Det är med stor glädje Serenity Mag kan konstatera att ryktena kring Tobias Gustafssons skivsamling äro falska. Det finns faktiskt en komplett IRON MAIDEN-, och framför allt en i stort sett komplett VADER-samling i hans ägo. Till och med några kängpunkplattor siktas i hyllan! Ryktena om att en total BEATLES-fanatiker hanterar stockarna i Sveriges vassaste death metal band kan alltså självdö…

Men det är inte för att kolla upp Tobbens skivsamling jag och min sambo tagit oss en avstickare till Karlstad två dagar innan nyårsafton. Det är kraftig snöstorm i den Värmländska deathmetalmetropolen, där hårdrocken alltid haft ett väldigt starkt fäste, när vi blir upplockade av vårt intervjuoffer vid stationen. Färden går en bit utanför stadskärnan och vi landar utanför herr Gustafssons residens där grannen hans är i full färd med snöslungan. Min sambo finner sig tillrätta i soffan och faller genast i sömn medan Tobben laddar upp ett fat med pepparkakor och intervjun kan ta sin början.
Bandet släppte sin första demo redan 1992 och med dem kom de i kontakt med Witchhunt Rec. i Schweiz där de släppte sin första 7″.
— Så ser första tusen exemplaren ut!
Tobben skakar på huvudet och visar upp en singel med ett riktigt fult och suddigt omslag, sedan går han tillbaka till skivbacken och langar fram ett bra mycket snyggare omslag som visar hur de resterande 1200 exemplaren gjorde sig i tryck.
— Men har man en singel som är så här ful vet man att man har en av de första tusen. Jag har sett priser i skivlistor på flera hundra kronor för en sån här singel! Det är ju lite kul!
Efter singeln var det tänkt att Witchhunt skulle släppa en fullängdare med bandet, men de ville att bandet skulle ändra musikstil och bli mer melankoliska och atmosfäriska, något som låg i tiden just då.
— Det kan ni glömma, det kommer inte att ske, sa vi åt dem!
Bandet har sedan början hållt stenhårt på sina principer och det fanns alltså inte en chans att något minibolag i urmakarland skulle få bandet att bryta dem. Singeln skickades ut till en del bolag och många var intresserade. Bandet spelade in en promo sommaren 93 med 5 låtar på men fick inga direkta napp så bandet fortsatte och gjorde en ny tape 94 och med den väcktes Fadeless intresse.
— Han kände visserligen till VOMITORY redan innan den demon, men tyckte väl inte det var dags förrän i det skedet att ta kontakt med bandet. Han kom upp och besökte oss vid något tillfälle och lyssnade på oss, söp lite och så där.
Då är vi alltså framme vid tiden för “Raped In Their Own Blood“, en skiva som spelades in med minimal budget eftersom bandet själva fick hosta upp pengarna och sedan få betalt i skivor, men som när det begav sig omnämndes i Terrorizer som dödsmetallens framtid. Inspelningen är gjord i en skola som ligger i Forshaga med andra klassens utrustning, inköpt endast i undervisningssyfte. För en man med låg tålamodströskel blev inspelningen en verklig prövning. Tobben minns:
— Vi fick ju ta vad vi hade råd med, eftersom vi fick ligga ute med pengarna själva. Jag jobbade kvällar och helger där i studiesyfte med att spela in en del demoband från trakten och alltid när man kom dit så var något undantagslöst antingen trasigt, försvunnet eller urkopplat. Och jag kunde ju inget om det, så jag fick lära mig genom att prova mig fram tills det blev rätt eftersom det inte fanns någon som kunde visa hur man skulle göra.
Tobben har förutom bandets egen debut bland annat producerat en av DAWN OF DECAYS demos, en demo med hippiesarna i RISE AND SHINE och GEHENNAHS två första skivor, så allt tålamod var inte till spillo trots allt.
Innan skivan ens var släppt så hade ett stort problem dykt upp. Basisten Tomas hoppade av bandet för att satsa stenhårt på sitt pluggande, så han tog sitt pick och pack och drog till Chalmers. Han spelade dock på bandets releasefest för debutskivan. Men strax därefter så stod bandet även utan sångare. Bandets frontfigur Ronnie Ripper valde att lägga VENOM-punkarna GEHENNAH först på sin prioriteringslista.
— Han gjorde väl det som var bäst för bägge parter. Vi hade på slutet inte kommit speciellt bra överens och det fanns faktiskt planer på att peta honom. Sen hade han ju som sagt GEHENNAH som krockade lite med hans tidsplaneringar.
Där stod de tre kvarvarande vomitorierna utan basist och utan sångare. Som alla vet kan man klara sig ett tag utan basist, åtminstone på rep, men sångare är en ganska tung börda att leva utan. Bandet var fast beslutna att fortsätta till vilket pris som helst, så de gjorde vad många desperata människor gör; de satte ut en annons, bland annat i musikaffärer i Karlstad och Örebro, där de efterlyste sångare och basist, eller helst en basist som kan sjunga.
— Det var någon från Lindesbergstrakten som ringde på min telefonsvarare och var intresserad (Jaja Robban, du kan komma fram nu! /Egen anm), men som inte lämnade något nummer eller någonting så det gick inte att få tag i honom på något sätt, och tro mig, vi försökte verkligen!
Bandet harvade på för att hålla bandet vid liv. Vid ett tillfälle så var de tre musketörerna och hälsade på sin forne vapendragare Tomas i Göteborg i samband med ett KING DIAMOND-gig. Den gamle basistens kompis Erik var också med. Han var inte okänd för killarna och de visste att han spelade bas, men ändå hade aldrig femöringen ramlat ner. På fyllan frågade Erik om inte han kunde få testa att spela…
— Och vi skrek jaaaaa… ‘att du inte sagt något innan’ tyckte vi. Så vi var helt nöjda, vi hade aldrig hört honom men vi visste att han var bra och det visade sig när han provspelade att han var minst lika bra som Tomas, den gamle basisten.
Någon månad senare ringde det hemma hos Tobbens äldre bror Ubbe och det visade sig vara en stycke Jussi från Kristinehamn som ringde. Bandet hade inte hört av någon annan så det stod mellan Jussi och ingen. Jussi, som är trummis från början och därmed ingen skolad röst, kom och provsjöng.
— Han förvarnade oss om att han inte var i form och det lät ju INTE bra i början, men han var entusiastisk och han hade gillat VOMITORY ända sedan demotiden plus att han är en jätterolig och trevlig kille.
Han kom ner och festade några gånger och till slut var han med.
— Det var väl inget vi sa till honom utan han frågade väl mer eller mindre “får jag vara med eller”, skrattar Tobben.
Det blev en nytändning i bandet och de spelade in en ny skiva 1998, som så småningom skulle bli känd som “Redemption“. De åkte ner till Berno i Malmö, en studio de kände till innan men som blev aktuell genom deras turnékamrater DERANGEDS turnéljudtekniker Henrik. Skivan spelades in juni 1998 men blev försenad ända till mars 1999.
— När man jobbar med ett så litet bolag så finns ju inga direkta deadlinetider. Och han bekostade skivan, men vi fick lägga ut pengarna så länge. Sen var det ju ett otroligt lyft för bandet att få använda en riktig studio! Det är ju enormt kliv överhuvudtaget från första skivan till den andra.
Bandets debut känns direkt demoaktig om man jämför dem båda emellan. Den värmländske chokladlådeplundraren håller med.
— Med ett annat ljud hade skivan haft en helt annan kvalitet än idag. Jag tycker att de flesta av låtarna håller än idag, säger Tobben och stoppar handen i Aladdinasken. Generellt tycker jag det är skitbra låtar fortfarande även om de kanske inte är så roliga att spela live längre.
Inte så konstigt! När de äldsta låtarna är bortåt åtta år gamla så har man hunnit spela dem ett par gånger. Faktum är att de faktiskt hade tankar på att åka till Unisound till “Raped In Their Own Blood” men som alla vet så är det alltid goast hemma. Om man har en studio innanpå knuten så är man bekväm. Man kunde ta skottkärran dit istället för att åka bil ett par timmar som Tobben uttrycker det.
Många av låtarna på “Raped In Their Own Blood” är gamla demolåtar som var för bra för att spolas och som förtjänade en nyinspelning. Så man spelade in dem alla för att kunna gå vidare. Om det är en milsvid skillnad låt- och ljudmässigt mellan bandets första och andra skiva så är ljudbilderna mellan “Redemption” och “Revelation Nausea” kanske mer lika, men ljudet på den senare är garanterat förfinat och mer utvecklat.
— Jo, ljudet på “Redemption” är lite burkigt, håller Tobben med. På den nya tycker jag vi fått till ett mer klart ljud och vi är tightare än någonsin.
Tobias Gustafsson, blygsamheten personifierad. Faktum är att “Revelation Nausea” är otroligt tight, kristallklar och luftigare än MORBID ANGELS samlade backkatalog. Fantastisk för att använda ett enda ord.
— Vi var lite missnöjda med produktionen ganska direkt efter “Redemption” men vi tog det som en läxa till den här skivan. Men så märks det också att Henrik har blivit bättre också.
Någonting som slår mig som utomstående lyssnare är att de båda skivorna, trots sina olikheter rent ljudmässigt har sitt eget sound!
— Tycker du det? Det är faktiskt några till som har sagt det men jag kan inte höra det, fast det är ju kul om du tycker det! Till den här skivan har vi nog kommit ganska nära det soundet som jag personligen tycker det ska vara. Jag vill i och för sig få till en lite brutalare bas, lite mer EXHUMED över det. Men ljudet över lag är mycket aggressivare på den här skivan. På förra skivan var Ubbes gitarr högre och burkigare än Uffes och trummorna var inte så distinkta heller. Med bättre balans på gitarrerna och bättre trumljud så hade plattan förmodligen varit rivigare. Vi körde lite mer triggat på den här skivan vilket ger ett lite mer distinkt ljud. Vi blandade det triggade trumljudet med det akustiska trumljudet.
Tobben har lite svårt att definiera vad “deras ljud” skulle kunna vara, En sak skulle kunna vara att de faktiskt stämmer i D. Av erfarenhet vet de att B-stämning inte funkar speciellt bra. Jag funderar om man verkligen skulle vilja ha BOLT THROWERS “Realm Of Chaos“-ljud, det är väl nedstämt åtta oktaver eller något?
— Vi hade faktiskt BOLT THROWER som referens när vi gick ner i studion nu sist, fast mer “4th Crusade” och “For Victory“, det går ju inte att sno deras ljud, för det är verkligen deras, men vi var väl ute mer efter karaktären på deras ljud. Men visst, det låter tyngre i B när man kör i tyngre partier, men vi kör ju aldrig några tyngre partier, skrattar Tobben.
Det är inte så att det finns några typiska VOMITORY-klyschor, något ni känner direkt att “det är så typiskt oss”?
— Lite grann faktiskt, inte något man direkt kan sätta fingret på men ibland om man sitter och spelar kan man få en igenkännande aha-upplevelse. Mer låtuppbyggnader snarare än rena riff. Vem som helst kan ju slänga ihop en massa riff, men det måste ju finnas en röd tråd någonstans och där kanske vi hittat vår tråd om man säger så.
Som bekant är det Tobben som arrangerar mycket av bandets låtmaterial, något som verkar vara vanligare bland trummisar än man tror, med en gammal akustisk gitarr och bandspelare av modell utgången sedan länge. Man kan ju inte annat än undra om bandet ibland har rena EXTREME-orgierna i det Gustafssonska vardagsrummet.
— VOMITORY unplugged menar du? Ja, DISMEMBER har ju gjort det… på P3 för några år sen körde de ju “Torn Apart”, akustiska gitarrer och bas, Matti satt och kväkte och Fred körde med vispar på trummorna.
Jag viker mig dubbel av tanken medan herr Gustafsson förklarar vidare hur skapandeprocessen går till.
— Oftast så gör jag alla arrangemang klara och skapar en hel låt, utom texten som Uffe och/eller Erik fixar efteråt, innan jag presenterar den. Därför tar det jävligt lång tid eftersom jag inte är så produktiv som låtskrivare, mycket på grund av att jag är fruktansvärt självkritisk, vilket i och för sig är väldigt bra, men det kan vara frustrerande, för man kör ofta fast! Just nu har jag haft en halvfärdig låt i två månader och jag kommer inte vidare. Jag vet att det ska komma någon form av D-taktsriff nu någonstans, men jag kan bara inte hitta det.
Bandet repar in låten som Tobben gjort klart hemma i soffan, med stämmor och allt, och när den är inrepad så analyserar de låten tillsammans. I slutändan är alla delaktiga i slutresultatet. Det är främst Tobben som gör de färdiga låtarna även om Erik är på gång i det kreativa arbetet vilket presenteras i låten “The Holocaust” som han skrivit helt själv. Erik och Tobben skrev även “9mm Salvation” tillsammans, då de faktiskt satt där unplugged med varsin akustisk gitarr. Men alla bidrar ju med riff här och där.
— I och med att jag är trummis går jag ju inte och tänker enskilda riff utan mer färdiga arrangemang och trumtakter. Jag kanske bygger ett riff efter hur en uttänkt trumtakt går. Trummorna är ju en sån elementär grej i death metal. Jag är dessutom en helt värdelös pedagog har jag kommit underfund med, så när folk inte fattar när jag förklarar blir jag förbannad, alltså är det bättre att göra låtarna färdigt istället för att komma med ett gäng trumtakter till replokalen som bara jag förstår och inte kan förklara.
Inför den senaste skivan gjorde Tobben och Erik lite demoversioner av låtar i en liten studio i Arvika som de hade fri tillgång till. Man lägger två gitarrer och trummor. Detta för att spara tid eftersom bandet bara har tid att repa två gånger i veckan då Uffe har ett så annorlunda arbetsschema än de övriga i bandet och Erik bor i Arvika vilket är 15 mil tur och retur varje gång han ska repa. På det viset kan alla lyssna på låtarna i lugn och ro och plocka ut riffen hemma och analysera låten då istället för att ödsla en massa tid åt sånt i replokalen.

Tillbaka några steg. Strax efter att “Redemption” kom ut så hade bandet planer på att kicka sin forne sångare Jussi, men man gav honom en andra chans Men efter turnén i november så fick han gå på grund av disciplinära skillnader i bandet.
— Jag vill absolut inte snacka skit om honom, för det är en trevlig och kul kille på alla sätt, men han hade inte den disciplinen vi kräver av oss själva. Ok, vi kanske är lite pedantiska av oss, men är vi fyra sådana och en som är raka motsatsen så är det ganska snart ett problem i bandet. Hans engelska var ju faktiskt under all kritik också, och han sjöng ju så otroligt tydligt, vilket gjorde det hela till ett problem. Sen sjöng han ganska otight för att vara en trummis märkligt nog.
VOMITORY hade tröttnat på att ha utomstående i bandet och hade en plan på att inte ta in någon ny sångare, slippa lära känna någon ny person och sen visar det sig inom ett-två år att han var fel person för jobbet.
— Vår plan var att testa Erik och han var väl lite sugen själv. Han hade sjungit lite backing vocals någon gång tidigare, men aldrig lead, så han var väl hugad att testa lite. Då kom demoinspelningarna till pass där han fick prova på att sjunga. Han var ju lite osäker på sig själv hur han skulle klara det.
Hur klarar man det kan man fråga sig? Om man inte har tekniken så kan man ju bränna halsen direkt, det är ju vad monstervokalisten Dan Swanö har gjort efter vad jag förstått!?
— Vi frågade ju faktiskt Swanö inför CANNIBAL CORPSE-turnén, Erik skulle ju sjunga men han ville vänta till efter turnén, och Swanö har ju turnévana, men han berättade att han kunde sjunga så i ungefär tjugo sekunder, så vi tog med en yngling från Forshaga, från min och Ubbes lillebrors band. En enkel lösning eftersom han bodde i Forshaga och vi kände honom lite sedan innan. Det enda kanske var att han inte stått på en scen speciellt många gånger och kanske femte spelningen han gör i sitt liv ska han stå inför ett fullsatt Locomotive i Paris inför 600 pers som förband till CANNIBAL CORPSE med galna fransmän skrikandes, det var rätt coolt gjort! Du skulle sett honom, de hade ju en ridå för och när den gick upp så visste han knappt vad han skulle ta sig till, men han gjorde jävligt bra ifrån sig och skötte sig bra överhuvudtaget under turnén.
Måste vara en stor känsla att få hänga med sina hjältar från hemtrakten och få komma hem och berätta för polarna att man varit förband till ett av världens största death metalband. Själva turnén hamnade bandet på genom Metal Blades förtjänst. Det tog bandet en bra stund att skriva på kontraktet, som till skillnad från Fadeless A4-papper var 26 sidor lagtext, så deras kontakt på det tyska Metal Bladekontoret började som en morot nämna en turné med si och så många spelningar runt om i Europa och så kunde han inte säga mer i nuläget, men direkt när vi hade skrivit på så fick de ett mail några dagar senare där det stod att bandet som är klara för turné är “CANNIBAL CORPSE, hope this suits you”, och det gjorde det ju minst sagt. Men det var ju även ett strategiskt knep av bolaget inför bandets kommande platta att skapa ett sug efter VOMITORY. Tanken var även att DERANGED skulle följt med, men de fick förhinder av okänd anledning. Så istället gick uppgiften till MYSTIC CIRCLE av alla band?
— Tysk cirkus-black metal! Jag tror de pröjsade själva, sångaren i bandet tog av sina sparpengar för att få åka på turné med CANNIBAL CORPSE. Det är rätt märkligt för de har tydligen sålt ganska mycket skivor och de är dåliga som fan! Det MÅSTE ju vara i Tyskland de sålt skivorna, men det märkliga är att de inte är speciellt populära där. De fick ju korta ner en spelning någonstans i Tyskland kommer jag ihåg, för folk började kasta grejor på dem. De är lite utskrattade och klassade som posörband där.
VOMITORY fick inget betalt för turnén med hade heller inga utgifter. Förtjänsten låg ju i att få åka ut med ett så publikdragande namn som CANNIBAL CORPSE samt No Mercy-festival spelningarna som gav dem möjlighet att spela med ett av Tobbens egna favoritband VADER.
Hur känns det då att köra över headlineartisterna?
— Det var väl lite så i Stockholm och Göteborg, två svenska band som förband — vi och THE CROWN, då tände publiken lite extra. Det skulle jag nog själv tycka om till exempel MORBID ANGEL och CARNAL FORGE spelade, så skulle jag nog tycka att CARNAL FORGE var bättre, vilket jag i och för sig tycker ändå, flinar Tobben. Men visst är det så att det är roligare att se ett jävligt bra svenskt band, som man sällan har chans att se.
Det var VOMITORYS absolut första spelning i Göteborg och i Stockholm har de inte spelat sedan 93, då de spelade i någon källare med LOBOTOMY och DEFLESHED bland annat. Personligen gjorde Tobben nog en av de två sämsta spelningarna på hela turnén just i Stockholm enligt hans eget tycke. Dels så tappade han trumstockarna hela tiden, något undertecknad följde noggrant från balkongen i Fryshuset, och sen fanns där ett trilskt cymbalstativ som svängde ur kurs hela tiden eftersom det var för dåligt tillskruvat, men på det hela var det en lyckad spelning. Hela turnén hade bandet ett enormt gensvar från publiken, klart över förväntan. Förvånande många visste vilka bandet var och kunde till och med sjunga med i texterna på sina håll, något bandet själva inte direkt hade räknat med…
— På No Mercy festivalerna var det jävligt kul! Det var ju bara stora band, som DEICIDE och vi var väl bandet som var minst kända och vi spelade dessutom först, så vi trodde ju att vi skulle bli ignorerade av både publiken och de andra banden, men på den första spelningen i Strassbourg så stod folk och vrålade och det var en otrolig känsla! Mäktigt att se att 1500 pers hade orkat upp i bakfyllan på eftermiddagen.
Kan det inte vara så att många av de gamla banden lever på sitt namn medan ni bevisar varje gång ni släpper en skiva att ni blir bättre och bättre?
— DEICIDE är ju tyvärr verkligen ett exempel på det. De har ju inte släppt en bra platta på många år. De är ju bra musiker, men det är ju inte direkt spännande att se dem spela. Det märks också på dem när de spelar live att de inte tycker det är speciellt kul att vara där utan bara gör det för pengarna, de tår ju tydligen hutlöst med pengar för att spela. De hängde bara i sin buss hela tiden. Den ende som var någorlunda social var faktiskt Glen Benton, han var lite spjuveraktig så där.

Tillbaka till tiden före “Revelation Nausea“! Direkt efter turnén började Erik att träna på sången. Dels fick han tillfälle att träna upp sig på de tidigare nämnda demoinspelningarna, dels så brukade han gå in på lagret på sitt jobb och morra upp sig.
— Han var rätt tveksam själv till hur det lät, det var ju inte direkt Jörgen i GRAVE. Men vi blev imponerade och sa det att “det här kör vi på Erik!”
Sången blev en aning lågt mixad på skivan, men det passar ändå bandets sound enligt undertecknads personliga mening. Anledningen till att den blev lågt mixad är något bandet själva inte kan förklara då de tagit med sig egen stereo och lyssnat på skivan i, samt lät den gå varm i Eriks bil och sången då framstod som perfekt. Men det upptäcktes vid masteringen, då man försökte höja sången så gott det gick. Alla nöjda och glada till slut. Gladast var nog i alla fall Erik!
— Det var jävligt kul att se Erik efter vi hade spelat in när vi gick och repade. Vi var ju väldigt nöjda med hans insats och jag tror faktiskt han var rätt nöjd själv, och hans utstrålning i replokalen var alltså som dag och natt före och efter inspelningen, han blev mer självsäker i rollen efteråt. Och han är ju en så duktig musiker att sjungandet och samtidigt hantera basen inte är mer än en träningsak. Han var ju beredd på att han skulle få förenkla vissa grejor, men jag tror inte det har behövts ens, han är så pass duktig…
De har aldrig spelat live med den här sättningen, något de ser fram emot. De får dock lugna sig fram till i mars då de sticker till Holland för tre spelningar tillsammans med MANGLED som ska ha ett releaseparty. Sen blir det förhoppningsvis en skandinavienturné med THE CROWN och VADER i april, och eftersom alla i VOMITORY är stora VADER-fans så är det ju verkligen något att se fram emot om det blir av. Turnén är ihopsatt av Skrikhult productions och hittills har de planerat spelningar i Oslo och fyra datum i Sverige, nämligen Göteborg, Örebro, Linköping och Uppsala. Bandet är även aktuella på Wacken till sommaren!

På det hela taget verkar Metal Blade sköta sina åtaganden, men något som det måste bli bättring med är distributionen på skivorna. Undertecknad har letat igenom varenda skivaffär i Stockholm, inklusive Sound Pollution, utan framgång, vad har bandet att säga om det?
— Det upptäckte vi ju först efter att vi lämnade Fadeless, vi trodde ju han hade åtminstone hyfsad bra distribution på skivorna, det ska vara House Of Kicks i Sverige vilket ju borde funka, men det du säger gör mig tyvärr inte överraskad. När vi kom till England och spelade för två år sen så kom det folk som åkt väldigt långt för att se oss och de berättade att våra skivor inte går att få tag i där. Så vi frågade ju Fadeless-killen och han hade alltså inte någon distributör i England överhuvudtaget!
Revelation Nausea” som har funnits ute ett par månader finns inte heller att få tag på förutom på supernätaffären Ginza…
— Det gör den inte? Det är ju mer överraskande! Men det är ju bra att den finns på Ginza i alla fall.
Det kommer troligtvis bli bättring nu i och med att Fadeless-killen, Wilko, lagt ner bolaget och börjat jobba på Hammerhearts underetikett The Plague som bara kommer pyssla med death metal och då har han som första kulturgärning återsläppt de två första plattorna genom The Plague. Men det har aldrig varit tal om att Metal Blade skulle köpa över rättigheterna?
— Nej, det vet jag inte, men det är möjligt för de har hört sig för om rättigheterna till låtarna och sånt men vi har väl inte kommit någon vart med det än.
VOMITORY har väl aldrig varit lika aktuella som nu. En hel del intervjuer har det blivit de senaste månaderna, inte bara för blaskor som Metal Wire och Serenity.
— Jag pratade med René på Aardshock senast igår! Det har varit enormt mycket telefonare och e-mail-intervjuer. Att göra telefonintervjuer eller att sitta så här är ju lätt och bekvämt, det tar den tid det tar, en telefonare tar kanske en halvtimme, men att göra en e-mail-intervju kan ju ta en hel dag att svara på 20 frågor. Fördelen är ju att om nån från Spanien frågar en sak och sen kommer en från Tjeckien och frågar exakt samma sak så kan man ju faktiskt bara klippa över dem från varandra.
En fråga som vaknade i mitt huvud när jag såg låttitlarna är ju så klart om “The Corpsegrinder Experience” har någon relation till den wrestlingsfanatiske CANNIBAL CORPSE-sångaren?
— Det är många som frågar det. Texten handlar inte om honom, men titeln är ju snodd av honom. George är en fruktansvärt trevlig kille, han hängde nästan bara med oss som den ende öldrickande jänkaren på turnén. Han sa i alla fall att när CANNIBAL CORPSE gjort sitt så ska han starta sitt nya projekt “The Corpsegrinder Experience” och det skulle ju vara rent discodunk. Det körde han rätt hårt med under turnén så det är väl en liten hälsning från oss till honom. I och med att det är en hälsning till dem så är det väl kanske en lite klaffsigare text än vad vi brukar ha, mer i goreandan. Lite zombieslakt och sånt.
Vanligtvis brukar annars texterna handla mycket om beskrivningar av krig. Men texter är ett ämne som inte ligger Tobben speciellt varmt om hjärtat.
— Varenda intervju man svarar på så frågar folk om texter, det är ju fan vad folk verkar intresserade av texter. Jag är personligen inte speciellt intresserad av texter. Texter kan aldrig ha en viktigare roll än musiken i death metal. Det är kanske skillnad med rumsren hårdrock eller hardcore förstås. När jag lyssnar på “Graveyard” med KING DIAMOND så lyssnar jag på musiken. “Kanon!” tänker jag, och så sätter jag mig ner och läser texten och så växer ju låten direkt, så visst kan texter lyfta en låt men de är aldrig den centrala delen.
Tobben understryker också att texterna som Erik och Uffe skriver aldrig är ett ställningstagande för eller emot något utan rena beskrivningar av händelser och fenomen. Bandet över huvudtaget är faktiskt nästan helt befriade från aggressioner. Man skulle kunna tro att en sån stenhård manglare som Tobben går ner och bankar skiten ur trumsetet när han är sur på chefen till exempel, men det enda han upplever är harmoni och fridfullhet. Mannen är 100% musikälskare helt enkelt.
En annan fråga som dyker upp är då vad som sägs i början av skivan och vart det är taget ifrån. Min första tanke var att det är taget från filmatiseringen av George Orwells “1984”, men jag är inne på fel spår visar det sig
— Det är förmodligen jävligt olagligt att sno repliker så där. Robert Duvall är med i filmen som heter “Aposteln” och skriker i meningen efter “Who is the king of kings? JESUS“, men vi klippte där så inte det skulle bli uppenbart vem det är och vart det är taget, så det blev “Who Is The King Of Kings? JESUS! Who Is The First And The Last?“. Filmsekvensen utspelar sig i något sånt där predikartält där någon står och håller full låda.

I Close-Up kunde man läsa att VOMITORY snart hade i sikte att kunna leva på musiken, är det praktiskt möjligt att leva på icke-kommersiell musik idag?
— Vi har ju aldrig kompromissat för då hade vi ju blivit det nya atmosfäriska blackbandet på Witchhunt, eller för all del kanske ett nytt IN FLAMES idag. Drömmen är ju så klart att kunna leva på att spela musik man älskar. Att ha kommit så långt som vi har kommit på den här tiden är ju svinkul! Vi har ju hållit på i över tio år nu och vi ser att det kanske finns möjlighet att få en viss inkomst på musiken, att ha den som ett extraknäck bara, så är det ju mycket värt.
Dansbandsstolen kommer dock aldrig Tobben besitta så länge han lever, det lovar han, musikälskaren som han är. Min tid börjar sakta rinna ut. Jag och min blivande fru är på väg från deathmetalmetropolen Karlstad till frikyrkotäta staden Jönköping med tåg för att fira nyår. Tobben är vänligheten själv och erbjuder oss skjuts till stationen. Vi går ut i snöovädret för att leta efter bilen som gömmer sig i den alltmer tilltagande snön. Det spisas death metal i bilen och samtalet glider in på motorcyklar, Tobbens stora passion vid sidan om musiken och flickvännen. Det avslöjas att Tobbens bror Urban är den ende i klubben som inte är Harley Davidsson ägare och det mobbas han lite hjärtligt för så klart. Vi på Serenity vill naturligtvis inte vara sämre så vi skrattar vi också! Kawasaki 125a?