Ögonblicket.
Sekunderna då allt stämmer: bandet och publiken kastar sig rakt ut mot lyckan och gör stordåd tillsammans.
— Jag blir galen, säger Nisse Hellberg. När det händer blir jag bara så lycklig.
Wilmer X är ständigt på jakt. Ögonblicket av magi är målet.

Klockan är några minuter över halv tio när Nisse Hellberg och Sticky Bomb i Wilmer X berättar om vad som kan hända.
Vi sitter på en restaurang i Uppsala en mörk torsdagkväll och bandet har en timme på sig innan spelningen på puben Rackis ska börja.
— När publiken diggar den där grejen man själv älskar, när man får respons på rätt ställe, kan man bli alldeles konstig, säger Sticky Bomb.
— Det är det man slåss för hela tiden, säger Nisse Hellberg. Man glömmer bort slitet i replokalen, alla omtagningar i studio och milen på vägarna och man vet inte var det ska sluta.
Tio i elva har Wilmer X hunnit att bli ordentligt uppvärmda. Då tittar Nisse Hellberg på Jalle Lorensson och hans ansikte spricker upp i ett lyckligt leende.
Har det hänt?
Just då vet jag bara att det brinner i den rock’n roll-djungel som Wilmer X håller på att ta över; bandet och publiken hetsar varandra och alla vill bara ha mer.
“En del är nöjda med vad dom har/Men jag vill bara ha mer för varje dag/Jag vill ha mer/Mycket mer än bara tomma ord”, sjunger Nisse Hellberg i “Tomma ord” på Djungelliv, den senaste plattan med Wilmer X.
Det Sticky Bomb och Nisse Hellberg säger om “det magiska ögonblicket” är inte tomma ord. Det är en beskrivning av kampen för att hitta vägen mot fulländningen, den egna stilen och ärligheten.
Wilmer X är på god väg. Deras senaste platta Djungelliv är deras tredje LP och deras hittills bästa.
— Jag håller med, säger Nisse Hellberg, den 24-årige sångaren, gitarristen och låtskrivaren i Wilmer X.
— På förra plattan Fula Fula Ord började vi hitta vårt sätt att arbeta i studio. Då fick vi äntligen bra studioresurser och kunde forma ett bra ljud.
— Den tyngd som finns på Fula Fula Ord är mer utvecklad här på Djungelliv. Vi har vågat mer helt enkelt. Det är möjligt att vi varit för konservativa tidigare. Nu är vi öppna för tricks och letar hela tiden nya sätt.
Djungelliv är fastare i formen. Om Wilmer X tidigare bockat och bett om ursäkt lite grand gör de det inte här. Plattan präglas rakt igenom av övertygelse och ärlighet.
Den låtskrivarform som Nisse Hellberg mer och mer gör till sin egen firar på Djungelliv stora triumfer; det känns som om Nisse hittar exakt rätt ton. Det finns både desperation och passion i hans ord och de blåser bort alla tvivel.
Wilmer X skivdebuterade 1980 med en mini-LP på Amigo där bland annat klassikern “En röd elektrisk gitarr” finns med. Året efter kom debut-LP:n med bland annat “Rätt flicka fel pojke” och “Låt mej va”. Plattan släpptes ut på etiketten Svensk Pop.
De två första plattorna spelades in i Studio Bombadill i Klippan men till Fula Fula Ord bytte Wilmer X studio. Det blev MNW-studion i Waxholm och då passade också bandet på att byta skivbolag till MNW.
De tre första plattorna såg samma laguppställning: Nisse Hellberg, sång och gitarr, Jalle Lorensson, munspel, Claes Rosenberg, gitarr och sång, Jalle Olsson, trummor och Lennart Nygren, bas.
Men förra sommaren splittrades den första upplagan av Wilmer X: Claes, Jalle Olsson och Lennart Nygren hoppade av och ersattes med Sticky Bomb och Thomas Holst (från Torsson) och Stefan Björk.
— Skönt att det hände, säger Nisse Hellberg när han ser det lite på distans. Det började att gnissla i bandet, de andra ville inte turnera och situationen blev väldigt jobbig eftersom det började att hända saker då.
Sticky Bomb och Thomas Holst var givna ersättare: de är gamla vänner till bandet och Sticky var gentligen med redan i början av förra året — på maraccas — men blev fast medlem till den här plattan.
— Stefan var en ren chansning, säger Nisse. Men en jävligt bra chansning. Han är så duktig och har betytt mycket för bandet.

Det hände alltså mycket för Wilmer förra året. De bytte medlemmar, studio och skivbolag.
— Jag har alltid varit väldigt tveksam till de stora skivbolagen, svarar Nisse på frågan om varför Wilmer X just valde MNW. Vad jag har hört blir många band väldigt illa behandlade.
— Jag tror inte ens vi har något kontrakt med MNW. Men det fungerar så bra och vi får fria händer. Ingen press, inget tjat om att spela in nya plattor. Vi gör allt i vår takt.
Wilmer X är ett av de många svenska band som turnerar hårt och spelar in plattor utan att nå den där stora kommersiella framgången. Varenda Wilmer X-platta är en kritikerframgång men sådant garanterar inte försäljningsframgångar.
— Näe, recensioner säljer inte plattor, säger Nisse och verkar närmast resignerad. Men å andra sidan tycker jag att det är så förbannat kul att bara få spela in skivor. Mitt mål när vi startade var att få spela in en singel. Allt annat som hänt har varit en förbättring.

“Idag verkar det som om man fäster stor vikt vid att texterna ska vara intellektuella och helst väldigt mörka. Faktum är att det är mycket svårare att skriva positivt och underhållande”.
“Stones blev mina favoriter väldigt tidigt. Jag grät när 19th Nervous Breakdown bara kom på tionde plats i Tio I Topp”.
“Hela mitt liv har jag fått höra att jag varit dum i huvudet. Idag kommer folk fram och säger att jag faktiskt är trevlig…”

— Folk frågar alltid lite skadeglatt hur mycket plattor vi säljer och vi berättar att vi inte nått över 6 000 exemplar på någon platta. Jag kan räkna upp en hel hög band som har det värre än vi. Jämfört med alla utblottade bluesmusiker är vi lyckligt lottade.
Nisse Hellberg är alltså 24 år och har redan hunnit bli en personlighet inom svensk rockmusik. När man talar om bra svenska låtskrivare så nämns Nisse oftast i samma andetag som Plura i Eldkvarn.
Nisse står med sularna stadigt parkerade i myllan av traditioner. Där finns korsningen av bluesen, soulen och popen; Jimmy Reed, Bo Diddley, Rolling Stones, T. Rex och kanske lite av nya vågens intensitet.
Han är en flitig låtskrivare. När Wilmer X kom till MNW-studion för att göra Fula Fula Ord hade de med sig 20 grunder på demotaper. Den här gången gallrade de och kom ner till 14 grunder.
— Vi satte oss ner och röstade bort låtar, säger Nisse. Jag fruktade att det skulle bli bråk men alla såg till slutresultatet. I sådana här lägen får man glömma bort sina “darlings”, det går inte att vara tjurig och slåss för en speciell grej om den inte passar i sammanhanget.
Direkt efter en skivinspelning står allt stilla för Nisse Hellberg. Då är det inte ofta han tar fram gitarren och kollegieblocket.
Men snart växer idéerna fram.
— Låtarna bara ploppar upp, säger han och ler. Jag sätter mig ner och spelar på gitarren. Oftast kommer en låt när jag spelar fel.
— Ibland tänker jag ut en form innan jag skriver en låt. Jag kanske vill ha en låt på ett speciellt sätt och arbetar för att göra min egen låt inom den ramen.
Nisse Hellbergs texter handlar för det mesta om relationer, antingen de finns eller inte. Orden innehåller väldigt mycket längtan, obesvarade känslor eller raka kärleksförklaringar. Min uppfattning om Nisse Hellberg är att han alltid spelar “förloraren”, killen som inte får tjejen och blir ensam.
— Texterna är förankrade i den känslan, säger Nisse som haft ett förhållande med en tjej i sex år nu. Man känner något i en viss situation och gör något annat av det i en text.
— Texterna är skrivna i jag-form men det behöver inte nödvändigtvis betyda att det alltid handlar om mig. För mig är det ett bra stämningsläge att utnyttja det uppgivna.
Nisse säger att han vet att hans texter inte är så “uppbyggliga”, att de inte har något större budskap.
— Idag verkar det som om så många fäster så stor vikt vid att texterna ska vara intellektuella och helst då väldigt mörka.
— Faktum är att det är mycket svårare att skriva positivt och underhållande än att bara skriva svarta texter. Det kan vem som helst göra.
— Mikael Wiehe kan skriva texter med budskap så att det fungerar. Men jag är ju ingen Wiehe precis. Jag vill hålla på med den här formen för att det känns rätt.

På Djungelliv finns flera fina exempel på Nisses kapacitet som låtskrivare och textförfattare: titellåten med alla associationer om sötsaker och godis, “Du du du” som är så rak och varm att ingen kan missta sig, “Tomma ord” med engagemanget och “Club Confekt” där Nisse tar avstånd från nedåt-livet.
När jag träffade Wilmer X på en restaurang med sammet och starköl för 25 kronor styck, var de ute på sin första sammanhängande turné.
Alla i bandet fanns på plats tidigt på kvällen för att rigga och soundchecka.
Munspelaren Jalle Lorensson kom farande vid niotiden med andan i halsen. Förklaring: Jalle vill inte missa så mycket av sin lärarutbildning.
Alla i bandet utom Jalle och Thomas arbetar med musiken på heltid. Jalle går på lärarhögskolan och Thomas ligger i lumpen.
— Jag har jobbat och gått på folkhögskola, berättar Nisse. Just nu vill jag bara hålla på med musik. Det är ett liv som passar mig.
Utan att sucka eller att klaga tillägger han:
— Fast det är fattigt ibland. Det är ju knappast ett liv i lyx. Det är svårt att få det att gå ihop.
Nisse Hellberg föddes med rockmusiken. Han har tre syskon — två tvillingbröder som är 34 år och en syster som är 37 — som alltid varit intresserade av rockmusik.
— Min brorson spelade Little Richards “Tutti frutti” och jag kommer ihåg att min morsa kommenterade låten med “Men så han skriker”.
Nisse och rock’n roll blev ett. Han härmade rockidolerna genom att greppa en toalettpappersrulle och använda den som mikrofon.
— Stones blev mina favoriter väldigt tidigt, berättar han. Jag kommer ihåg att jag grät när “19th nervous breakdown” bara kom på tionde plats på “Tio i topp” en gång.
Nisses syster bodde en tid i London och hon plockade med sig mycket plattor hem.
— En gång frågade jag henne vad det var som var det senaste i London och då plockade hon fram “Hot love” med T. Rex. Vilken låt! Hela mitt rum var fyllt av bilder på Marc Bolan.
Så fnissar Nisse till och berättar om de egna topplistor han gjorde:
— Jag kommer ihåg att jag skrev “Tirex” innan jag lärde mig…
Nisse svalde glitterrocken, skämdes för att han älskade den när han träffade Claes Rosenberg och Jalle Lorensson, men säger idag att det var massor av bra musik som gjordes på den tiden.
Rocken och popen fick han gratis av sina syskon. Claes och Jalle förde in bluesen i hans liv.
— Stones har alltid varit mina stora favoriter men så berättade Claes och Jalle var de hade hämtat sina influenser. Dessutom träffade jag Lennart Persson som senare gjorde en kartläggning av alla Stones-covers.
Nisse växte upp i ett medelklasshem i Limhamn i Malmö. Hans uppväxt var väldigt trygg, han gick i mindre skolor ända till nian.
— Mina brorsor blev väldigt radikala och det smittade av sig sedan, säger Nisse som idag parkerar sig någonstans åt vänster.
— Folk i Limhamn har alltid tyckt att jag varit lite konstig. Hela mitt liv har jag fått höra att jag varit dum i huvudet. Idag kommer folk fram och säger att jag faktiskt är trevlig.
Det blixtrar till i ögonen under luggen som hänger ned. Det finns lite hämnd i hans ord; han gör vad han själv vill och frågar ingen.
— Jag är en lugn och jordnära typ, säger Nisse som en kort beskrivning av sig själv. Och jag har god smak.

På hans egen topplista handlar det väldigt mycket om rötter. Det är inte många moderna plattor han plockar fram.
— Den bästa platta som finns är Bo Diddley’s Greatest Hits. Jag tror jag har 30 LP med honom.
— Den enda som kan konkurrera är Exile On Main St. med Stones. De bara helt enkelt spelar och det är så fantastiskt bra. Musiken är tidlös och det är rock’n roll.
“Tirex” då?
— Ja, Electric Warrior glömmer man inte så lätt.
Wilmer X hittar “ögonblicket” på Rackis i Uppsala. När de gör extranummer efter sitt andra set den här kvällen blir det en version av Jimmy Reeds “Bright lights, big city” med bara Nisse på gitarr och Jalle på munspel.
Har det hänt?
Du får själv gissa svaret.