Om jag varit 17 år, säger Annika Skoglund, och haft en far som hennes, som bara sett till pengarna, som inte hållit mig ifrån det där, som drivit mig in i det kommersiella, …
— Men nu är jag 24. Jag är stark. Jag har pluggat och hunnit lära mig en del. Jag har skolat rösten. Jag har min egen personlighet. Jag har vänner omkring mig som sysslar med konstmusik.
— Jag har ett val. Nu kan jag gå min egen väg.

— Det handlar om ett slags moral.
Kvällen går mot natt på jazzklubben Fasching i Stockholm, det är tätt, hett och kvalmigt, fullsatt långt över de lagstadgade 250, när hon äntligen sveper in som kvällens sista artist.
Hon kommer som en sval bris, ett uns av kyla.
Det är en dam, en lady med gnistrande, sprakande grace, som tar plats vid mikrofonstativet.
Hon är spänd, det syns, lite stel, nervös kanske men mest av allt koncentrerad. Tittar i golv, tittar tak, överallt utom på oss, förrän plötsligt: ett snabbt ögonkast, någon bekant i publiken, en liten blinkning, ett stort leende, så tillbaka till koncentrationen igen. Inte glömma, inte missa något, inte…
Förrän hon börjar sjunga.
Då är all tvekan som bortblåst. Hon blir säkerheten själv, med en volym och en tonsäkerhet som för tankarna ända till Monica Zätas glansdagar, hon äger publiken, behöver inte erövra, inte anpassa, hon behärskar den fullständigt — alla kännare, alla experter, alla avantgardare, alla freaks, entusiasterna… Det finns inte längre något motstånd.
Det är succé.
Stormande applåder i fem minuter, hon bugar och ler, åter lika osäkert, förläget, nästan skyggt. Visslingar, bravorop. Men inga extranummer. Vem är Annika Skoglund?
Några dagar senare står jag utanför lägenhet vid Odenplan, ringer på, hon öppnar, ler det där leendet igen, säger:
— Kom in!
Och:
— Vill du ha kaffe?
Jaha, visst, tack, varpå hon försvinner ut i köket. Stökar runt lite, ropar: Du behöver inte vänta, slå dig ner bara, i soffan eller…
Det hela är mycket formellt och ambitiöst: bandspelare, anteckningsblock, frågorna noggrant uppskrivna punkt efter punkt.
Jag tänker gå på djupet.
Tror jag kan.
— Vill du ha grädde i? Eller mjölk?
Nej tack. För fem år sedan såg jag henne som stjärna i skolrevyn i Åmål, hon sjöng Liza Minellis “Cabaret” mer eller mindre utan mikrofon men med en röst som ändå fyllde ut hela aulan och krossade allt motstånd.
Applåder förstås, inropningar givetvis, hon var orkanen från Bengtsfors, en oslipad diamant med osedvanlig lyster, en pärla.
Nitton år, ett löfte.
Efter studenten for hon till Göteborgs musikhögskola och pluggade klassisk sång fyra år, nu har hon tre terminer kvar av diplomlinjen.
Hon föddes praktiskt taget rakt in i missionsförsamlingen, vilket med tiden betydde söndagsskola och barnkör. Sedan följde sånglektioner från åtta-nioårsåldern hos kommunala musikskolan; föräldrarna drev på, men varligt.
Kaffet klart, varsågod …
Som vanligt blir det nervöst och talträngt några minuter, vi avhandlar vädret. Blåsigt. Höstkyligt. Grått. Fast hon skulle ändå sitta inne vid pianot och öva hela dagen.
Vad tänkte du när du lämnade Bengtsfors, när du kommit in på musikhögskolan och skulle ut i världen?
— Det var inte så plötsligt. Jag har liksom aldrig tvekat, jag skulle bli sångerska. Men för det första, när man bor på ett så litet ställe, som Bengtsfors, vet man inte riktigt hur det förhåller sig i världen, att det är väldigt svårt att bli artist. Alla faktorer som spelar in, som gör hur man mottas av publiken. Just av den anledningen satt min naiva inställning i egentligen ända tills jag kom dit, då först förstod jag. Och tänkte: jaha, det är nog inte så lätt det här, nu måste jag nog börja studera och jobba, jobba, jobba — om jag verkligen vill bli sångerska.
Vilken sorts?
— Alla. Den inställningen håller i alla fall i sig. Min grej har altid varit att bli så bred som möjligt. Kanske jag gör det svårt för mig själv på det sättet, folk, svenskar, vill ju gärna ha en beteckning på artister. Dela upp oss i fack och grenar, du skall vara där och göra det och du där och… men nej. Jag vill inte det, det känns fel. Jag kan inte tänka så.
Istället blandar du Ellington med Mozart, afrikansk folkmusik med Bach, gospel med funk, ena stunden är det Göteborgs Kammarkör, andra rökiga jazzhak. Har inte åtminstone din sånglärare vissa synpunkter på det?
— Inte i negativ bemärkelse. Hon sätter inga hinder. Det kan man inte säga. Ger bara råd.
Men du studerar alltså klassisk sång. Vad blir man då, operasångerska?
— Neej, operasångare måste ju gå på scenskolan också, i regel. Och det har jag nog inte tänkt.
Men är allt du gör lika allvarligt menat, är inte något bara hobby?
— Inte bara. Om vi börjar med vad jag gör på musikhögskolan, så handlar det om hela den stora sångreportoaren. Franska chansones, tyska lieder, engelska, svenska — allt sådant. Plus att jag väldigt gärna, om det fanns möjlighet, skulle vilja pyssla med modern, nyskriven klassisk — förlåt konstmusik.
— Men allt det andra, jazzen, funken, soulen, är ju också en del av mitt liv. Måste jag välja? Vad man gör, hur många sorters musik man håller på med, spelar ju egentligen ingen roll bara man gör det bra. Eller hur? Alla försöker få mig att säga, “jo, jag håller på med det och det och inget annat” som om det vore det viktiga.
Jag frågar inte om du bör välja, jag frågar “kommer du att?”
— Ja OK, det är väl lite skillnad kanske. I valören. Men du förstår, jag har hört den frågan så många gånger.
Nå, jag vill alltså fortsätta vara bred. Fick jag ett jättefint anbud, exempelvis en roll i en musikal, eller om rösten pajade, blev jag förstås tvungen att välja. Men inte annars.
Annika har spelat in två LP-skivor med göteborgsgruppen Opposite Corner, de säljer i små, skamligt små upplagor men höstar in strålande kritik. Om den första skrev Ingmar Glanzelius (DN 1/4 -82):

“I tre månader har jag spelat de sista minuterna av en låt på en ny skiva för ett stort antal personer som annars undviker jazz. En kvinna sjunger och en kvartett spelar.
Alla har stelnat. En satte sig pladask i soffan, en slog händerna för ögonen och sa: ‘Det var det häftigaste jag hört’. En annan började faktiskt gråta: ‘Det måste vara en mycket svart och mycket rasande kvinna!’ 
I själva verket var det en mycket liten och mycket vit tjej på strax över tjugo år från Göteborg. Hon heter Annika Skoglund och gruppen Oppposite Corner. Annars sjunger hon i en kammarkör, och skivans första halva sekund blir man förskräckt. Har dom hittat en tant med romanser?
Men Annika Skoglund är inte spänd och pedantisk. Hennes röst är generös och nyfiken. Då måste den också vara djärv. Hon kan börja i en viskning, svälla till desperat tjut och landa på en lång, mörk och kavat ton som håller på att spricka av ett övertalande vibrato liknande en gammal argsint karl.
Hennes sång handlar inte om hennes röst och inte om hennes stil, utan om det liv hon vill ha.
Jag skulle vilja hoppa in i högtalaren och krama om henne…”

När jag frågar Annika om den recensionen sitter hon först tyst en lång stund, söker ord. Så:
— Jaa… Första gången läste jag den rätt slarvigt, gled mest över. Inte förrän nu börjar jag riktigt förstå vad han faktiskt skrev, det är så svårt att läsa om sig själv. Speciellt Ingmar Glanzelius, han skriver så annorlunda, inte alls som andra recensenter, han skriver väldigt personligt. Den recensionen är underbar, jag läser den ibland när jag behöver och blir jätteglad!
— Sådana där omdömen ger en förstås ett fantastiskt självförtroende och styrka, men nästa dag sitter man ändå inför sångpedagogen igen och får veta hur otroligt mycket det är man fortfarande inte kan. Hade jag inte det, utan lät mig styras av omdömen, skulle jag kanske stanna upp. Min röst är inte fullmogen förrän jag fyller trettio, den tiden har jag på mig att utvecklas och den tiden tänker jag ta tillvara.
När jag ser dig på scen verkar du på något sätt vilsen och bortkommen, ända tills du börjar sjunga.
— Ja, det är riktigt, styrkan kommer precis när jag öppnar munnen. Så fort jag gjort min entre musikaliskt är allt cool.
Och så är sången slut och du blir osäker igen.
— Nej; så är det inte. Jag tränger in i varje text, som när jag sjunger klassiskt, för alla texter, hur banala de än är — du vet hjärta/smärta — betyder ändå något. Och är de så superbanala att man tycker det är urtöntigt, då måste man lägga in en annan tanke för att folk skall fatta. Det växlar mellan varje sång, jag försöker fånga stämningen så att man varje gång ser en ridå gå upp, en ny ridå, en ny stämning, ett nytt budskap. Hur töntigt och banalt det än är. Man måste vara lite skådis.
Mellansnacket?
— Onödigt. Jag tycker inte det behövs. Folk skall få veta vad låtarna heter, något annat är de ändå inte intresserade av, det enda de bryr sig om är att jag sjunger. Och gör det bra.
— Jag är sångerska. Bara det. Entertainer blir jag aldrig (fnitter).
Budskapet?
— Jag vill ge människor ett hopp. Som när jag var på konsert 1981, och hörde Stevie Wonder. När man satt där, fylldes man plötsligt av något slags värme. Det går inte att förklara, man känner att man smälter, att man reses upp lite grann, att man får — helt enkelt kärlek. Och när man gick hem efter den konserten känd man sig full, berusad. Precis så skulle jag vilja fungera som artist, det skall inte bara vara vackert, snyggt, perfekt — även om det också är väldigt viktigt — vad som gör en artist är just det här att ge av mig till er. Fullständigt. Att kunna avstå. Det räcker inte med teknik, det måste vara något som generar människor, som berör. Så vill jag vara. Inte bara för min egen skull.
Vad har du att ge då?
— Nu är det förstås upplagt så att jag skall säga att jag får det från Gud. Och det kan jag väl i och för sig säga att jag får. Min tro betyder enormt mycket. Det är från Honom det kommer. Jag vill ju vara missionär, jag vill dela med mig av det jag tycker är det viktigaste. Hoppet. Men jag tror inte att det alltid behöver vara typ “Jesus är här”. Ofta kanske det räcker att man sjunger en vardaglig text och fångar människor på det sättet. Vill jag förmedla Guds ord behövs det inte alltid en text som talar om det, sådant skrämmer många.
Där har vi mångfalden igen. Sjunger du många olika sorters musik når du många olika sorters människor.
— Kanske. Det behöver inte vara så. Men visst finns det folk som säger “jaha, hon sjunger bara pop” eller “hon sjunger bara klassiskt” och stannar hemma. Vägrar lyssna. Många tror ju att de inte tycker om pop, eller klassiskt. Men har jag ett blandat program, som vid kyrkokonserter, kanske jag t o m kan bredda musiksmaken lite.
Under åren i Göteborg har man dragit i dig från flera håll, det har varit anbud om turnéer, om säkra succéer och faktiskt schlagerfestivaler. Lockar inte det? Kristen tro verkar ju knappast vara något hinder för framgång i populärmusikbranschen:
— Nåja, lite har det väl ändå med tron att göra, men mest är det en moralisk inställning. Jag skulle helt enkelt inte vilja göra dålig musik, bara för att bli känd, för att tjäna pengar. Det passar inte mig. Jag vill göra sådant jag kan stå för, sådant jag tycker är konst, som jag har valt själv. Jag menar, en skiva med (bläddrar i högen… John Coltrane kan man sätta på jämt, tröttnar aldrig. Men ta, eh… Kenny Loggins här, det är väldigt bra, snygg musik, den är fin och jag lyssnar gärna på den. Men jag kommer aldrig att kunna ta den till mig, även om Kenny Loggins är en mycket bra kommersiell artist som hittat en hederlig medelväg. Det är inte skit, eller det är bra skit, snygg musik. Men konst, som jag känner det, kan man bara inte undvika på något sätt.
Fast Carola Häggkvist, som du väl syftar på, vad har hon haft för val? Med den omgivningen? Om jag varit i hennes situation kanske jag också suttit där. Nu syftar jag inte på alla hennes framgångar, hon är duktig, hon vet vad hon gör, utan rent konstnärligt. Hon sitter fast.
— Men jag lever bland människor som vill göra konst. Konstmusik. Kanske kunde jag göra karriär på ett lättare sätt, men jag vill inte ta mig fram efter andra människors villkor. Skall det vara så, skall det vara så som jag tycker, inte som andra försöker dirigera mig. Det skall vara jag.
— Och man måste kunna överleva som musiker, frilansare, utan att göra den extremt genomslagskraftiga sorten.
Men samtidigt, jag, jag, jag. Kan det inte bli för mycket av det också?
— Jo, en artist är ju även en människa och en människa får inte vara för självupptagen, allt får inte vara jag.
— Fast lite måste man ju. Annars kan man inte bli artist. Jag tror inte det är fel att älska sig själv, till en viss gräns. Fast ibland är det ju tvärtom, vissa dagar när man funderar över vad man egentligen håller på med. Då har man en styrka i sin tro.
— När jag spelar in i en studio, till exempel, är jag på min vakt. Man måste vara helt säker på att det man tycker inte är någon annans tyckande, att man har en egen åsikt — långt innan man går in i studion.
— Det handlar inte om en röst, om en ton som träffar rätt, det handlar om att nå ut.
Så kommer vi av oss. Hon ser ett märke på min kavaj. “Rock Against Depression”, från Långholmsfestivalen, och säger:
— De där människorna, punkarna, radikalerna, man ser dem jämt men man umgås inte med dem… Känner du några?
Ett par.
Tyst fem sekunder, tio…
— Det har blivit en sådan skillnad mot förr, det är inte samma kamp, det är resignation. Och jag… Förra valet röstade jag blankt, ja jag skäms. Det gör jag faktiskt. Det är ändå så blåögt. Fruktansvärt att inte ställa upp och ha någon sorts åsikt, man kommer bort från det. Som kristen borde man ju vara radikal.
Vad kommer att hända med Annika Skoglund nu?
— Jag fortsätter att plugga. Dessutom skall jag jobba lite med TV-teatern, nu, bland annat, har jag skrivit en del av musiken till Shelagh Delaney’s A taste of honey.
Nästa jul då, när du är klar med diplomlinjen?
— Vet inte. Vem gör det?
Vad vill du?
— Drömmen vore att få resa till New York och studera för någon av de stora pedagogerna. Men det är dyrt. Själv klarar jag det inte.
New York. Är det vad du verkligen vill?
— Ja. Det är vad jag verkligen vill.