SHARON DYALL, 21 år, singel “I like champagne, cadillacs and cash”, LP i april.
Favoritsångerska: Joyce “Baby jean” Kennedy i Mothers Finest.
Bästa svenska rocksångerska: Anne-Lie Rydé

Sharon är faktiskt född i Stockholm, men flyttade till London tre månader efter födseln. Det var pappa Colin Dyall, jazzmusiker, som skulle arbeta där och tog med sig sin svenska hustru. Sharon kom tillbaka till Sverige när hon var 14 år efter att ha bott på Barbados ett år.
Sharon gjorde en sommarturné med sin pappa och då var även Mia Lindgren med. Genom Mia kom Sharon med i Little Mikes band. Hon slutade sitt jobb på ett flygfraktbolag på Arlanda när engagemang på Hamburger Börs och turnéer med Little Mike började ta överhanden.
— Jag kom in som nybörjare och som tur var tog Nisse Landgren och Bea Järås hand om mig. Utan deras hjälp hade det blivit svårt.
Det är också Nisse Landgren som skrivit och producerat Sharons fräcka och uppkäftiga singeldebut “I like champagne, cadillacs and cash”. Sharon låter tuff på plattan och ser utmanande förföriskt på oss från skivomslaget. Privat är hon en blyg liten skolflicka som fnittrar förtjust över uppståndelsen runt om henne.
— Jag gillar att se läcker ut på ett skivomslag. Jag tror inte jag kan bli någon sexvamp, för jag har distans till det. Det ska vara glimten i ögat annars fungerar det inte.
Sharon var förra sommaren med i Parkteaterns uppsättning av West Side Story och just nu gör hon musikalen Fantomen på Scala. Där dansar hon mer än hon sjunger.
— Har inte haft något mål. Har följt med strömmen. Går bara in för att sjunga och dansa så bra som möjligt. Och framförallt så lär jag mig saker hela tiden. Min styrka är att jag tycker allt är så roligt. Ibland på scenen hoppas jag att det kommer fram. Det händer saker med min röst också, förut sjöng jag så pipigt, det är först nu det börjar kännas bra.