För att inte alls länge sedan fick vi syn på ett föremål på redaktionen som vi inte lagt märke till tidigare. Det visade sig mycket riktigt vara en ny singel med en lika ny grupp från Sundsvall. Det är föralldel inte allt för ovanligt numera, men det här lät inte som det man är van att höra däruppifrån. Lite som Costello. Mycket som Costello, kanske. Och var det inte Patrik Tanner, tidigare ledare för Picnic Boys som låg bakom? Vilken kursändring, från eftertänksam Doors/Bunnymen-rock till Costello-pop. Medan vi häpnade delade Aftonbladet ut näst högsta betyg.
Hur känns det idag då, som AB skulle ha sagt?
— Bra! Det var verkligen kul.
Men samtidigt kallas ni för kopior?
— Ja, men det var ju väntat. Vi var medvetna om att man skulle säga att vår musik är snodd. Det stämmer ju på sätt och vis, men vi resonerar så här: man kan inte skapa något ur ingenting. Det är viktigt att ha stadiga influenser att stå på om man vill skapa något. Vi är mot nyskapande för nyskapandets egen skull. Dessutom är det här ju bara början, vi får alldeles säkert en mer egen profil längre fram.
Vad är det egentligen som hänt sedan Picnic Boys-tiden?
— Tja, Picnic var ju en personlig grej, ett tillfälle att visa vem man var. Men Costello har alltid funnits med i bakgrunden, det har bara varit läge att starta en pop grupp i Sundsvall. Nu blev det så, mest av händelse.
Picnic Boys var väl “din” grupp, vore det rätt att kalla dig allsmäktig ledare även för Posh Growls?
— Nej, det vore helt fel! Det var kanske så förr, men nu delar jag låtskrivandet snart fifty-fifty med Peter Jansson. I framtiden ska vi samarbeta med låtarna.
Hur förklarar du din enormt snabba utveckling, från trummis (i Massmedia) till skicklig gitarrist på något år?
— Jag övade inte särskilt mycket. Det var väl viljan som var stark, viljan att slippa sitta längst bak och inte synas!
Nu syns Patrik Tanner, som gitarrist i Posh Growls. Men syns man kan det bli bråk. I en del uttalanden i pressen har Tanner visat på en klyfta mellan honom och de andra kända Sundsvallsbanden. Bakgrunden är, säger han, både musikalisk och personlig:
— Det finns för mycket småstadsmentalitet i Sundsvall, fortfarande — man får inte ha udda åsikter. Vi blev utskällda av “rockmaffian” för att vi sjunger på engelska med mera. Vi skulle ha varit osolidariska och svikit våra ideal. Jag förstod ingenting. Vi har inga sådana ideal och är inga lokalpatrioter. Jag tycker faktiskt ryktet om Sundsvallsrockens förträfflighet är betydligt överdrivet.
— Den är varken särskilt nyskapande eller särskilt bra.
Sa Patrik Tanner, och delvis säger jag emot: Posh Growls är ännu en bra grupp från Sundsvall.