Om någon pratar om svensk soul — då brukar det handla om sångaren Micke Rickfors. Han är dessutom känd som en av dom bästa svenska producenterna.
Han är också känd som mussla.
Däremot inte som skådespelare i grekiska dramer, som politiskt engagerad på vänsterkanten eller som målare och veteran-motorcykelvän. Det får du reda på här.
Men vad har Rickfors musik gemensamt med “Djungelboken”?

Vi kan börja på Isle of Wight utanför Englands sydkust.
Mikael Rickfors är sångare i Hollies och på besök hemma hos Hollies manager, som bor i en ärvd slottsliknande byggnad med varghunden liggande framför brasan och stora salen dekorerad med porträtt på förfädrerna. När Micke Rickfors frågar vad förfädrerna gjort berättar managern att dom skeppade slavar från Afrika till Amerika.
— Oj vad pinsamt, du måste skämmas, sa Micke.
Men managern blev helt vild. “Skämmas! Vi tog ju med oss kaffebönor tillbaka.”
Det var inte lätt att vara en sångare med radikala idéer uppväxt i arbetarmiljö i Huddinge, självlärd i dansbandet Bamboo och plötsligt upplyft till Rolls Roycernas och stjärnglittrens Hollies. Det var inte lättare att komma hem till Sverige under musikrörelsens starkaste tid, och Micke Rickfors har aldrig hittat en form att riktigt förena sitt engagemang med sin musik.
Det finns där, om man letar noga. I låten “Tender turns tuff” finns rader som “Cause you can only take so much/of ignorance and such/ then the tender turn tuff/and start fighting back”.
Subtilt formulerat engagemang, men ändå… hjärtat sitter på vänster sida.
Micke Rickfors har en stämpel som mussla, lite stel och sluten. Efter att ha träffat honom för första gången vid den här intervjun tycker jag det är fel. Han ger ett mycket sympatiskt och öppet intryck, och hans många sidointressen har förmodligen gjort att han stått bredvid rockklicken och därför verkat svåråtkomlig.
Han nickar eftertänksamt när han svarar och funderar länge, när inte orden räcker till knyter han näven för att ge skjuts åt vissa känslolägen.
Under intervjun tänker jag flera gånger på två uttalanden av Miami “Little Steven” van Zandt. Det ena lyder:
“Rock är politisk musik. Oavsett texterna.”
Det andra är:
“Soul — det betyder att göra något extra, att anstränga sig utöver det vanliga. Soul, det är ingen musikterm. Gatsoparen kan anstränga sig, göra sitt jobb lite bättre — då är det soul.”
Intervjun gjordes vid en lunch i Gamla Stan i mitten av juni. Micke Rickfors varpå väg till Finland för några spelningar, totalt ger han 50-60 konserter om året.
Innan han gick tipsade han om en bra LP med Syl Johnson, ‘Total explosion’ som innehåller “Take me to the river”, “Diamonds in the rough” m fl. Jag såg att den var utgången i GLF-katalogen, men jag ska leta upp den, det lovar jag. Det verkar vara värt besväret.

Hur har du utvecklats från första soloplattan till ‘Blue Fun’?
— Det är olika. Ibland tycker jag det är väldigt trevande och jag är aldrig riktigt nöjd med det jag gör. Det är naturligtvis erfarenheter och sånt som hjälper till att förändra. Skriva låtar går lättare och lättare, tycker jag, även om det varit svårt att skriva till den här plattan. Det som utvecklas mest är produktionen, fast till den här plattan hade jag tänkt ha en producent. Jag känner att jag har kommit in i en återvändsgränd, jag har producerat samtliga plattor utom en, för många år sedan som en amerikan gjorde, det är den som är sämst. Jag tror att jag behöver det i det här läget, för jag märker att i studion så tenderar jag att slöa till, glömmer bort idéer eller provar dom inte ens en gång. Det är mycket därför jag skulle vilja ha en producent som sparkar en i häcken, som kan avgöra på ett objektivt plan vad som håller. Det är svårt när man skriver låtar, gör demos, produktion, sjunger, spelar… det är för mycket.
Känns demo-inspelningarna bättre?
— Många gånger är det så. Det är ofta den feeling man hör på demo-stadiet som man vill överföra. Det är det som är svårt.
Jag såg nånstans att du och Hasse Huss har en massa nyskrivna låtar klara, sånger som inte hann med på den här plattan. Låter dom annorlunda?
— Nej, det gör dom inte. Låtar och produktion är två olika saker. Det kan vara en låt som låter som vad som helst, men bara man får rätt produktion, rätt känsla just den dagen och alla musikerna är på bra humör så kan låten utvecklas till något helt annorlunda. Fast låtarna är i princip uppbyggda på samma sätt som tidigare.
Är det öppet när ni går in i studion hur låtarna ska göras?
— Ibland. Vissa låtar har jag redan gjort demos på som jag tycker… “det här är bra, så ska det låta”. Men ofta går vi bara in i studion med ackorden, melodin och en textgrund.
Gör du demoinspelningarna själv?
— Ja, jag brukar göra det. På nätterna. Jag hade en sån där bandspelare förut… på nätterna lirade jag in, jag spelade gitarr och bas och sjöng lite, stämmor och sånt.
Det är många olika stilar på ‘Blue Fun’, Chuck Berry-rock, vit soul, “Back stabbers” som är Philly-soul, “The skin is thin”.
— Anledningen att det blev så på den här plattan är… “Blue fun” t ex är en väldigt gammal låt, den skrev jag för en fem-sex år sen, “Handy man” är också en gammal låt. Så när vi gick in i studion och värmde upp så tyckte jag dom lät bra och tog med dom. Det är väldigt mycket tillfälligheter, i varje fall till den här plattan. Av någon anledning så… dom låtarna jag hade tänkt spela in till den här plattan dom var hemskt svåra att spela in. Jag ville att plattan skulle komma ut nu i vår, och vi hann aldrig jobba med dom låtarna jag hade tänkt ha.
Vad är det för drivkraft som gör att du fortsätter, håller på fortfarande? Du är 34 år, du gör plattor, turnerar.
— Ja… det åren enormt svårt fråga… det är klart att jag vet vad det är… känslan att sjunga, bara att få sjunga är skönt. Spela. Känslan att göra nånting, det är en kick. Jag skulle inte kunna vara utan det.
— Anledningen till att man håller på är att man letar efter det där… “nu har jag det”. Det är nog en av dom största anledningarna. Jag har gett mig fan på att jag ska hitta det där som jag söker.
Den perfekta låten?
— Ja… den perfekta låten, över huvud taget alla uttryck som man använder sig av; gitarrspel, sound, melodi, sång… att man känner: Nu har jag äntligen kommit i mål.
Vad ska folk få ut av en konsert med Mikael Rickfors?
— Jag vill att folk ska röras av det; bli glada eller över huvud taget känna nånting. Det vill jag själv när jag går på konserter, ofta är jag väldigt oberörd, det är få konserter jag sett som jag aldrig kommer att glömma, som var en upplevelse.
Vilka då?
— Springsteen i konserthuset 75… det åren av dom…

Hur jobbar du och Hasse Huss med låtarna? Gör ni text och musik var för sig eller allt tillsammans eller vad?
— Vi jobbar ihop, mycket mer nu än förr. Han kan få en idé till en textrad, eller en kombination av några rader som låter bra. Då kanske jag gör en melodi till dom textraderna och om det blir bra fortsätter vi och lägger till verser… det finns egentligen inget system i det. Men som regel utgår det från texten, oavsett om vi gör den ihop eller han skriver den eller jag skriver den.
Hur ska en bra text se ut?
— I första hand ska den vara rytmisk, lätt att sjunga. Det är viktigt att orden ligger rätt i munnen… och innehållet är också viktigt naturligtvis. Men just det att man lyfter när man sjunger en text i kombination med melodin, det anser jag är det viktigaste.
Du sjunger på engelska. Det gör att konkurrensen med andra artister från USA och England är stor. Är det svårt att hålla en egen profil, att inte bli influerad för mycket?
— Jag tycker den svenska rockmusiken låter som engelsk. Jag har alltid sjungit på engelska och även jobbat i England, och jag har väl satt upp som ett mål att slutligen lyckas internationellt. Och sen vill jag, vilket jag också lyckats med, få utländska artister att spela in mina låtar. Det går inte om jag skriver på svenska.
Har du några förebilder på scen, i sättet att vara?
— Nej. Jag har en bild kvar av Springsteenkonserten på Konserthuset, hur konserten öppnade. Det började väldigt lugnt, jag tror det var pianisten som kom in och satte igång att spela lugnt och sedan byggde dom upp det… det var otroligt, det var nästan det som gjorde hela konserten.
— Någon gång skulle jag vilja få tid, och framför allt hjälp, att bygga upp en riktigt bra konsert. Använda nyanser och framför allt använda alla killarna i bandet visuellt.
Du har fått kritik för att vara stel och osäker på scen. “Verkar skitskraj” och “har svårt att kommunicera mellan låtarna” stod det bl a i Håkan Lahgers live-recension i Schlager förra året. Är det så?
— Ja.
Känner du dig osäker?
— Inte osäker men jag har jävligt svårt att veta vad jag ska säga. Dom flesta är mer ambitiösa än jag är och kanske skriver ett manus eller har vissa hållpunkter, vilket ger en större säkerhet. Men ska man improvisera varje kväll… det finns kvällar när man inte alls har lust att prata.
Är det för att du pratar på svenska och sjunger på engelska?
— Ja. Det är det som slår slint lite grann. Vi har gjort turnéer i Tyskland, Holland, Europa runt där jag pratat på engelska och det är en helt annat sak. Vi gjorde ett par jättefina spelningar på ett sägenomspunnet ställe i Hamburg som heter Onkel Peu eller på Carnegie Hall, och där funkade det… musiken, kontakt med publiken.
— Men det är en av mina svagheter. Lite mussla. Men det kanske man kan öva på, det också.

Ditt politiska intresse, Hasse Huss beskrev dig som “vpk-are från födseln”, kommer fram väldigt lite i låtar och din framtoning. Varför?
— Jag har försökt…
— På den tiden när jag kom hem från Amerika då var det fult att sjunga det jag gjorde, det skulle vara nåt slags radikal funk som höll på att göra mig vansinnig. Sen kom dom här trubadurerna som stod och gnällde om orättvisor… och jag visste inte vad fan jag skulle hitta på. Den musik jag stod för då gick inte att ha, åtminstone inte i Sverige. Så jag började skriva texter då… engagerade texter om både det ena och det andra. Men det gick aldrig, det lät bara för jävligt. Delvis kanske för att jag aldrig, om jag ska vara ärlig, varit så där hundra procent politiskt engagerad. Jag har mer umgåtts med folk som varit det, blivit påverkad. Jag är uppvuxen i arbetarmiljö, det finns ju i botten.
Det är inget du försöker dölja? Du skulle vilja gå ut med det mer?
— Ja, om det kommer på rätt sätt; “Nu jävlar”… jag kan inte hitta på ett engagemang, jag måste vara engagerad i nånting.
För du tycker väl inte vårt samhälle är perfekt.
— Det finns ju massor av orättvisor, massor av saker man vill ändra på.
Är rockmusik ett bra sätt att påverka folk på?
— Ja, visst är det det. Rock har en otrolig genomslagskraft. Olika trender som gått genom musiken… Har man verkligen ett engagemang och vill säga något då tycker jag man ska göra det.
Har ni försökt göra texter på senare år som är mer engagerade, något annat än dans och avkoppling, något liknande Lundell eller Jackson Browne eller dom?
— Jag tycker vi alltid har gjort det. OK, det har varit blandat, kärlekslåtar, sjungit om brudar… men så har det också funnits låtar som “Easy street”, en låt om orättvisor. “Tender turns tuff” tycker jag, det lilla den säger. Det är ju inget dravel.
Du har ändå inte den imagen, att folk uppfattar dig som radikal.
— Nej, det har jag kanske inte.
Vad har musik för funktion för dig, som lyssnare?
— Det är olika… när jag bodde i London, ibland längtade jag hem så in i helvete. Särskilt på somrarna. Och då satte jag på Vivaldi, satt däri lägenheten och blundade och såg skira björkängar. Och det är en funktion; lockas in i olika stämningar, vemod, glädje. Musik formar mycket känslor. Dans. Uttrycka sig, röra sig.
Stödspelningar för olika saker, har du gjort det nånting?
— Jodå, det har vi gjort. Vi ska göra en på Isstadion i höst för cancerforskning. Vi har gjort… naturvård, det har varit en del. Fredsgalan blev ju inget…

Vad betyder ordet soul för dig?
— För mig är det ett otroligt sätt att uttrycka sig på, soulmusiken. Det är den jag har vuxit upp med. Det är hela mitt liv. Även om man kan lyssna på det och tycka texterna låter hjärta/smärta så är det i alla fall… väldigt starkt.
Kan man kalla ‘Blue Fun’-LPn för soul?
— Nja, det vet jag inte om man kan. Vissa låtar kanske, “The skin is thin”, “Diamonds in the rough”… men inte alla. “Blue fun” är ju ingen soullåt.
Men det är soul-uttrycket som du eftersträvar?
— Ja, men för att hitta dit måste man knäppa upp sig själv. Det är den springande punkten: Man kan inte lägga på soul. Utan det måste komma blödande inifrån. Det är jävligt… för mig är det skitseriöst.
Blödande, säger du. Är smärta lättare att uttrycka i musiken än glädje?
— Ja, för mig är det det. Men samtidigt är det en kombination. Det är en otrolig glädje i att känna att man har hittat rätt; konserter där rösten bär och allting bara följer med, även om man tar smärtan inifrån så är det en enorm glädje.
Tror du det blir bättre konst av lidande än av lycka?
— Jag tror det sitter ihop. Det är passionen över huvud taget. Om man inte upplever det nån gång, om man är låst och blockerad, då mår man nog inte bra.
Vad är din styrka?
— Att jag inte lurar mig själv. Jag är ganska seriös med det jag håller på med. Ibland för seriös, i och för sig. Men just det att jag inte går på och lurar mig själv, tror att verkligheten är annorlunda.
Hur då “för seriös”?
— Ja, att mina inspelningar kan bli för ambitiösa. Jag är för noggrann, lämnar för lite åt slumpen. På dom inspelningar jag gjort är det ofta dom gånger jag tänkt “vad i helvete håller jag på med?” och sen bara gått in och lirat in va fan som helst med en klackspark; det är ofta dom inspelningarna som blir bäst. Ett exempel på förra plattan är “Nervous”, den tycker jag fortfarande är… den kan jag lyssna på ibland.
Har du svårt att lyssna på gamla plattor annars?
— Jag gör som regel inte det.
Hur har du fått din sångröst? Är allt medfött eller har du skolat den?
— Jag har inte skolat nånting. En lektion för 15 år sen. Jag övar aldrig.
— Jag kommer ihåg när jag började sjunga, det var ett band som hette Catnicks, vi var väl 17-18 bast. Dom andra i bandet gick på Adolf Fredriks musikskola. Så hade vi en spelning på högfjällshotellet i Sälen bland alla snobbarna och då blev sångaren sjuk. Ingen annan kunde och dom sa “du måste sjunga” och sen gjorde jag det. På den vägen är det.
Kommer du från en musikalisk familj?
— Ja. Min far spelade jazz. För några år sedan hade jag en musikklubb häri Gamla Stan. Jag höll på att göra i ordning ett källarvalv och skulle ha upp ett hål i en vägg, min far är duktig på att bygga och greja så han kom in och skulle hjälpa mig. Då visade det sig att han hade haft en jazzklubb i just den källaren 20 år tidigare. Det var en gammal potatiskällare, och det var han som hade forslat ur all jorden. Mycket märkligt.

Vad betyder ordet “ärlig” i samband med musik?
— Det betyder framför allt att man gör det man står för. Man kan inte säga att en musikstil eller musiksort är ärligare än en annan. Utan man får utgå från den som gör musiken. En schlagerkompositör kan vara skitärlig.
Har du några mål livet? Är det att slå igenom utomlands?
— Ja, jag är hemsk, alltså. Riktig periodare. Vissa perioder är det det enda som gäller, komma ut, turnera, att folk ska köpa plattan och tycka om plattan, komma på konserter. En månad senare är jag ute efter, som jag är nu, att hitta en stuga nånstans och snickra och göra nåt med händerna och gräva i jorden. Nästa månad har jag en veteranmotorcykel och den är det enda i hela livet som finns.
— Jag lever nog väldigt mycket i nuet. Jag kan totalt glömma bort musik och allting en månad för att putsa på bågen.
Det är väl skönt?
— Ja, det är det. På sätt och vis. Ibland kan det vara dåligt… för några veckor sedan började jag med en teaterpjäs och då är det bara det som betyder nånting. Då är musiken helt borta. Det innebär ju att jag inte har nån kontinuitet, jag spelar alldeles för sällan på grund av det. Jag har inte utvecklats särskilt mycket som gitarrist, det har jag inte.
Vad är det för pjäs du ska spela med i?
— Det är ett gammalt grekiskt drama om gudarna och döden, som är omskrivet till modern tid. Vi har inte hittat nån teater häri Stockholm som är tillräckligt bra än, regissören vill inte ha en teater med scen, utan vill ha något typ Moderna Museets teater så vi försöker komma in där. Regissören är en tysk kvinna som numera jobbar på Stadsteatern i Helsingfors. Hon har jobbat i hela Europa, är väldigt duktig, lite annorlunda sådär. Det är svenska skådisar, och några från Finland.
Har du arbetar med teater förut?
— Ja, men det är några år sen. Det var inte den här typen av teater, utan pantomim, maskspel. Det är första pjäsen med tal i som jag gör. Jag fick manuset, det är jag som inleder… A4-ark efter A4-ark med text… Det är en utmaning, det ska bli kul.
— Man måste utmanas av saker. Det är det som det hela går ut på. Jag har ett litet vykort jag fick för några år sen där det står VÅGA, och så står det varför man ska våga. Det sitter på ytterdörren… och varje morgon när jag går ut: VÅGA.
— Man måste sätta lite press på sig själv, annars är det tomt.
Hur sätter du press på dig själv i musiken. Är det svårare?
— Ja. Men… jag håller ju på fortfarande, så nån gång kommer det.
Vilket omdöme skulle du bli gladast över?
(Lång, lång betänketid)
— Det är märkligt… jag har alltid gått omkring och trott att jag är slö, inte gör nånting… till för ett halvår sen när det var en som sa: Jag kan inte begripa vad du håller på med jämt. Gör jag? Ja det gör jag ju faktiskt. Tja det där var en svår fråga…
Nästa är: Vad skulle du bli mest förolämpad över?
— Det har jag faktiskt aldrig tänkt på. (Paus). Nej, det kan jag inte svara på.
— Jag har ju blivit nedsablad i pressen ett antal gånger, men det tar jag inte åt mig. Däremot har jag blivit väldigt glad över vad som skrivits om den här plattan. Och jag skulle bli hemskt knäckt om nån skrev att jag gick bakåt i utvecklingen. Det skulle jag inte tycka om.

Om ditt hus skulle börja brinna, vad skulle du rädda då?
— Katten. Instrumenten… några målningar, kanske.
Som du målat själv?
— Mmmm… Jag har inte så mycket att rädda, mer än det som lever och gitarrerna.
Om du jämför den stämning som du vill skapa i dina låtar med dom känslor du får från en film; vilken film skulle det vara då?
— Det måste vara någon film som gripit en rätt mycket. Det kan vara allt ifrån “Djungelboken” till… “Garp”, den gillade jag jävligt mycket, även om jag gillade boken bättre.
— Det där är väldigt olika, saker som berör en… den här “Naturens hämnd” av Stefan Jarl, där har han ju verkligen lyckats. Vad som än rör en inombords; oavsett om det är sentimentalt eller om man får en styrka av det. Man har ju olika perioder, när man är öppen för olika intryck. Den är i och för sig väldigt amerikansk och banal men den här Rocky-filmen — den inspirerade mig jävligt mycket. Jag höll på och kuta flera månader i sträck sen…
Vad är viktigt för dig?
— Det är att gå framåt. Att utvecklas… på alla plan. Mänskligt, i kontakt med andra människor, att man får ut nånting, är öppen för… hela livet. Låter ju seriöst, men det är ju så.
— Som sagt, jag är väldigt upp och ner. Jag kan se en fågel flyga förbi eller sitta på fönsterbrädan och det kan ge mig otroliga känslosvallningar och kickar. Ena dagen, andra dagen är det… det är över huvud taget viktigt för mig att uppleva och vara med. Tror jag.
Om du stod inför en exekutionspatrull och skulle skjutas för dina idéers skull och fick hålla ett sista försvarstal — vad skulle du säga då?
— He he.
— Det skulle väl vara det att jag sjunger på engelska. Jag skulle förmodligen bli skjuten i Sverige…
— Vilka svåra frågor du ställer. Filosofiska… det är i och för sig mitt fel. Jag tar alldeles för allvarligt på det, att det ska vara tänkvärt och allvarligt. Tja…
— Jag såg en intervju i nån tidning där dom hade ringt upp olika artister och kändisar och frågat: “Vad är kärlek för dig?” Den ene efter den andra hade långa, fantastiska beskrivningar av den total gemenskapen och… du vet, hur långt som helst. Sen kom Magnus Uggla, vad är kärlek för dig? “Det vete fan…”
— Det säger mer än alla dom här långa omskrivningarna. Skönt oseriöst.
— Man är rädd för att man ska bli för jävla allvarlig, att det ska bli för mycket dravel.

Jaha, nu tror jag inte att jag har mer att fråga. Om du inte tycker att det finns en lucka nånstans?
— Inte mer än att man många gånger glömmer bort hur viktigt samarbetet är… mellan alla som jobbar med oss, dels på scen, dels på platta. Hur viktigt det är att hitta rätt kombination. Det säger många, regissörer, stora män, genier, om dom nu är det, ligger inte i vad man kan utan vilka människor man väljer att arbeta med. Det tycker jag är viktigt.
Är det för mycket fokuserat på en, på dig?
— Ja.
Tror du folk har fel uppfattning om dig, mot hur du själv känner du är?
— Många gånger stämmer det nog inte riktigt, men jag har samtidigt inte gjort så mycket för att ändra på det. Jag har tänkt väldigt lite på image-sidan av den här branschen. På gott och ont. Jag kommer ihåg när jag började spela i ett band som hette Bamboo, ganska bra band, jag var 18 bast och… det här bandet blev omskrivna i tidningarna som söta, vilket gjorde mig fullständigt nipprig. Jag kunde inte gå ut utan att hålla på en timma framför spegeln. Jag är jävligt rädd för att skapa en image. Har man nåt så får det komma av sig självt. I den här branschen blir man lätt skadad, om man inte har mycket skinn på näsan råkar man lätt illa ut.
Dina upplevelser med Hollies måste ha varit tuffa?
— Ja, det var ju ett ordentligt skutt. Från att ha stått på danshak och spelat dansmusik, till att vara där och åka limousin och Rolls Royce och ha chaufför. Det tog flera år efter jag slutat med dom innan jag blev av med det där. Man blir alltid behandlad på ett speciellt sätt, behandlad som Star. Speciellt i Amerika. Man får en jävligt krokig syn på andra människor, som bara springer och fjantar runt omkring en. Det är farligt, om man inte är mogen för den uppgiften.
Du hade samma politiska grundsyn då?
— Ja. Oh, ja. Jag hade många, långa diskussioner med journalister och så där i England. Dom tyckte att jag inte var klok.