“Man kan inte göra något nyskapande inom rocken. Rock är en lång kedja och tar man bort en länk faller allt samman.”

På ett sätt var det bättre förr. Bara för några år sedan kunde man dela in musikgrupper i tre olika kategorier. Först hade vi hobbybanden, de som bara spelade för varandra i någon av föräldrarnas villakällare. Hobbybanden hade inga andra ambitioner än att det skulle vara kul och att man möjligtvis skulle kunna spela på bridgeklubbens årsfest.
Sedan fanns det amatörerna. Amatörerna kunde inte leva på sin musik, men satsade trots det mera än hobbybanden. Amatörerna kunde komma så långt som till spelningar ute på dansställen och skivinspelningar. Även om inga pengar flöt in nådde man i alla fall ut till allmänheten.
Slutligen fanns det proffsen, de som hade musiken som yrke.
Idag är det lite annorlunda. Amatörstämpeln har blivit något fult, en förklaring p
å det som är klantigt utfört. Man glömmer gärna att grupper som exempelvis Perfekt Alibi och Lolita Pop fortfarande är amatörer, trots att de i flera fall står på gränsen till att kunna existera (obs, inte leva!) på sin musik.
Medlemmarna i sådana grupper är ofta förvärvsarbetande eller studerande vid sidan om. Amatörism har alltså inget med kvalitet att göra. Det är en ren fråga om ekonomiska förehavanden.
Dehex! från Helsingborg är ett typiskt exempel på ett amatörband. De har kraften, tron och viljan men kan inte leva på sin musik. Inte än, i alla fall.
Dehex! består av fyra musikaliska komponenter som tillsammans bildar en intressant enhet. Den mycket unge batteristen Johan de la Motte och den tämligen nytillkomne basisten Peter Caroli bildar en tung grund som Dehex! vilar på. Ovanpå detta kommer Björn Gyllix som med sin gitarr bakar in egensinniga gitarrinpass.
Pricken över i:t blir Gabriele Kalus som med sin säregna falsettröst skapar Dehex!’s profil. Det är i och för sig inget ovanligt med kvinnliga rocksångerskor idag. Skillnaden är helt det sätt som Gabriele Kalus använder sin röst på. Ljust, genomträngande och totalt oefterhärmligt.
SHOWTIME passade på att följa en speciell dag i gruppen Dehex!’s liv. 
De fyra musikerna skulle på kvällen spela som förband till Imperiet i Lund, så dagen blev därför som en Peter Sellersfilm — omväxlande, med samma huvudpersoner men med skiftande miljöer.

Vid lunchtid

Två personer som träffas med självåsamkad huvudvärk dagen efter festandet brukar snabbt komma i samförstånd. Samtalsämnena blir på något sätt givna. Konstaterandet att man inte ska blanda öl och vin. Diskussion om tidpunkten när huvudvärken börjar släppa. Man kan diskutera i timtal.
Just så händer med Björn Gyllix och undertecknad när vi träffas på Helsingborgs Centralstation. Efter diskussionen går färden till Björns och Gabriele Kalus 
gemensamma trerummare, belägen några hundra meter från stationen.
Lägenheten visar sig vara helt nybyggd. Pågående byggnadsarbeten kan man se både på husets framsida och på baksidan, något som man enligt Gabriele Kalus vänjer sig vid efter en tid. Inne i lägenheten befinner sig en mindre djurpark. Tre katter ligger här och var och sover. I ett likkistliknande akvarium simmar havssköldpaddor omkring och i två av tre rum huserar vanliga fiskakvarier.
Kaffekoppar plockas fram och en dialog med Björn Gyllix börjar ta form. En diskussion som börjar med bollande om vilka grupper som är bra utvecklas till ett samtal om Dehex!’s musik. Björn Gyllix:
— Vår musik är tung. Till en viss del kan den säkert sammankopplas med den nya hårdrocken. Jag är i alla fall personligen gammal beundrare av Led Zeppelin även om nya grupper som Bauhaus och Killing Joke också är sådant jag lyssnar på.
— Sedan har vi fördelen att ha en bra sångerska. Vår trummis Johan (de la Motte) är också viktig i gruppen. Hans trumspel är minst sagt okonventionellt. Man vet aldrig från gång till gång vad han kommer att spela.
Här kommer Gabriele Kalus in i samtalet:
— Överhuvudtaget finns det många dåliga sångare i Sverige. Det verkar som om vem som helst kan ställa sig bakom en mikrofon. I exempelvis England hade det aldrig gått vägen.
Vilken är egentligen er musikaliska bakgrund?
Björn Gyllix funderar en stund och svarar:
— Det började med punken. Bland annat spelade jag och Johan med en grupp som hette Metall Bizarre. Musiken var punk och det måste har varit runt 1979-80. När den gruppen splittrades hade jag just träffat Gabriele och tillsammans gick vi ner i repetitionslokalen där det visade sig att Gabi sjöng fantastiskt bra.
— Vår första gemensamma grupp hette Plats Europa. Namnet indikerar vilken stil vi hade. Vi var djupa och svartrockiga, spelade långa slingrande gitarrsolon och var helt borta i skallen.
Gabriele kommer ihåg ett band som var ännu tidigare än Metall Bizarre:
— Björn hade då en grupp som spelade punk och hette Gyllix. Bandet fick en bokning där arrangören, beroende på namnet, trodde att punkgruppen Gyllix var ett dansband. Så när kvällen kom och gruppen började spela fick arrangör och publik en chock. Spelningen slutade med stryk för stackars Gyllix!

“Glöm inte att rock är musik för begränsade begåvningar. Hade man varit musikaliskt talangfull hade man sysslat med klassisk musik…”

Björn Gyllix försöker fortsätta efter skrattsalvan:
— Största felet med det som var Plats Europa och med många grupper idag var att man inte känner till sin egen plats i rockhistorien. Man tror att man kan göra något nyskapande inom rocken. Det är fel. Rock är ju en lång kedja och tar man bort en länk faller allt samman.
— Man får inte heller glömma att rock är musik för begränsade begåvningar. Hade man varit riktigt musikaliskt talangfull hade man ju sysslat med klassisk
musik eller något liknande. Rock är i stället en bra musik att använda sig av för att få ut känslor.
Björn nämner också vikten av att känna till att det fanns musik innan rocken, sin egen kärlek till folkvisor, om hur viktigt det är med myter i vårt överteknologiserande samhälle.
Hur länge kommer då Dehex! att fortsätta sin kamp inom musiken. Björn och Gabriele tittar betänksamt på varandra innan Björn börjar svara:

“Tidigare var vi djupa och svartrockiga, spelade långa slingrande gitarrsolon och var helt borta i skallen”

— Det har blivit så att vi tar ett halvår i taget…
Gabriele fortsätter:
— Egentligen är det ganska sjukt att satsa så mycket och få ut så lite. Men det har blivit något som sitter i blodet. Själv får jag ångest bara av att tänka på att sluta med musik och med Dehex!…

Ljudmixarjakten

Att vara förband innebär ofta att låna någon annan grupps PA-anläggning. Dehex! kommer under kvällen att låna Imperiets PA och eftermiddagen före konserten kommer chockbeskedet: Imperiets mixare kommer inte att sköta förbandets ljud!
En febril jakt sätts igång. Mats, Bengt och allt vad de som fixar ljud kan heta blir plötsligt värda sin vikt i guld och otaliga telefonsamtal rings. Men alla mixare verkar vara bortblåsta från jordens yta just denna kväll.
Bluesblocketsångaren Mats Zetterberg lovar slutligen att ta hand om ljudet, men tillägger nervöst att han inte kan det tekniska. Att han klarat av ljudet helt tillfredsställande på många tidigare Dehex!-konserter verkar han ha glömt.
Inte långt från Björn Gyllix och Gabriele Kalus bor basisten Peter Caroli. Caroli är en viktig del av gruppen, dels på grund av att han är en duktig och den första riktigt fasta basisten i Dehex!, men också på grund av att han tillhör en gocartintresserad familj(!).
Med gocartintresset följer nämligen en buss där de små ettersnabba bilarna fraktas i på väg till och från tävlingar. Och i kväll har Dehex! fått låna den…
Peter Carolis lägenhet blir en naturlig samlingspunkt inför avfärden till Lund. Trummisen Johan tar sig hem för att duscha, medan resten lastar in instrument och förstärkare i bussens lastutrymme. Allt stuvas in utom Gabrieles lilla casio-orgel. Den placeras inne i bilen och få ta emot lika mycket försiktig omsorg som ett tiomånanders spädbarn.
När bussfärden startar börjar också nervositeten märkas på olika sätt hos ett par av medlemmarna. Gitarristen Björn är det mest uppenbara exemplet, även om han hela tiden hävdar:
— Det går snart över!
Gabriele föredrar framsätet i bussen. En viss känsla av åksjuka gör henne motvillig att sitta längre bak i bussen.
Peter Caroli måste i sin egenskap av
chaufför hela tiden koncentrera sig på vägen och Johan de la Motte sover hela tiden. Hans enda ord under hela resan är när en kvinnlig medpassagerare stoppar i ett band i bussens kassettspelare. Bandet innehåller demoinspelningar med några namnlösa Helsingborgsförmågor. Då bandet spelas upp vaknar Johan upp för några sekunder. Domen kommer hänsynslöst:
— Vad är det för skit!
Vilken rockkritiker vågar säga så?

Spelningen i Lund

Det märks meddetsamma när man kommer in i artistlogen före konserten vilka som är förband och vilka som tillhör huvudattraktionen Imperiet. Längst in i ena hörnet sitter Thåström, Stry, Christian Falk och de andra Imperiemedlemmarna avslappnade och självsäkra inför kvällens konsert.
Thåström har plockat fram en akustisk gitarr och spelar som bäst en klart lyssningsvärd version av Mott the Hooples “Roll away the Stone”.
Närmast dörren ut mot scenen sitter Dehex!. Medlemmarna är omsvidade till sin scenkostymering (som i och för sig inte skiljer sig så mycket från vardagsklädseln).
När klockan närmar sig elva på kvällen är det dags. De fyra rusar in och intar scenen. Imperiets mixare som tidigare inte enligt uppgift skulle ha mixat förbandet, visar sig vara en sympatisk prick som visst det ställer upp. Dehex!’s ljudbild blir därför klar och genomarbetad.
Dehex! arbetar som slavar på scenen. Johan de la Mottes trummor dundrar på och Björn Gyllix är överallt på scenen. Ena ögonblicket på scenens vänstra del. I nästa ögonblick placerad på den högra högtalaren.
Gabriele Kalus använder sin röst på sitt eget ljusa och speciella sätt och den svartklädde basisten Caroli får stå för kvällens enda stillastående inslag.
Gruppens spel börjar långsamt med lite ansträngda låtpresentationer, men efter ett tag blir det mycket mer kraft i musiken.
Det märks även på publiken. Den ställer sig nyfiket framför scenen istället — för som vanligt är — invänta det riktiga bandet i baren.
Spridda applåder hörs och efter gruppens set hörs enstaka uppmuntrande kommentarer bland åhörarna. En arbetsseger med andra ord. Bäst har faktiskt de kommande singlelåtarna gått.

Epilog

Bakom scenen sitter fyra utmattade musiker. Ingen av dem orkar gå in för att lyssna på Imperiet, utan nöjer sig med att lyssna bakom stängd logedörr. Johan de la Motte plockar fram sina undangömda öl. De har en lång väg hem och mycket att packa in i gocartbussen.
De kommer inte att vara hemma före fyra på morgonen och ska man räkna ut deras gage — dryga tiondedelen av vad Imperiet får — blir det ingen furstlig timpenning. Ändå lyser det kring det satsande amatörbandet Dehex!.
Varför kunde det inte vara så här jämt?

Fotnot. Saker och ting händer snabbt för Dehex! är i farten. Sedan artikeln författats har Miguel Travaglia kommit med i gruppen som kompgitarrist.