt vackert eller extremt brutalt. Det som man reagerar på och som väcker uppmärksamhet. Den här mainstream musiken,det är bara ett skal. Man vill ju ha musik som väcker uppmärksamhet som man reagerar på, och det finns mycket att hämta, från extrem synt till extrem death metal, det man tar intryck av.

INTE NÅGON DYSTERGÖK

Herr Stanne är den som skriver alla texter, något som kan förklara varför albumen lyckas förmedla en sådan enhetlig stämning. Jag har fattat det som att din sinnesstämning är en avgörande faktor till skivans karaktär till exempel var det på grund av din sinnesstämning under tiden för skapandet av “Projector” som gav den dess nedstämda prägel.
— Jo, den var väldigt jobbig, den kom i en sådan tung period, och då blir det att man skriver av sig. Jag är inte den som går omkring och lurar och tjatar om hur kasst allt är för det tycker jag inte i vanliga fall. Då håller jag hellre käft och går hem och skriver av mig istället. Det är många som går på den idén, särskilt i början när man var ute och spelade, folk hade en bild av en som någon jävla dystergök, sådant orkar man ju inte med. Då skriver jag hellre av mig så kan jag vara glad och trevlig resten av tiden. Då blev det väldigt mycket ångest, jag hade problem att sova, det har jag även nu, men då var det riktigt illa. Då blir det att man skriver och då verkar ju allt mycket jobbigare än vad det egentligen är, mycket större, och det var så den plattan kom till…
…Och det var så titeln “Projector” kom till?
— Ja precis.
Har du varit förbannad mycket då på sistone?
— Ja det har varit mycket sådant och man har ju blivit inspirerad av musiken. Jag är inte med och skriver själva musiken, jag är med arrangerar den och funkar mest som en åsiktsmaskin. Det har varit jävligt hårt, väldigt argt, mer frustrerat och väldigt ösigt. Då sitter jag och lyssnar igenom låtarna många gånger tills jag känner att, så här ska den vara, så här ska jag sjunga, det här är texten.
Så du har inga texter klara i förväg?
— Jag har ju mycket skrivet, men då vet jag ju vad som passar. Jag har skrivit en massa stödprylar och då jag hör musiken vet jag vad som passar och så kan jag fokusera och skriva utifrån det. Då blir de jävligt annorlunda också, det är kanske ingen annan som märker det, men för mig får låtarna en egen karaktär. Så det har varit en jobbig period eftersom det blir att man skriver så intensivt, vilket jag gjort det senaste halvåret. Jag skriver ju ständigt men inte något specifikt utan jag sitter mest och skriver och ibland får jag idéer till någon låt som jag håller på med. Men ibland måste jag verkligen vara disciplinerad och tänker, nu jävlar, och då sätter jag mig ner och sätter på musiken så högt så att det inte är något annat som tränger igenom. Stänger av telefonen, släcker ner och lyssnar på låten hundra gånger tills det bara släpper. Det är jävligt skönt när det verkligen funkar, det gör det inte ibland utan man sitter och lyssnar förgäves och sedan är det bara att gå och lägga sig. Men ibland krävs det verkligen disciplin, särskilt nu på slutet när det har varit så bråttom.
Är det mycket trix med meningsbyggnader och ord eller kommer det spontant?
— Det är väldigt mycket som kommer spontant särskilt ordföljder, typ av ord och meningar som man känner ligger bra i rytmen till låten och det som känns bra att sjunga. Sen brukar jag få finputsa och gömma alltför uppenbara prylar och försöka göra det till en bättre helhet. Men ibland skriver jag bara ner det första jag tänker på och märker sedan att det nog blir rätt bra. Så det är lite olika, vissa grejer har man suttit och klurat på hur Länge som helst och så försöker man bara passa in det sedan.
Jag passar på att ge min helgonförklaring till de två senaste albumen och påpekar hur jag tycker sången fungerar i symbios med den övriga musiken på ett sådant unikt och helt sagolikt sätt. Undrar om detta just kommer från hans idoga lyssnande på låtarna?
— Det blir ju att jag ständigt lyssnar på det medan jag springer runt i min lägenhet. Det ska kännas lite, det brukar kännas i kroppen och jag brukar improvisera ganska mycket i replokalen. Jag sitter och diggar med i låten och så känner man att det här var bra och så försöker man få ett bra tempo som sätter ihop låten. Första gången man hör en låt instrumentalt så kan man inte direkt få den där bilden i huvudet av vilken typ av låt det är men man lyssnar på den mer och mer och tillslut får man en följd i det. Då känner man att här ska det vara lite lugnare och här kan det vara en lång vers, det brukar dröja ett tag, men man får plugga in låten i hjärnan tills den bara sitter där.
Blir det mycket ändringar när ni väl är i studion?
— Till förra plattan var det väl en del ändringar då vi märkte att plattan blev jävligt hård. Jag hade gjort en del softare sångprylar som inte alls passade in. Men till den här plattan har det väl bara varit några ord som har behövts ändras. Så den här gången har vi varit mer förberedda än tidigare gånger. Jag har i alla fall aldrig varit så här förberedd, det var bara att mangla in det. Vi är jävligt nöjda, det är första gången jag har varit så här nöjd på många, många år.

ÄNNU MER VRÅL

För att dra ytterligare en parallell till de tidigare albumen, sångstilarna har varierat väldigt mycket “Projector” bröt fullständigt med det tidigare med en hel del ren skönsång medan “Haven” bestod av nästan enbart vrål. Med de tidigare beskrivningarna på nya albumet låter det som om det blir lika mycket vrål på nya plattan.
— Det här blir om möjligt mer än “Haven”, som sagt, mer åt “Minds I”. Det är ett sådant jävla tryck i vissa låtar, vi försökte med lite melodier och så men det är inget som passar.
Med dessa beskrivningar av albumet låter det som om livespelningarna kommer att kunna erbjuda något alldeles extra. Hur kommer det att se ut på livefronten framöver, finns det något bokat?
— Nej, inte just nu, jag vet bara att vår manager sitter nere i Tyskland och sätter ihop en jätteturné. Han har väl inte avslöjat så mycket än men vi ska göra lite festivalspelningar lite “one-off-spelningar” bl.a. i Umeå och så där, jag kommer inte ihåg allt, men lite runt om i Sverige i början av sommaren typ i maj. Sedan när plattan kommer ut blir det väl någon Europaturné och sedan ska vi över till USA för första gången, det ska bli jävligt kul. Sedan blir det väl de där vanliga svängarna, lite Europa igen och så Japan och Sydamerika. Det ska bli jävligt mycket, vi hade tänkt ta det lite lugnt men så känner vi att plattan blir så pass stark så förhoppningsvis kommer det att funka jävligt bra, alla vi har blivit väldigt sugna igen. Men det är inget bokat och när det blir det lägger vi upp det med en gång på hemsidan.
Eftersom han nu nämnde det kan jag inte låta bli att fråga om hans förklaring till varför svenska band slår så stort i Japan och plötsligt grips han av samma entusiasm som då det gällde nya skivan.
— De älskar ju skandinavisk musik, de tycker det är så exotiskt så de går av. Kolla i deras skivaffärer där de har en rockavdelning, en hårdrockavdelning och en svensk avdelning. Då är det Cardigans, Meja och så vi då (skratt). Det är så jävla härligt, man vill så gärna prata om Japan eftersom det är en upplevelse man aldrig glömmer, så bisarrt. Det är som att hoppa in i en film. Plus att fansen och mottagandet är helt overkligt, det är som de bästa i Europa gånger tvåhundra, det går inte att ha tråkigt där, det är helt omöjligt. Man blir omhändertagen som jag vet inte vad och sedan kommer man hem igen och går och suckar i sin etta, det är en sådan jävla kontrast. De gillar ju svenska gitarrister men varför vet jag inte. Gamla avdankade band som inte ens släpper plattor längre i Sverige säljer fortfarande i Japan. De har ju tidningen Burn och den är ju svinstor. Den kommer ut varje vecka i hur många tusen ex som helst och de promotar ju alla sina band, gamla glamband som Dokken, sådana man aldrig hade hört talas om annars spelar ju fortfarande där. Så Burn har nog en jävligt stor del i det för det är en sådan monstertidning. Det är ju mest små tjejer konstigt nog, små söta tjejer som checkar in på ens hotell, de står där och så kan de inte prata ett ord engelska. Det är den största köpkraften där, tjejer mellan 12-20 år, det är de som är publiken konstigt nog.
Det är de som lyssnar på Backstreet Boys i Sverige.
— Ja exakt, så bredvid sina Tamaguchis och gulliga japanska grejer i sina flickrum där allt är rosa så sitter en death-metal plansch och så lyssnar dom på Arch Enemy, de går hem stenhårt där och var ju det första svenska metalbandet som slog igenom där.

MYCKET NATTSUDD

Onekligen gillar även Arch Enemy Japan då de fick privilegiet att kunna köpa nya skivan “Wages of Sin” ett helt år före européerna. Något som dock beror mer på ett söligt skivbolag. Men nog om det nu och tillbaka till han på andra sidan tråden, för ni som läste första numret av Slavestate fick veta att Tompa Lindberg hämtar mycket av sin inspiration till texterna från klassiska författare som till exempel Dostojevskij. Vad finns det för inspirationskällor bakom Stannes texter?
— Inget särskilt, jag skriver en del när jag kollar på film, skruvar ner ljudet, en snyggt fotad film är något som inspirerar mig. Jag skriver mycket på nätterna, vissa dagar händer det så mycket att man inte hinner ta in allt. Så det gäller att skriva av sig snabbt som fan innan man går och lägger sig, eller när man vaknar och inte kan sova. Det finns ingen särskild bok eller skiva som jag sätter på för att få inspiration, men vill jag bli arg och verkligen egga upp mig då sätter jag på något riktigt, riktigt mangel. Det kan vara rätt skönt att bara släppa allt och bara gå på låtarna. Jag läser jävligt mycket, men mest för att det är så jävla härligt, mycket science fiction och mycket poesi. Det är härligt och avslappnade, en verklighetsflykt.
Det måste ju vara något som märks i texterna?
— Det gör det säkert, jag läser ju nästan uteslutande på engelska, sådana grejer tar man ju in så att man uttrycker sig på ett bättre sätt. Annars kanske jag mest inspireras av den avkopplingen som läsningen innebär, science fiction går ju ut på att man kan släppa allt och vara någon annanstans. Så att när man väl är tillbaka i verkligheten så kan man fokusera bättre på den. Det känns inte som om inspirationen kommer därifrån snarare tvärtom, att jag blir avtrubbad av att läsa och tänker att det här får räcka nu.
Det verkar som att det går att hitta både likheter och olikheter i hans och kollegan Tompas väg till de färdiga resultaten. Nu zoomar vi ut ett par snäpp i granskningsmikroskopet från texterna till musiken i sin helhet. Med tanke på den abrupta förändringen i och med “Projector” känns det inte riktigt som man vet var man har Göteborgarna och jag försöker skaffa mig en eventuell förvarning inför framtida plattor och frågar om han redan nu kan se några framtida tendenser?
— Nej, inte som det känns just nu i alla fall, just nu känns det bara så jävla gott. Vi lyssnade på skivan ordentligt för första gången i lördags och då kändes det bara så jävla rätt, klockrent, att så här ska vi låta just nu. Så nu vill vi bara ut och spela låtarna, det känns först efteråt när man varit ute och spelat sönder låtarna. Då börjar man tänka efter, vad vill vi göra nu? Ska man köra på i samma stuk alter bryta av? Det var ju så vi gjorde efter “The Mind’s I”, bara bryta av totalt med allt vi tidigare gjort och börja om på ny kula och det resulterade i “Projector”. Sedan vill man ju utvecklas från det och vi fick nya medlemmar som givetvis innebär skillnader. Så det är ingenting vi har tänkt på, nu vill man bara göra en sådan här platta till men det kommer vi aldrig att göra.
Med tanke på hur outsägligt nöjda de verkar vara med sin nya platta drar jag mig till minnes en intervju med Thåström där han sade att han inför varje platta har en idealbild för hur den ska se ut men att han aldrig kommit i närheten av den bilden.
— Nej det gör man ju inte, men det beror väl också på att vi är ett band, det är ju inte en som skriver allting. Hade jag gjort min egen platta, hade jag nog kunnat leva upp till eller i alla fall kommit i närheten av bilden. Men som band är det ju så många kompromisser man tvingas göra, jag hade kanske velat ha lite mer av det och lite mindre av det men det är ändå en slutkompromiss man gjort. Hade alla vi sex den här plattan på varsitt håll så hade de nog blivit jävligt olika. Vill man ha en perfekt skiva får man väl göra den själv. Men vi har nått det vi vill göra med den här skivan och det känns jävligt bra. Alla vi har ju olika referensramar men vi kan varandra så väl, man vet vad de andra gillar så vissa idéer kan man lika gärna skippa från början eftersom man vet att det inte är någon annan som gillar det. Men ibland blir man överraskad, och ibland överraskar vi oss själva. Men i slutändan när alla fått säga sitt så är alla nöjda och då blir det bra.
Så det är ingen som kommer med färdiga låtar utan allt sätts ihop bit för bit i replokalen?
— Ja man sitter och pusslar, gillrar och bygger och utvecklar, det är jävligt kul, även om det är frustrerande ibland när man är trött och seg och ingen orkar göra något men så nästa dag orkar man göra en och en halv låt.
Är det alltid seriöst i replokalen eller lattjar ni mycket och spelar annat?
— Nej, lattjar gör vi väldigt sällan utan när vi går ner för att repa kör vi koncentrerat och det är en jävla skillnad från när vi annars träffas för då är det bara idioti och dumheter. Men när vi är i replokalen blir det en seriös stämning, då är vi där för att skriva musik och repa och ta beslut om bandet. Sedan så fort vi kommer därifrån är det något helt annat. Det är inte så att vi går ner för att gå loss och bara jamma, det gör vi inte. Vi kan stänga in oss där och köra stenhårt och sen komma ut i verkligheten igen, men där kan man gömma sig och det är skönt.
Anledningen till den tidigare frågan har sina rötter i den suveräna Iron Maiden-covern, “22 Accasia Avenue”, som bandet har med på en nyligen släppt Iron Maiden-tribute skiva vid namn “A Tribute To The Beast”. Men det är alltså inte så att ni står och lirar lite covers när ni repar.
— Nej, det är inte så att vi brukar jamma covers, det har väl hänt någon gång, men oftast är det så att vi bestämmer att vi ska göra en cover och så börjar vi fundera på vilken låt vi ska välja. När vi fick erbjudandet att göra en Iron Maiden cover började vi fundera på låtar och alla kom med förslag och till slut blev det just den.
Var det svårt att enas?
— Det är det ju alltid men jag tror det var ganska enkelt med den låten i alla fall. Det var samma sak när vi gjorde en Kreator och en Mercyful Fate låt. Det var ju helt givet att det var de låtarna vi skulle köra för det är sådant som vi har växt upp med, det var våra favoritlåtar när vi byggde våran första replokal 1989-90, så det är ju sådana där klassiker.
Nåja, nog om coverpratet och tillbaka till det egenproducerade materialet. Det är några månaders otålig väntan innan skivan finns i skivdiskarna, vad gör ni fram till dess?
— Det blir mycket promoting eller först och främst ska plattan göras helt hållet klart, de sista bilderna ska tas och omslaget ska göras klart. Sedan börjar promotionprylarna då man ska sitta här och prata i telefon i några veckor, minst. Det känns lite skumt att prata om plattan eftersom det här är första intervjun inför nya plattan, man har inte riktigt fallit in i standardsvaren än.
Så du har gjort upp mallen idag?
— Jag vet inte, jag tror den skapas under de första 20-30 intervjuerna.
Det låter ju verkligen som ni är nöjda med plattan, det måste ju göra allt sådant lite lättare.
— Ja, det känns så jävla bra, det var längesen man hade den här känslan. Jag hoppas bara att plattan kommer ut så snart som möjligt, helst att den kommer ut imorgon. Jag blir helt knäckt när jag inte får spela upp den för folk.
Jag berättar att jag för några månader sedan stötte på Dark Tranquillitys gitarrist Martin Henriksson och basist Mikael Nicklasson sent en lördagskväll och att Nicklasson då lovade ett album som skulle krossa allt annat, trots mina envisa hävdanden att det inte går att krossa “Haven”. Det var tydligen inte bara något vanligt fyllesnack.
— (Skratt) Nä, det har känts bra hela tiden, låtarna har kommit fram naturligt och bara blivit bättre och bättre. Vi har spelat in den flera gånger, gjort demoprylar under tiden och då vet man exakt hur det ska låta men när den fortfarande överraskar då känns det jävligt kul. Tidigare har det varit att man tyckt att det där kunde vi ha gjort bättre och det där lät inte lika bra som den tidigare inspelningen.
Är ni perfektionister?
— Kanske inte perfektionister men vi är jävligt petiga, jag är väldigt noga med vad jag sysslar med och de andra är likadana. När Anders (Jivarp) sitter vid sina trummor är hann vansinnigt noga med att allt ska bli perfekt och Martin (Henriksson) på sin gitarr är väl han som är seriösast med det. Inget får trilla igenom, han sitter och redigerar, fixar och pillar när vi har spelat in. Så lite perfektionist är man väl, annars får man väl börja spela punk och skita i allt. Man kan göra allting perfekt i studion och sedan när man spelar live får det gå lite som det vill.
Utfrågningen börjar leda mot sitt slut så det enda som återstår är väl att önska Mikael Stanne och resten av bandet lycka till med skivan. Förhoppningsvis kommer skivan uppskattas lika mycket av fans och recensenter som av dem själva.
— Så länge det inte är några medelrecensioner så är jag nöjd. Antingen bra eller dåligt, vem vill vara halvbra. Får man en etta har man i alla fall väckt några känslor, avslutar han med.
Det lär inte vara någon risk.