Reeperbahn ger bitar av sig själv till betraktaren. De är inte pretentiösa bara komplicerade. Heterogena vägrar de stoppa in sig själva i något fack.
Från Polars kontor vid Norrmalmstorg berättar de om nya intriger…

“On Reperbahn everything goes” stod det i nån engelsk herrtidning och Lesbian Hardcore bytte namn till Reeperbahn. Medan namnet kvarstått har Reeperbahn bytt medlemmar, stil och inriktning.
— Band behöver inte ställa sig upp vid 17 års ålder och säga: Det här kommer vi stå för i all evighet, säger Olle Ljungström. Det finns ingen anledning att byta namn. Louis Armstrong hette Louis Armstrong hela tiden.
— Men han var bra från början, inflikar Fred Asp, ny i bandet för senhöstens platta Intriger.
Är det tillståndet plattan kom till under?
— Visst, ler Olle, det är mycket intriger inom bandet.
Ta honom inte på allvar. Reeperbahn har kommit lång väg från Vaxholm (där ursprunget finns) och legendariska Musikverket (där de gjorde sig ett namn).
Kvar från ursprungsättningen är Olle Ljungström (sång, gitarr och primär låtskrivare) och Eddie Sjöberg (gitarr). Danne Sundqvist och Peter Korhonen återfinns i Prins Valiant (se förra numret av Showtime).
Till denna uppsättningen har Fred Asp (trummor) och Fredric Holmqvist (piano etc) tillkommit från nedlagda Alien Beat som fasta medlemmar i Reeperbahn. Dessutom har Latte Kronlund (bas) lånats in från ZZZang Tumb.
— Han är helt enkelt Sveriges bästa basist, säger Olle.
Det här är en relativt stabil uppsättning av Reeperbahn. Sedan förra plattan Peep-Show har Peter Ivars fallit ifrån.
— Han dog två veckor innan vi skulle spela in Intriger, säger Olle och ser en sekund lite uppgiven ut.
Smärtan finns fortfarande kvar och vi byter samtalsämne. När denna fjärde sättning av Reeperbahn gör debut så ingår också Janis Bokalders på klaviaturer. Han är Intrigers producent och spelade tidigare med Lustans Lakejer.
Intriger innehåller åtta låtar av Olle och en vardera av Fred och Eddie.
— Den är ruffigare på nåt sätt, tycker Fred.
— Det här är ett helt nytt band, hävdar Olle. Det här skiljer sig markant från tidigare Reeperbahn.
För varje platta har Reeperbahn ändrat stil en aning. Från debutplattans “New Stockholm Pop”, till Venuspassagens Talking Heads-inspirerade funk till Peep-Shows experiment där kritiken blev blandad.
— Vi fick lagom kritik, ler Olle. Texterna beskylldes för att vara svammel, men de ska ju höras med musik. Det är så lätt att haka upp sig på texterna. “Vad vill han egentligen?” Peep-Show hade enkla texter som funkar om man inte kräver lösningar och förklaringar. Kanske lite barnsliga, skrivna för att inte gå över huvudet på nån.
Vi sitter på Polars kontor på Norrmalmstorg i Stockholm. Stranded är numera ett helägt dotterbolag till Polar. Folk kommer hela tiden till Strandeds lilla rum och möts med förvånade blickar från Polars personal.
Efter en mycket summarisk genomlyssning av Intriger sitter Olle, Janis, Fred och Latte runt ett jättelikt konferensbord.

“Vi har gått från Hillbilly till Stranded All Stars. Det är exemplariskt om några stannar kvar till pensionen och guld-klockan.”

Genom Reeperbahns plattor har Olles låtar (redan innan Danne Sundquists avhopp skrev Olle egna låtar) haft ett drag av country.
— Han lyssnade bara på första låten, retas Janis.
— Jag gillar country, säger Olle, bl a Neil Young. Men dagens country är inte riktigt rätt grej. Countryvågen är helt fruktansvärd, osmaklig och vulgär. Förutom Dolly Parton och Kenny Rodgers hit. Svensk Domus-country är helt hopplös.
— Den brister på känslan, säger Fred.
Hur låter då Intriger, egentligen? Janis tittar drömmande mot horisonten när han ska beskriva musiken han producerat, sen säger han:
— Mycket bredare, inte lika strömlinjeformat som Peep-Show.
— Va fan menar du med det? undrar Olle och skrattar till.
Det råder en avslappnad stämning dem emellan. De har kommit så långt vid det här laget att de vet vad de vill.
— Frukten av att byta folk blir bra, fortsätter Olle tråden med personalbytena. Vi har gått från Hillbilly till Stranded All-Stars. Det är exemplariskt att några stannar kvar till pensionen och guldklockan.
— Alternativt One-way ticket till Timbuktu, säger Janis.
— Det är positivt med cellbildning, säger Olle.
— Mycket centreras ju kring Stranded i det här landet, tyckte Janis.
— Det finns incest i andra skivbolag, hävdar Olle.
— Det är roligare att spela med folk man känner. Att ta in studiomusiker är en avtändning, man får kolla på gagelistan vad de heter, säger Latte.
Latte Kronlunds eget band Zzzang Tumb, har en singel ute i november.
— Det är inte ett dugg jobbigt att spela i båda banden. Det är skitkul. Det är två bra band.
Förra vintern turnerade Reeperbahn och Zzzang Tumb ihop, men det är inte aktuellt nu.
— Det skulle vara jobbigt för Latte att spela två set, säger Olle allvarligt. Reeperbahn kommer att göra en turné efter jul, vi ska bara samordna med Latte.

De flesta medlemmarna i dagens Reeperbahn sysslar med musik i någon annan form. Fred spelar piano med Ghost Riders (en ny stockholmsgrupp), Fredric Holmqvist spelar med Magnus Lindberg och Olle Ljungström själv finns med i Heinz & Young.
— Jag träffade Heinz Liljedahl i somras, vi pratade om att skriva låtar och Heinz & Young blev resultatet.
Heinz har tidigare spelat med Lustans Lakejer och Ratata som turnégitarrist och är med i Reporter, ett annat Stranded-band. “California Dreaming/No Matter at All” heter Heinz & Youngs debutsingel som släpps efter jul.
Janis Bokalders skulle först producera en singel och har nu producerat både Heinz & Young och Reeperbahn.
— Janis härstammar från Lettland, vilket förklarar allt, ler Olle. Han är duktig.
— Mitt första producentuppdrag var Kitchen & the Plastic Spoons, mitt andra Lustans Lakejers andra LP Uppdrag I Geneve, berättar Janis. Sedan blev jag medlem i Lustans och medverkar på En Plats I Solen i både den svenska och den engelska versionen. Efter den och turnén i våras kändes Lustans inte som ett band, mer som en studioföreteelse. Just nu är jag medlem i en grupp i öppningsskedet, egentligen är jag bara inlånad i Reeperbahn.
Reeperbahn är på sätt och vis veteraner, de har överlevt från de första försöken till ett moget band. Olles låt “Förnedringen” från Venuspassagen är en klassiker inom svensk rock. Ändå lever de i nuet och ser inte bakåt.
— Det finns inget tvång nånstans att spela gamla hitar, säger Olle bestämt.
Stämpeln av Reeperbahn som svårmodiga unga män får mig osökt att tänka på en inspelning som Reeperbahn gjorde ganska precis två år innan den här intervjun. Danne Sundqvist (bas/sång), Peter Korhonen (trummor) och Janne Kyhle (klaviaturer/kornett) ingick fortfarande i bandet. Venuspassagen hade precis blivit ett genombrott och Reeperbahn hade klarat gesällprovet in i rockeliten: Måndagsbörsen.
När denna andra upplaga gick på scenen i Adolf Fredriks musikskola så spelade de alla ett annat instrument än de brukar i första låten, en gammal hårdrockdänga. Korre slår till publikens jubel sönder gamla träplanka och slänger ut bitarna till publiken.
På samma sätt ger Reeperbahn bitar av sig själva till betraktaren. De är inte pretentiösa, utan bara komplicerade heterogena, vägrar stoppa in sig själva fack.
Intervjun är slut och vi skiljs åt. Nere på Norrmalmstorg kommer Heinz Liljedahl gående.
— Är Olle på Stranded? frågar han när han hör att jag intervjuat Reeperbahn.
Det verkar som Stranded tänker fortsätta att vara Sveriges intressantaste enskilda skivbolag.