Det har alltid varit något extra över Anne-Lie Rydé. Rösten är extraordinär. Hennes utseende är också något extra. Att hon ser crazy ut tyckte Tina Turner när dom träffades i somras. Och det tycker grannarna som undviker att träffa Anne-Lie. Extra hette det Göteborgsband som Anne-Lie Rydé sjöng med tidigare.
Raj Montana Band med sångarduon Hylander och Bäckman tycker också det är något extra med tjejen, så dom tog henne med som gästartist på sin Skandinavien-turné.

I år får Anne-Lie Rydé flytta fram sitt födelsedagsfirande två veckor. För precis i dagarna kommer hennes solodebut som grammofonartist att träffa oss. Den är värd att fira för plattan har varit planerad länge. Men en människa född i Vågens tecken tar inte alltid den rakaste vägen mellan två punkter. Hon når däremot alltid det resultat hon eftersträvar.
— Vågen verkar vara ett ointressant tecken. En våg är diplomatisk, slingrar sig, en estet. Jag är nog inte så jättediplomatisk som människa. Dom konstnärliga vågarna är bohemer som du kan se att jag är.
Hon skrattar och sveper med handen över sin lilla andrahandsetta på förstavåningen i ett tyst och stilla 40-tals hus i närheten av Karlaplan. Välklippta gräsmattor, rashundbajs och polerade Volvobilar härskar.
En rocksångerska i spretigt svart hår, röda läppar och korta kjolar som sover till 12 på dan och jobbar till två på natten blir lika obegriplig och hotfull för den borgliga idyllen som en raggig pudel utan rutig väst.

FRÅN RÖTT TILL SVART

Denna svenska version av Siouxsie Sioux ruskar på huvudet när jämförelsen med den engelska punkdrottningen kommer på tal.
— Många snackar om att jag är lik Siouxsie. Jag gillar henne men den som jag verkligen försökte efterlikna var Nina Hagen. Hon blev för mig en total kick. Det är jag tacksam för idag för hon fick mig att börja lyssna. Det är ju inget fel att bli inspirerad även om det gick lite till överdrift. Men det har neutraliserats. Men Siouxsie… Började reflektera över det när jag för tre år sedan färgade håret från rött till svart. Men det är verkligen inget medvetet. För där kan jag jämföra hur medvetet det var när det gällde Nina Hagen. Det har blivit en vana att se ut så här. Det här är även Anne-Lie privat. Det är ingen peruk jag tar av och på. Jag färgar håret och jag sprejar det och jag har vissa kläder på mig.
— Det kanske är min revolution. Jag var så trött på att vara vanlig.
Vad har hon då att revoltera emot? Uppväxt i Stockholm, gick ut gymnasiet 1975, jobbade ett år med diverse sysslor och flyttade till Göteborg -76. Det var i den vevan hon började sjunga. Mest som hobbyverksamhet i början, tills hon hittade killarna i Extra.
— Jag är borgerligt uppfostrad. Mamma har varit enorm och stött mig i alla lägen och jag har haft det skitbra som barn. Men det här sociala mönstret som jag vande mig vid att man skulle leva i klarade jag inte av. Jag flippade ut totalt nere i Göteborg när jag var 22 år. Psykos bara. Klarade inte av umgängessättet, formerna, det borgerliga ytliga fördomsfulla sättet att umgås på. Och jag skulle läsa ekonomi, ta min examen, allt klart, va! Jag ville ju inte det. Jag visste redan när jag var tio år att jag inte ville det.
— Så i tjugoårsåldern bara (imiterar en explosion)… Mådde hemskt dåligt i två år. Fattade inte vad som hände tills jag förstod att jag höll på att välja själv vilket liv jag ville leva.
Det livet kom att kretsa kring rockmusik. Våren 78 började Anne-Lie med Extra. Tillsammans med Henryk Lipp och dom andra i bandet gjorde hon under fyra och ett halvt år två LP och ett oräkneligt antal spelningar över hela Sverige. Den sista spelningen för Extra var i TVs Guldslipsen som sändes i vintras.
— Det var både skönt och vemodigt. Sista året fungerade det live väldigt bra medan jag personligen inte tyckte om den sista plattan. Jag var inte så involverad i den heller. Det kändes lite fel att stå och sjunga saker jag inte riktigt kände för men istället för att lägga ner energi på att bråka om det så sparade jag den energin till min egen platta istället och använde den positivt.
En Våg ångrar aldrig något i sitt liv.
— Det var verkligen hundår. Kånka grejer på ett ton ut och in på ställen två gånger i veckan. Men det var nyttiga och viktiga år. I Extra har jag lärt mig allt jag kan.
Ytterligare erfarenheter har Anne-Lie fått i Göteborgsuppsättningen av Rocky Horror Show hösten -81 samt av samma show i Stockholmsvarianten i våras.

ENSAM I CITY

— Flyttade upp till Stockholm i februari, Det ångrar jag inte heller. Trivs bra igen för nu gör jag nånting helt annat än när jag stack härifrån då jag bara var 19.
Rocky Horror Show under våren. TV-inspelning (en julgrej för barn med bland andra Ted Åström och Johan Lindell) sex veckor, platta fem veckor, repetitioner med Raj Montana inför en och en halv månads turné är det digra programmet för “ännu ett ensamt barn i city”. Det är en strof ur en av Anne-Lies sånger på nya skivan.
— Den handlar om mina två första månader här. Jag mådde skitdåligt. Verkligen. Längtade vansinnigt till Göteborg. Min bästis Ylva var i Malmö, min bror utomlands. Kände mig väldigt ensam.
“Ensamt barn” är en av fem sånger på nya plattan den sedan ett år varande låtskriverskan Anne-Lie Rydé gjort.
Göteborgaren, före detta Viva!-medlemmen och Rocky Horror-kompisen Peter Stridh bidrar med två låtar, Per Gessle en hel låt plus en text och så börjar hela plattan med Lill-Babs snart 25 år gamla “En tuff brud i lyxförpackning”.
— Musikaliskt och arrangemangsmässigt var det inte så svårt att göra egna saker. Det var texterna som var så förbannat jobbiga att skriva.
Något som denna bleka tjej med sin “svarta” röst inte har speciellt svårt för är att spela ut och leva sig in i det hon sjunger. På scenen är hon ett smatterband som exploderar minst en gång i varje låt. Det är spektakulära knallar laddade med sex och lust, hon lockar och förför och är mycket farlig. Du vet aldrig om du skall brännas till döds eller frysa ihjäl om hon skulle slå klorna i just dig.
På grammofonskiva och utan ögonkontakt blir det där avsevärt svårare. Men Anne-Lie har genom att inte ständigt övervarva sina röstmotorer, som ibland var fallet i Extra, lyckats lösa sitt och alla vokalisters svåraste problem med imponerande resultat.
— Det finns en fin term för det där på scenskolorna, “emotional memories”. Associera känslorna till hur det var och kändes då. Jag har rätt lätt för det. Märkte det för första gången nu. Det är ändå rätt tråkigt att stå i en studio och rapa. Genom att jag skrivit det mesta materialet själv är det lätt att gå tillbaka och känna efter. Jag är en känslomänniska, lätt neurotisk, utan att försöka låta pretentiös.
— “Alltid blå” är en total känsloreaktion när jag sjöng in den. Det är en verkligt “olyckligt kär”-text. Jag skrev den efteråt, sen jag hade fått distans till den här snubben det handlar om. Det är ingen märkvärdig text, men den kommer inifrån. Och när jag sjöng den då var jag jävligt förbannad.
— “Segla på ett moln” (som Per Gessle skrivit) var jag så trött när vi gjorde. Jag hade hållit på att gapa i fem dagar och stödsjungit alla bakgrunderna. Vi tog den sist. Sen behöll vi precis den stödsången, behövde inte ta om den. Tycker den texten är så enorm. Känner att jag äter orden. Den stämmer så väl in på mig själv därför var det så lätt att sjunga den. Och det kanske låter lite patetiskt, men då kom det två tårar.
Det kom även ett tackkort från Per Gessle för den tolkning som fick “halva Halmstad att falla som bowlingkäglor”.

SLUTA ALDRIG ANNE-LIE

I konsertsituationen kommer det inte några tårar när Anne-Lie sjunger. Inte ännu. Men hon har lovat att sjunga rock till hon är 45 så chansen finns ganska länge till eftersom tösen fyller 27 nästa gång. Och talas det om ålder, kvinnor och rock’n’roll då finns det bara ett namn som måste hängas upp på väggen. I eldskrift. Tina Turner.
— Det är min idol. Tycker det är en sanslös kärring. Otroligt. Har en sån utstrålning, power och voice.
Anne-Lie tycker om och respekterar sexbarnsmamman Tina Turner så mycket att orden, varken svenska eller utrikiska, inte räcker till.
— Hon har hållit på så länge och har fortfarande en sån känsla. Har alltid gillat hennes låtar men förstod inte hur stor hon var som sångerska förrän jag själv började sjunga.
Det är troligt, för att inte säga högst sannolikt med tanke på vilka krav hon har på sig själv, att flickan på andra sidan mikrofonen inte heller riktigt ser sin egen storhet.
Några som reagerade direkt och spontant på hennes urkraft var i alla fall Kid Creoles musiker som var nere på en rockklubb i Stockholm där Anne-Lie tillfälligt hoppade in i gruppen Torpedos och sjöng “Proud Mary”.
Det var som att slänga ben åt hungriga hundar. En av Kid Creole-killarna sade sig inte ha hört många sådana röster i New York och vägrade först tro att tjejen var svenska. Sen lät han hälsa brevledes: “Don’t ever stop”.
— Rent tekniskt började jag med sånglektioner för två år sedan. Det är röstvård lika mycket som att man lär sig. Hade en helt enorm pedagog i Göteborg som lärde mig att glömma det tekniska, att sluta tänka nu skall jag dit upp eller nu skall jag sjunga så. Han fick mig att sluta tänkta tekniskt och istället helt ägna mig åt att känna för det jag sjunger. I Extra i början var det bara att briljera, ta höga f och vara ball.

FÖLJ MIG BORTÅT VÄGEN

Just nu befinner sig den unga kvinnan — som bor i en andrahandslägenhet i ett hus fyllt av brackor som känner sig misslyckade för att dom inte bor i den riktigt överklassiga delen av Östermalm — just nu befinner sig denna kvinna, trots muskelvärk, kroppen fylld av Treo Comp och förlorade lukt- och smakorgan i en livssituation som bara går uppåt.
Hon vill inte titta längre än runt hörnet, ett halvår framåt, och där lyser solen och där finns det hippa lekkamrater som står och ropar åt henne att komma. Men sen då. Om fem år? Tio?
Soloartister går ofta vilse. Följer fel kompisar och befinner sig snart på den breda allfarvägen där den enda stoppen utgörs av TVs lördagsunderhållningar, en krogshow eller en musikal i den stora staden för den publik som för länge sedan slutat leta och istället fraktas i chartrade bussar till evenemanget och under hela föreställningen sitter och längtar efter den utlovade och i förväg betalade supén på någon så kallad guldkrog.
— Jag lovar att inte resignera, säger 27-åringen med en tonårings osäkerhet.
— Jag får inte resignera, försöker hon.
— Jag undrar om inte dom som i mina ögon resignerat mår ganska dåligt.
Så blir Anne-Lie Rydés ansikte plötsligt klart och hon ser nästan frälst ut. Ni vet det där jag-vet-vad-jag-vill-och-jag-skiter-i-er-som-inte-fattar-och-ändå-älskar-jag-er-alla uttrycket som Carola Häggkvist snart tjänat ihop tio miljoner på åt sin far och Bert Karlsson. Det uttrycket satt plötsligt i den febersjuka damens ansikte och hon sa:
— Men ta Py som började när hon var 13. Hon är 35 idag och har hållit på i 22 år. Hon är en av dom som jag känner väldigt starkt för, speciellt nu när jag lärt känna henne även privat. Hon är fortfarande barn, tonåring, tycker saker och ting är balla och spännande. Hon kommer ut med en platta som är det bästa hon gjort. När hon är 35! Sånt beundrar jag. Hon är en stark tjej i mina ögon. Hon har inte resignerat. Hon kickar vidare.
— Vad det gäller mig är att jag umgås och vill umgås med folk som inte är ett dugg inblandade i det jag gör. När jag umgås med branschfolk för mycket mår jag rätt dåligt.
Just det, en Våg skall kryssa sig fram, slingra sig än hit än dit. Ta in det bästa från varje sida och likt en tjänsteman på UD fördöma de “sannolika” ryska kränkningarna av vårt undervattensterritorium med högra handen och försöka ro iland ett miljonavtal åt Skånska Cement i Vladivostock med den vänstra.
— Jag röstade blankt. Jag är en “smitare som inte tar ansvar”. Jag kan inte rösta på nåt parti i det här landet. Jag kanske tänker lite anarkistiskt där.

TUFF BRUD UTAN LYXFÖRPACKNING

På den nya plattan som bara heter Anne-Lie Rydé — producerad av Danne Sundqvist och spelad av i första hand fyra Göteborgsmusiker — sjunger hon alltså Simon Brehms för Lill-Babs specialsydda låt “En tuff brud i lyxförpackning”. Låten var med i kollosaltöntfilmen ‘Svenske Floyd’ med Carl-Gustaf Lindstedt i huvudrollen som boxaren i vilkens öra det viskas en hemlig ramsa så förvandlades han till en rasande tiger. Det var ändå filmens bästa idé.
— Dom flesta fattar nog att jag sjunger den som total ironi. Visst kan jag vara rätt elak ibland. Men jag mår sämst själv när jag är det. Försöker lära mig att ha tålamod och att ha överseende och inte döma folk så snabbt. Alla människor behöver höra att dom behövs. Att jag behövs, att nån behöver mig. Det är det viktigaste.
— Just nu strävar jag inte direkt efter att binda upp mig. Men jag känner mer och mer att jag vill ha barn. För fem år sen sa jag: aldrig barn. Nu kommer det mer och mer en känsla som jag inte haft förut. Och det måste få finnas plats för barn i mitt liv. Och då behövs man verkligen. Jag vill ju också gärna ha någon att ha det där barnet tillsammans med. Det är en förutsättning.
Sa Anne-Lie Rydé och tog sin lilla Casio-synt under armen och stack iväg på turné med Raj Montana Band för att komponera låtar på hotellrummen mellan spelningarna.
Redan innan hennes första solo-LP är ute i affärerna har hon börjat skriva låtar till den kommande. Hur bra den här plattan än är så är den ändå bara ett försök, en test. Det är nästa gång det gäller. Det är på ‘Svartskuren’, jo titeln är redan klar, det smäller. Så om det kommer att blåsa kring Anne-Lie Rydé i år är det bara en stilla bris jämfört med den orkan som skall härja 1984.
Bara så ni vet ni som älskar stormar och naturkrafter. Ni andra kan ju börja spika igen fönsterluckorna redan nu. Och sen sitta där inne och tro att ni inte skall höra något…