Skåningarna i SOILWORK har med en gamling i bandet!
Och inte nog med det, gamla bolaget Listenable har något gemensamt med Kalle Anka.
Sångaren Björn Strid finns med och berättar stolt om bandets tredje alster “A Predator’s Portrait” som går i en mer melodisk riktning än de tidigare plattorna.

Helsingborgsmanglarna SOILWORK är tillbaka med den nog så viktiga tredje plattan. Likt många andra band så hade grabbarna en tvåplattors-deal, deras var bunden till franska Listenable Records. Så när det blev aktuellt med ett nytt kontrakt så fanns inte fransmännen med i bilden längre. Bandet har precis signat till multistora bolaget Nuclear Blast som verkligen storsatsar på sitt nytillskott. Allt verkar luta åt det stora genombrottet. Från att gått från AT THE GATES-mangel till ett mer svängande IN FLAMES-röj, fast hela tiden med SOILWORKS egna lilla sound med i bilden. Det går inte att ta fel.
Eftersom gitarristen Peter Wichers precis kommit hem från sina intervjuer nere i Tyskland och har hamnat efter med en del där hemma i Skåne så rycker sångaren Björn Strid in och gör en intervju för Serenity. Bandet består i övrigt av Ola Frenning på gitarr, Ola Flink på bas, Carlos Del Olmo Holmberg på keyboard och trummisen Henry Ranta. Björn börjar med att berätta om uppföljaren till “Steelbath Suicide” (-98) och “The Chainheart Machine” (-99).
— Den har vi spelat in i Fredman, precis som de tidigare plattorna. Det har också skett en hel del förändringar i soundet. Men man hör ju fortfarande att det är vi. Den största förändringen är den melodiska rösten.
— Det svänger mer nu och så är det mer atmosfär.
Precis som Björn säger så har bandet tagit en annan riktning. Man undrar ju då varför det har blivit så?
— Det var en jävligt bra fråga, jag vet faktiskt inte. Det blev väl så för att vi planerade det här melodiska. Vi tänkte mycket mer på refrängerna och det här atmosfäriska. Det är väl kanske det som gjort det. Plus att vi fått lite andra influenser.
— Det var ju inget planerat, typ “Nu skall vi låta helt annorlunda!”, utan det har blivit en naturlig utveckling.
Bandet återvände än en gång till Göteborg och Fredman. Björn förklarar för mig att det har blivit så för att dem är väldigt nöjda med Fredrik Nordström och hans studio.
— Ja för faan, det låter skitbra där! Vi lade dock trummorna i Stockholm. Mest för att testa något nytt.
Och varför ändra ett vinnande koncept? SOILWORK har redan bestämt att de även nästa gång skall styra kosan mot hårdrocksmeckat Göteborg.
— Ja det blir det.
Säger en väldigt lugn och avslappnad skåning.
— Det är den bästa studion i Sverige. Det vore väl möjligtvis om man åkte till USA och hade tex. Andy Sneap som producent. Det hade varit kul att testa något sådant.
Nya “A Predator’s Portrait” har endast ramlat ner som ett avbränt ex. till mig innan intervjun. Så efter att bara tagit del av musik och låttitlar anar jag att det är lite koncept över albumet.
— Det kan man väl säga att det är. Kanske inte rakt igenom, men många av låtarna hänger ihop. Det handlar mer eller mindre om neurotiska och psykotiska personer.
Om inte jag minns fel så var det även lite koncept över förra plattan också?
— Ja lite, men inte lika mycket som på nya plattan. Det beror på att jag har dragit mig in i psykologins värld. Jag har precis läst psykologi så.
Då förstår man att det är Björn som sångare som är mest lämpat till att skriva ner lyriken. Men musiken hjälps de åt med i bandet.
— För det mesta är det jag som skriver texterna. Men gitarristen och polare till mig har också hjälpt till en del.
— Musiken skrivs främst av Peter, Ola och mig.
Som alltid när man gör en research innan en intervju så upptäcker man ofta något lite ovanligt. I SOILWORKS fall var det att jag fått reda på att de tidigare använt sig av en dator i sitt första skede av musikskrivande inför blivande låtar. Något som tydligen fortfarande används flitigt av bandet.
— Ja det gör vi faktiskt! Vi använder oss av ett dataprogram och så lägger vi in och testar lite riff, syntmattor och sådant. Sen så tar vi med det när vi skall repa och så får alla lyssna och säga sin åsikt.
Så detta är ett bra sätt att skriva låtar på tycker du?
— Ja, jag tycker det är jättebra, säger en nöjd Björn Strid på ren skånska.
Något annat som han är helnöjd med är den något ovanliga sättningen, att ett band idag består av sex medlemmar är ganska ovanligt.
— Ja, det brukar ju vara en fyra, fem i vanliga fall.
Är det praktiskt?
— Inte om man skall dela på pengar!
Vi börjar bägge två att skratta över den smått roliga kommentaren, men han lägger snart till lite mer…
— Nä, det rullar inte in så mycket pengar. Det funkar faktiskt bra.
Om vi går tillbaka till plattan ett slag, det här med omslaget som jag ännu inte sett mer än en liten bild på skivbolagets hemsida.
— Det skall ju vara ett galleri. Porträtt av vad som rör sig i huvudena på de här människorna. Ett kollage, det är lite svårt att sätta fingret på just vad det står för.
Eran lille “dödgrävare” då? Något som bandet haft representerat på bägge sina tidigare plattor. Finns han med än en gång?
— Han finns med på ryggen av bookleten. Det är alltid bra med symboler.
Något annat som jag faktiskt har funderat på enda sedan debuten är det här med deras namn. Björn kallade sig tidigare för Speed Strid, så har vi Carlos Del Olmo och så Peter med det coola efternamnet Wichers. Det visar sig faktiskt att det bara är Björns som är påhittat. De andra är faktiskt deras riktiga namn. Så jag kan inte låta bli att påpeka att Peter kan känna sig lycklig över att faktiskt inneha ett sådant coolt efternamn i denna här branchen.
— Ja, det är ju faktiskt ett jävla artistnamn.
Vi brister än en gång ut i skratt…
Att de hamnade just inom döds/trash scenen var mest bara en slump.
— Vi har ju en viss kärlek till både döds och trash metal. Plus gammal hårdrock, heavy metal och progressivt. Så jag vet inte riktigt, det har blivit en slags hybrid där. Jag tycker inte det är så jävla mycket döds längre.
Döds eller ej. Något som i alla fall är säkert är att på skiva är SOILWORK ett av de tightaste band som finns inom scenen. Och man skulle lätt kunna luras om att de skulle ha spelat ihop hela sina liv, men så är inte fallet.
— Vi har ju spelat i ett par band innan men inget seriöst. Så det är ju främst gamlingen i gruppen, Ola Frenning, Peters morbror som har en en stark musikalisk bakgrund. Det är lite bisarrt, han är trettiofyra år, vi andra ligger runt tjugo.
— Så han har ju varit med i allt möjligt. Från trash till värsta bögiga glamrocken. Så han har ju varit runt rätt mycket i alla möjliga konstiga konstellationer. Sen så har vi hållit på i fem, sex år tillsammans. Det känns som om vi är ganska samspelta.
Det är väl kanske just tightheten som fick Nuclear Blast att falla som käglor. Men Listenable var då inte aktuella igen, efter en lång rad med besvikelser.
— Vi tröttnade på det här med distribution och sånt. Och sedan att hela tiden behöva tjata till sig tex. ett klistermärke. Sen så är dem inte slagkraftiga heller, man vill ju ut och lira på bra turnéer. Visst, de vi gjorde var välarrangerade men det var ju mest Kalle Anka hela tiden ändå. Så det var väl främst det som gjorde att vi lämnade dem.
Att de hamnade på just Nuclear Blast berodde mest på ett bra kontrakt.
— Efter kontraktet med Listenable gått ut så skickade vi ut en bunt skivor till bl a Music For Nations, Metal Blade, Century Media, Nuclear Blast och alla andra stora bolag.
— Både Century Media och Nuclear Blast hörde av sig och var jävligt intresserade. Så snackade vi lite med advokater som fick titta igenom kontrakten. Sen så tyckte vi att det var mest fördelaktigt med Nuclear Blast.
Ett bolag som de än så länge bara är helnöjda med.
— Absolut! De verkar göra en jävla kampanj. Det ligger ju rätt mycket i hur bra poäng man får i tidningar och sånt. Vi fick precis reda på att vi kom tvåa i Rock Hards soundcheck, före DIMMU BORGIR och hela baletten.
Så med ett större bolag i ryggen verkar det äntligen bli en turné. En turné som bandet själva ser fram emot. Inte som de tidigare turnéerna, jag låter Björn berätta om dem.
— Vi skall ut med NEVERMORE och ANNIHILATOR. Hela Europa, jag tror t.o.m. Turkiet var med, så det känns bra. Det känns som om dem banden passar oss bättre än att turnera med MARDUK och CANNIBAL CORPSE. Det är just det som var grejen med Listenable, det blev bara spelningar med en massa sådana mangelband. När man klev upp på scenen kände man sig som ett jävla Kalle Anka-band, ett dansband!
Men trots besvikelsen över Listenable så verkar de två första plattorna gått rätt bra ändå.
— Plattorna fick ju väldigt positiv kritik i de flesta tidningar. Jag har inte hört så mycket, jag fick en pressbok på första plattan och 75% var bra recensioner. Med den andra så vet jag inte, men jag skulle tro att den gått bra. Man har ju hört det av Bengt på War Music, han får ju hem alla tidningar och så.
Bengt och War Music känner Björn väl, ett bolag som egentligen passar bandet men som är lite för litet skulle jag tippa på. Men tillbaka till plattan igen då. Efter all denna tidigare kritik så måste väl bandet ha väldigt höga förväntningar på nya plattan? Något de också har.
— Ja, vi var ju lite nervösa innan, hur folk skulle ta det nya soundet, det här melodiska. Men vi har ju nästan genomgående fått positiv kritik.
Han försöker även få ur mig vad betyget blir i Serenity, något som inte jag kan svara på då Robban kommer att stå för recenserandet.
— Sen så har det ju kommit ut låtar på Napster och fansen gillar det de hör, de har ju lovat att köpa plattan ändå, så jag hoppas att de gör det, säger Björn och berättar sedan glatt för mig hur det står till med metalscenen nere i Helsingborg.
— Det är ganska öken, som i övriga Sverige, förutom Göteborg då kanske!?
— Vi har ju DARKANE, sen så har vi DARKSEND, som spelar blackmetal. I Karlskrona så har vi THE FORSAKEN som ligger på Century Media.
TERROR 2000 då? Ett band även de från trakterna, med en platta släppt av Scarlet i fjol. Är inte du med där?
— Jo, jag är med där och spelar bas och sjunger. Det är Henry vår trummis, Klas från DARKANE och så en annan snubbe som heter Nicke som bor här i Helsingborg — som inte har spelat i något skivkontrakterat band förut.
Björn och jag pratar vidare om lite av varje. Bl a om att bandet skall spela på årets upplaga av Wacken. Sedan så är det på G med Grasspop och Dynamo verkar inte heller helt omöjligt. Jag önskar Björn och bandet all lycka med nya plattan, som ni verkligen skall kolla upp och jag låter Mr Strid avsluta intervjun med tre ord.
— Kolla upp skivan!!!