TOLSTOYS TOY är ett Stockholmsband som ligger mittemellan. Bättre än mängden men en bra bit kvar till det etablerade.
TOLSTOYS TOY är ett bland de nya tunga rockbanden. Kompromisslösa men inte enögda.
Och äntligen har en efterlyst musiker kommit tillrätta!

Janne Karlsson far omkring som en neurotisk spastiker på scenen. Gitarren slänger kring höfterna och högerarmen vevar vilt när den hackar ut de rostiga, blodiga ackorden. Någon gång stannar han upp vid mikrofonen för att försöka få fram sångtexten. Oftast hörs inga ord ut till publiken.
Joakim Hermelins bas och Nisse Löfstedts trummor bildar en tät grund utifrån vilken musiken byggs.
Tungt. Rytmiskt. Expressivt.
Gruppen heter Tolstoys Toy.
Jan Karlsson:
— Att musik är ärlig märks genom att den har en inre låga. Det är något man bara känner, helt intuitivt, när man hör musik.
Om den här killen är helt hämningslös på scen är han desto mer försiktig och eftertänksam privat.
— Någon musiker har sagt att man ska blöda över publiken. Det är verkligen rätt ord. Vi var och såg Killing Joke häromveckan. Allt deras utspel kändes så beräknat, en repris på något de gjort tusen gånger. Så går man och ser Tant Strul ett par dagar senare. En sådan hetta! Joakim och jag bara stod där och kunde inte låta bli att sjunga med.
Tant Strul är annars en grupp man kanske inte sammankopplar med Tolstoys Toy som ligger närmare den kompromisslösa och tunga rocken. Killing Joke borde ligga dem mycket närmare. Men i motsats till många andra av de nyare grupperna präglas deras attityd inte av dogmatism utan öppenhet.
— Det handlar inte om former utan om uttryck. Om människorna bakom musiken, som Janne säger.
Tillsammans har de här tre en ganska realistisk syn på sig själva och musiken runtomkring. Gruppen i dess nuvarande sättning har levt i ungefär ett år. Något som sammanförde de tre musikerna, som inte på något sätt är “gamla barndomsvänner” eller liknande, var en musiksmak som i stora drag överensstämde. Den gemensamma nämnaren var Gang of Four och det hörs i deras egen musik.
Både Jan och Joakim är rätt försiktiga. De set inga större chanser att kunna försörja sig som heltidsmusiker i framtiden. Ingen gör sig några stora illusioner.
Det gäller nog inte heller gruppens yngste medlem, trummisen Nisse Löfstedt. Men han har ändå en annan, utåt mer hungrig, inställning. Många av hans åsikter och tankar formuleras med självklar säkerhet.
— Det finns så mycket jag skulle vilja säga i en intervju. Men det är så svårt att uttrycka det. Jag antar att jag är rätt dålig på intervjuer.
De andra två är tysta när Nisse pratar på. De respekterar hans åsikter och lyssnar. Men ibland avbryter de med någon rätt kortfattad invändning.
— Det finns ingen bra svensk rock idag. Det som görs i Tyskland, England är okey, som de tunga banden som spelar på rockklubben Batcave i London till exempel eller musiken på skivbolaget 4AD. Men i Sverige är allt tråkigt, inte bara musiken. Allt går bara på säkerhet, politiken, alltihop, vevar Nisse på.
Joakim bara skakar på huvudet och Janne invänder att så enkelt är det inte.
Tidigt i våras kunde Tolstoys Toy ge ut sin hittills enda singel, “Kommunicera”, på musikföreningen EFMDs egna lilla hemmaskivbolag. Som så många andra intressanta singlar drunknade den i massflödet av musik.
Skivan visar upp deras tidiga utvecklingsskede. Larmigt, tungt och skrikig sång.
— Det ska vara som att bli överkörd av en ångvält, säger Joakim med ett leende.
Sedan dess har de arbetet på att förfina musiken och framför allt sången utan att förlora larmet. För själva idén med gruppen är råheten, larmet, hängivenheten.
Och detta måste komma från hjärtat. Janne pratar om att upplevelser av förnedring ofta ligger bakom stark rockmusik.
— För mig är det mycket att ge igen och visa att jag klarar av att göra något eget. Tidigare bodde jag i Västerhaninge och där klassades jag alltid ner…

Så basisten Joakims bakgrund. Ursprungligen från Motala där han spelade i gruppen Etiquet Mona (den stadens stoltheter). För ett par år sedan spelade han in en egen singel som fick en mycket fin recension i Schlager där Håkan Lahger utfärdade en efterlysning på denne begåvade men helt okände basist.
Nu är han här.