Hon kan mycket väl vara det som saknas på den svenska musikscenen: sångerskan som hittar genren mellan den breda schlagern och den fräcka popmusiken.
Det tog ett år för Maria Wickman att hitta den.
— Hela mitt hjärta finns här, säger hon och pekar på plattan som ligger på bordet där vi sitter.

Maria Wickman kommer upp i trappan från tunnelbanan och under armen har hon en skivpåse. Men inte vilken skivpåse som helst. Det är en sen eftermiddag, en av de första riktiga vårdagarna i Stockholm och Maria har just varit och hämtat den platta som får henne att säga “Nu eller aldrig”.
— Jag är väl inte rätt person att bedöma den just nu, säger hon, dock utan att kunna dölja en närmast barnslig förtjusning.
— Fråga mig om några veckor. Då ska du få veta vad jag tycker. Nu är jag så… ja, säg totalt involverad. Jag har ingen distans till den. Man blir det när man jobbat med en grej tre veckor i sträck, tolv timmar om dagen.

Hon pratar om sin andra LP som soloartist och säger att “Hela mitt hjärta finns här”. Det är den här plattan som ska ge Maria Wickman, 31 år, en nyckelposition inom den svenska populärmusiken. Hon har nämligen gjort det oväntade: plattan som förenar den brett förankrade schlagern med den nya, fräcka popmusiken.
“Maria Wickman” — som är den anspråkslösa titeln på den — har en mycket stor målgrupp: den yngre generationen som bara slukar pop och den något äldre som slukar melodiradio och älskade “Nöjesmaskinen”.
— Jag har spelat tejperna för bekanta i olika åldrar. Tonåringarna gillar den likaväl som de som är en bit över 30 år ger den beröm. Och mamma som är 60 tycker att den är ‘jättetrevlig”, berättar Maria.
Maria Wickman har spänt bågen. Den har inte brustit.
Hon fick iden för ett år sedan: hon satte sig ner och ringde runt till flera svenska musikförlag och bad om förslag på utländska låtar till en LP.
— Det ramlade in kassett efter kassett. Jag spelade igenom alla men jag fastnade inte för något.

Svenska låtskrivare

Då föddes tanken om att be svenska låtskrivare skriva låtar till den planerade plattan.
Per Gessle skrev “Skäl att tvivla”, Magnus Lindberg “För dina ögon”, Orup Eriksson från Ubangi bidrog med “Skivor & vykort”, brorsan Basse kom med “För varje steg” och “Aldrig så sent” och hjälpte till med översättningen på “Hur känner jag då”. Dan Sundqvist skrev “Välkommen åter”, “Vackra människor”, “Allt som jag någonsin önskat’ (med Janne Andersson) och översatte “Pretty ballerina” till “En vacker ballerina” och David Carlsson kom i sista stund med “Som du är nu”.
När Maria Wickman satte sig ner för att välja ut låtarna till plattan hade hon 20 stycken. Bland dem som valdes bort fanns två låtar från Mikael Rickfors.
— Och det är min “ågren”, säger Maria. Det är hårt att välja bort låtar från en favorit. Men vad ska man göra? Några var tvungna att strykas.
Danne Sundqvist har producerat plattan och listan på musiker är minst lika maffig som uppräkningen av låtskrivare: Pelle Alsing, Backa-Hans Eriksson, David Carlsson, Basse Wickman, Robert Wells men också nya popnamn som Peter Korhonen och Janne Kyhle från Reeperbahn och Mauro Scocco från Ratata som körar.
— Jag ser dem inte som enbart studiomusiker som kompade mig. Det är lika mycket deras platta som min, säger Maria och blir närmast lyrisk över Backa-Hans Eriksson som gjort arrangemangen på plattan.

När jag frågar Maria Wickman om hon är något av “felande länken” i svensk populärmusik så greppar hon direkt:
— Jag har alltid fått höra att min röst är så städad, att den är ren och att jag skulle sjunga rockigare och ruffigare. Jag har min röst och kan inte ändra den. Men här finns yngre, nyare musiker som har roliga idéer och som vågar ta ut svängarna. Jag tycker att plattan skapar en spännande kontrast: olika generationer möter varandra och förenar erfarenhet med nyfikenhet.
Maria gör tretton låtar och hon är bara med på skrivstadiet när det gäller en översättning.
Kan det verkligen bli riktigt eget med andras material?
— Jag har gjort låtarna till mina egna, svarar hon på ett sätt som får henne att verka beredd på frågan.
— Jag har ju bara vänt mig till sådana kompositörer som jag tycker gör bra grejer. Visst har jag “petat” i texterna men de kändes ändå som mina från början.
Blir det aldrig problem att tolka de speciella stämningar en låtskrivare vill ha fram? Jag menar: alla låtar är skrivna av killar…
— Det är specialskrivet för mig och jag har inte känt att jag varit främmande för något i dem. Ta Per Gessles “Skäl att tvivla”, till exempel. Det är precis så jag skulle uttrycka längtan efter att tro på något, att lita på någon.

Naturligt

Maria ser det som naturligt att sjunga andras låtar, hon har alltid gjort det och tycker inte att hon bara gör “halva jobbet”.
— En bra sångerska ska kunna göra en kompositörs låt till sin egen. Och det kommer alltid att finnas kompositörer som skriver utmärkt men som inte kan framföra sitt material.

Jag är Maria Wickman och vill bli bedömd efter det jag gör”

Maria Wickman är alltså 31 år. Vardag och fritid är musik: hon jobbar på musikförlaget Intersong.
Efternamnet klingar bekant när det gäller musikaliska samman-hang: pappa heter Putte och brorsan Basse.
Maria suckar när jag tar upp tråden. Hon förklarar varför:
— Det är alltid så tråkigt att vara någons syrra eller dotter. Jag har alltid varit stenhård när det gäller de här jämförelserna. Jag är Maria Wickman och vill bli bedömd efter det jag gör. Att det sedan är väldigt kul att jobba tillsammans med Basse är en annan sak. Han är ju en av Sveriges duktigaste popmusiker.
Hon fnissar och säger att hon hade B i sång för att hon var för blyg för att sjunga inför hela klassen. Efter nio år i grundskolan och ett år i gymnasiet flyttade hon till Köpenhamn och utbildade sig till designer.

Åter till Stockholm

Hon tröttnade på Köpenhamn och flyttade tillbaka till Stockholm 1974.
Då började musiken att komma in: det blev en del körjobb och dansband innan hon 1980 gjorde en LP som medlem i gruppen Midnight.
1982 ställde hon upp i den svenska uttagningen till schlagerfestivalen med “Dags att börja om igen”. I år sjöng hon “Okey jag ger mig” i en uttagning där bibeln blev segervapnet för en 16-åring som blev “gullegull” med svenska folket och påfyllning i kassan för Bert Karlsson på Mariann Records.
1981 kom hennes debut-LP som soloartist, en svensk version av Andrew Lloyd Webber’s och Don Black’s “Tell me on a Sunday” som fick en direkt svensk översättning.
Förutom att hon nu har en solokarriär så sjunger hon i Leif Strands Kammarkör.
— Sådant är väldigt nyttigt, säger hon och avslöjar i samma ögonblick att hon knappt tagit några sånglektioner alls.
— Jag är väl inte en sådan sångerska som övar jämt och på bestämda tider. Visst går man hemma och sjunger för sig själv men någon regelrätt träning blir det inte.
Favoritlistan innehåller förstås mest tjejer: Olivia Newton-John, Joni Mitchell, Judie Tzuke, Rickie Lee Jones och lrene Cara. Bland manliga sångare finns Mikael Rickfors med “för att han är en sådan bra feeling-sångare”.

Fortsättning i höst

Nu har plattan “Maria Wickman” funnits ute ett tag. I höst blir det en fortsättning. Planer finns på en inspelning med specialskrivet material från det engelska låtskrivarparet Muggleton/Noble som annars skriver Judie Tzukes låtar.
Maria vill helst prata om det hon gör, inte vem hon själv är och vad hon står för.
— Jag tror att folk inte riktigt vet vad jag står för. Jag har varit för anonym i det jag gjort. Nu har jag tagit ut allt och lite till för att visa vem jag är, säger Maria och pekar på plattan som ligger på bordet.
I början av vårt två timmar långa samtal är hon reserverad men öppnar sig sedan mer och mer.
— Folk har nog svårt att lista ut vem jag är under ytan. Jag är en dagdrömmare och pendlar väldigt lätt i humöret. Men nu när jag kommit över 30 tycker jag att jag blivit säkrare och tryggare. Det är betydligt lättare att vara 30 än 25, tro mig.
Det är när man fyllt 31 och heter Maria Wickman som man går ut och visar att schlagermusik inte bara är trams och konventionella tjuvtricks. Den kan vara spännande. Om man bara vågar.