På femtiotalet blev Ola Magnell kickad ur pojklaget i fotboll. På sextiotalet missade han studentexamen. På sjuttiotalet kritiserades han av musikrörelsen och fick inte leka på “proggarnas” gård. På åttiotolet tänkte han göra en Dylan-platta men Mikael Wiehe kom före.
1983 gör Ola Magnell sin bästa LP. Gaia.

—Jag är 37 och känner mig som jag just börjat.
Ola Magnell är glad och harmonisk och märker knappast det strilande vårregnet när han släntrar nerför Östgötagatan. Klockan i Katarina kyrka har just slagit tolv och vi är på väg från Mosebacke Etablissement. På väg bort från indragna öl- & vinrättigheter på Mosebacke och mot någon av de nattöppna lokalerna där man kan svinga en malt och fira en lyckad kväll på scenen.
En knapp timme tidigare har Ola stått på söderpubens scen och gjort den kanske mest samlade spelning jag någonsin sett honom göra.
Hur bra de nya sångerna än är så är det i äldre paradnummer som “Rulltrappan” från 1976 som den Magnellska kraften märks tydligast. Utspelet är starkt, Ola törs ösa för fullt, skrika och ryta, gråta och kvida.
I “Tomma tunnor” från 1981 års LP “E 66” nynnar han melodin mot slutet av sången. Hans röst nästan spricker och han står med slutna ögon och vaggar lätt och är i det ögonblicket så stark, så oerhört stark som bara den riktigt svage kan vara.

“Andra har paxat för att kalla sig socialister”

—Jag är nog ett flagrant fall av rampfeber. Det är väldigt blandade upplevelser för mig att framträda. Jag tappar lätt fattningen när det inte går som det ska. Det beror på en ovilja eller ovanan att handskas med realiteter, säger Ola Magnell en av vårens första soliga dagar. Han sitter utanför sitt hus i Täby, en våryr humla surrar förbi och den kelsjuka hunden Bianca stryker runt våra ben.
Det är en perfekt dag vi valt för vårt möte. Solen steker våra hjässor till den grad att samtalet glider lika långsamt som den spindel rör sig som försöker fånga traktens flygfän meddelst ett nät spunnet mellan trädgårdsbordets ben.
Ola Magnells nya skiva heter alltså Gaia, jordegudinnan, fruktbarhetens symbol i den grekiska mytologin. Flera gånger under vår utvecklingshistoria har jordens existens och allt levande varit hotat och då har naturen själv, den så kallade gaia-effekten, gripit in och skapat nya förutsättningar för liv.
Magnells LP är fylld av naturlyrik, naturromantik, en sång är till och med kallad “Fältekot”. Håller Ola Magnell precis som Ulf Lundell, Ulf Dageby på sin skiva och Stefan Jarl med filmen “Naturens hämnd” på att gå i fronten för en rörelse som i konkurrens med fredsrörelsen kan bli den starkaste politiska samlingen under 80-talet.
— Jag står på tröskeln till ett intresse för sådana här saker, svarar han försiktigt.
Det är klart att en man med Ola Magnells erfarenheter inte gärna talar i så stora ord om massrörelser. På LPn “Nya perspektiv” från 1975 finns några hätska utfall mot den progressiva musikrörelsen i allmänhet och mot en av dess ledande ideologer Tommy Rander i synnerhet.
— Jag kände mig befryndad med tankarna men var kritisk mot musikrörelsen som använde ett redan etablerat adjektiv, progressiv, och lät det betyda något helt annat.
Du ville egentligen vara med i musikrörelsen men fick inte och blev rätt sur för det.
— Ja, det är lite drastiskt uttryckt men det stämmer. Kände mig väldigt upplyft av 68 och även av det som kallades Gröna Vågen. Och även 77 när rockmusiken slog igenom. Det har alltid varit det här alienerade intresset. Jag ville vara med då och jag ville vara med 77. Hela sommaren 76 när vi var ute med två gitarrer och en bas snackade jag om att till hösten skulle vi skaffa en trummis.
Det utanförskap och den känsla att vara oönskad och inte få tillhöra den krets som för tillfället är “inne” präglar till stora delar Ola Magnells konstnärsskap. En typisk episod i hans liv är när han blev utestängd som fotbollsspelare i Kalmar AIK i pojkåren.
— Jag blev felaktigt anklagad för att vara för gammal och fick inte vara med. Jag blev så förbannad att jag la tvärt av med fotbollen och började boxas. Ett svartvitt foto på elva småkillar klädda i femtiotalets pösiga fotbollsdräkter är det Ola har kvar från den tiden. Naturligtvis hänger bilden i hans kombinerade lyssnings- och övningsrum i villans källarvåning. Som en ständig påminnelse om livets jävligheter. Den blonde målvakten med sitt oskuldsfulla leende skulle krökas många gånger under de följande åren.
— Jag är uppväxt på landet. Pappa var lantbrukare utanför Kalmar. Bodde där till jag var 18-19. Flyttade in till Kalmar och bodde där något år. Slutade gymnasiet utan att få någon examen. Åkte till Stockholm där jag skulle tentera upp vissa betyg. Mellan 1966 och 68 levde jag upp min pappas arv där. En ganska utflippad period. Började journalisthögskolan i Göteborg 1970. Gjorde praktiktermin på Svenska Dagbladet och där sa handledaren åt mig att du ska nog inte bli journalist. Det var nog riktigt. Fick aldrig någon examen där heller.

Låtskrivandet fyller en terapeutisk funktion för mig, en säkerhetsventil i mitt liv.

“Det tog sin tid att landa på sin rätta köl/Det gick med hjälp av Janos men det krävdes mellanöl”

— Flyttade upp till Stockholm igen och undrade vad fan det skulle bli av alltihop. Då hade Pugh redan kommit och Bernt Staf precis. Så jag började skriva låtar istället för att plugga. Började med engelska texter.
— Hade lärt känna Björn J:son Lindh och Hawkey Franzén. Började spela in en LP med Hawkey men mitt i inspelningen kom snuten ut på Europafilm och hämtade Hawkey för han hade hållit sig undan ett straff för värnpliktsvägran. Men två dagar före julafton 1972 spelade vi in “Påtalåten”. Sen hörde Anders Burman på Metronome den och kontaktade mig. Försörjde mig lite som frilans på DN:s förortsbilagor på den här tiden. Träffade Vera (Lindh, J:sons syster, som fortfarande lever med Ola) och levde på henne ett halvår. Har levt på musik sedan 1975.
Fåglarna kvittrar runt omkring oss, motorvägens brus finns långt, långt där borta. Det är en idyll. Det borde vara en idyll om inte den där karln tvärs över bordet gjorde mig nervös. Så snart vi närmar oss kontroversiella ämnen sluter han sig, ler förläget, flackar med blicken och famlar efter orden. Den i sångtexterna sarkastiske sluggern som med några rappa cynismer och humoristiska ironier hudflänger sina (o)vänner och stryper sina fiender finns det inte ett spår av här.
— Låtskrivandet fyller en terapeutisk funktion för mig, en säkerhetsventil i mitt liv. Sen kan jag bli förskräckt efteråt. Jag måste stå till svars, som nu inför dig, och hamnar i olika konfrontationer och det känns obehagligt.
Har du skrivit saker som du själv censurerat eller ansett för privata att ge ut?
— Förvisso. Men jag har även gett ut en del som inte borde getts ut. Titellåten på “Straggel och Strul” (en LP som kom 1979) är en sån låt. Till det yttre handlar den om turnésituationen och de människor som förekommer där.
Rent konkret handlar den om de musiker som Ola Magnell hade turnerat med tidigare. Men det säger inte Ola själv. Det säger en av de musiker som spelar med Ola idag. Han har kanske en sång att vänta sig så småningom också. Eller är den redan gjord? För det är faktiskt så att alla som nån gång sagt ett ont ord om Ola Magnell (och vem har inte det) kan känna sig träffad av texterna.
En kritiker på en av våra större morgontidingar frågade en gång om “I min fantasi” handlade om honom. Svaret från Ola blev nej.
— Den sången handlar om privata och officiella reaktioner på vad jag gjort. Den skall uppfattas som humoristisk, som rolig.
Vilket den är, hör bara: “När du lyckats ta ner mej/Så att bara taxarna ser mej/. . . Du kan tjalla för terapeuten/Om jag fladdrar med käften/ Du kan anmäla mej för snuten/Om jag ger dej på truten/Men du kan aldrig hindra mej/Från att strypa dej/I min fantasi”.

“Du kan få mig att mista lusten/Och helt tappa musten”

Jämfört med vår första sittning i vårsolen ute i Täby blir den andra i omklädningsrummet på Mosebacke några dagar senare mer avslappnad. Trots att Ola är nervös och orolig inför spelningen och uppskakad över vår största morgontidnings kritik av nya plattan. En recension som Ola aldrig läst om jag inte “försagt” mig vid ett telefonsamtal. Han hade informerat sin “omgivning” att inte berätta om vad tidningarna skriver. Vi sätter oss mitt i röran av instrument och musiker, pyttipanna och lättöl och följande konversation utspinner sig.
Har du alltid undvikit att läsa recensioner eller är det något som kommit med åren?
— Jag har haft många obehagliga upplevelser i samband med releaser. Då jag gjort första plattan och slog upp Aftonbladet så står det “Han borde ha någon som skriver texten åt sig”. Jag blev ganska chockad. Det var den första traumatiska upplevelsen. Jag går och tänker på sådana här saker i flera år efteråt. Jag har lätt för att tippa omkull.
Varför har du så svårt att ta kritik?
— Det är nog mera frågan om det obehagliga att utsättas för oegentliga påståenden. Det är inte bara kritiken, tyckandet utan att man klampar in på integriteten. Man nöjer sig inte med att tycka utan vill gärna vara giftig…
Men det är ju du också?
— Ja men inte mot personer…
Jo, om man vet vilka personerna är i dina sånger.
— Ja, men inte numera. Jag har faktiskt slutat med det medvetet. Jag gjorde nån enstaka sån låt -76 men sen dess har jag slutat med det. I förra pressreleasen till “E 66”-plattan nämner jag en person vid namn och det är T S Eliot och han hade inspirerat till två versrader.
Så du kan svära på att din nya platta inte innehåller ett enda angrepp på någon idag levande person?
— Ja, faktiskt, absolut.
— Torbjörn Fälldin då, säger gitarristen Micke Jahn.
— Har jag sagt nåt om honom, undrar Ola. Jo, men det är politiker, dom räknas inte.
Skulle du kunna bli så förbannad på en kritiker att du skulle kunna sopa till honom? Filmregissören Ingmar Bergman knockade ju Dagens Nyheters teaterkritiker Bengt Jahnsson för ett antal år sedan.
— Jag har aldrig blivit ställd inför den situationen på allvar. I fantasin har jag strypt några. Och det är det enda tillåtna våldet.
Det sitter rätt djupt hos dig. Du sa förut att du kan tänka på det i år efteråt.
— Det sitter ju i om man inte får träffas och göra upp om det och reda ut.
Anser du dig vara en människa med stora mått av tålamod?
— Jag har ett jävla tålamod till en viss gräns.
Skrattsalvorna ekar i omklädningsrummet.

“Vi är en trasig flock/som lirar folkparksrock”

Hur har du och Mats (Ronander) fungerat ihop?
— Det har gått väldigt smärtfritt. Kanske till och med lite för smärtfritt. Man kanske ska ha lite konflikter och slåss för sin grej också.
Ni är ju rätt olika personer. Mats den lite slängiga, snabba personligheten och du långsammare och försiktigare.
— Ja, han är ju framåt och en eldsjäl, men väldigt lyhörd. Han lägger märke till saker även om jag bara sagt dom i förbigående. Det går alltså att jobba ihop med en person som är så framåt utan att jag själv behöver vara likadan.
Musikaliskt är väl Mats och du mer lika än textmässigt. Du skriver ganska långa och utförliga betraktelser över flera verser medan Mats är kort och koncis. Försökte han inte rationalisera dina texter?
— Nej, det var ingenting sånt. Det är överhuvudtaget aldrig någon som jag jobbat med som sagt någonting om texterna.
Var det någonting på den nya plattan du var tveksam till när allting var klart och skivan låg pressad och det inte fanns någon återvändo?
— Ja, sista spåret. Per på DN (Mortensen) tyckte att jag begagnade mig av ansträngda rim. Det var längesen det kom sån kritik. Då frågade jag om han hade exempel på det och då sa han den där sista låten (“Rapida non stoppo”). Jag ringde upp honom, tyckte det var lika bra. Jag sov inte i natt i alla fall.
Blev han inte häpen över att du ringde?
— Det vet jag inte, jag var så pass upprörd när jag pratade med honom.
— Nej, men den sista låten är en nonsenslåt, en oerhört humoristisk sak. Just den hade jag lite dubier mot. Det var inte tillräckligt tydligt att det är en nonsenslåt.
När du hade pratat med Per kändes det bättre då. Förstod du hans kritik bättre?
— Nä, jag var så upprörd. Sen sov jag ingenting i natt och var tvungen att ringa en gång till. Då gick det bättre och vi kunde prata med varann.
När du reagerar så här häftigt på kritik hur tänker du då? Vilken innebörd lägger du i kritiken?
— Jag undrar alltid om kritiken är befogad eller om den bygger på en missuppfattning, som i det här fallet då med en nonsenslåt som någon tar på allvar. Samma sak hände då jag översatte en Loudon Wainwrights låt “När jag en gång dör”. En självironisk sak om en självmördare. Det där tog ju en tjej som skrev i Musikens Makt på fullt allvar.
Du tror inte du övervärderar kritikens roll?
— Det gör jag säkert. Jag är nog mer observant än folk i allmänhet.
Du känner det inte som en fixering, att du blir förbannad på dig själv och önskar att du fullständigt kunde skita i vad Per Mortensen eller någon annan tycker?
— Så säker på mig själv är jag inte. Jag önskar jag fick kritik som jag kunde se att det verkligen låg någonting i.
När du skrivit en vacker, lyrisk, harmonisk och melodisk sång som “Vargarnas vår” eller “Trasten” från nya skivan känner du dig då helt igenom nöjd?
— Ja, till att börja med, sen finns det alltid en diskrepens, ett fint ord, mellan vad jag ursprunglingen avser och hur det blir. Om jag hittar en melodi som kanske i och för sig inte är så märkvärdig men som svarar mot någonting som jag känner gäller det att träffa känslan intellektuellt, ordmässigt. Och det kan ju vara nog så svårt eftersom språket är ett väldigt knöligt verktyg.
Är du rädd för att vackra melodier skall bli för banala eftersom det löper så lätt om den rätta harmoniföljden hittas? Jazzmusiker till exempel bryter gärna sönder melodierna men när jag hör dig motverkar du det banala, eller det som riskerar att bli banalt med en intellektuell språkbehandling en mångordighet som knölar till det. Är det medvetet?
— Det kanske är en läggningssak. Det kan ju vara så att jag vill krångla till det intellektuellt istället för med toner.
Gäller det ditt liv också, att krångla till det, intellektualisera det, verbalisera det.
— Ja, det tror jag nog att det kan vara så, därför tänker jag nu ta mig en svartvinbärs.
Det blir endast en liten nervlugnare och som sagt en ypperlig spelning.

“Jag är ställd av komplimanger/Och vacklar av kritik”

Efter att ha studerat Ola Magnell på nära håll under en tid är jag fullständigt övertygad om att bakom de flesta av hans bittra sånger döljer sig ett direkt riktat hat, vrede, bitterhet och ibland till och med illa dold avundsjuka mot kolleger, kritiker och annat löst folk i underhållningsbranschen.
Man behöver inte lida av förföljesemani eller paranoia för att märka att Ola Magnell två gånger under sitt uppträdande på Mosebacke anspelar på Per Mortensens recension av Gaia. Ola presenterar två sånger med att använda orden “ansträngda rim”, det vill säga Mortensens vokabulär från recensionen.
När sedan Magnell med ett snett leende säger att han spelar “medelåldersrock” känner jag igen mitt eget omdöme från SCHLAGERs singelsida om “Tamburinmannen” som kom ifjol.
För mig, går det inte att komma åt varför denna monumentala bitterhet åtminstone tidigare har behärskat en av våra riktigt stora rimsmeder inom populärmusiken. Det går däremot att konstatera att något håller på att förändras. Det destruktiva och inåtvända håller långsamt på att vändas mot en behärskad optimism. Att döpa en sång till “Nojorna väjer”, som på “Gaia”, talar sitt tydliga språk.
Kvällen avslutas på rockklubben Ritz. Där Ola Magnell inte bara är den längste utan även den äldste kunden vid baren. När vi studerat de blonderade kalufserna och de svarta kläderna någon tid försöker Ola överrösta Tom Pettys hitsingel “You got lucky”.
— Finns det något som heter åldersrasism, säger han och smuttar på ölen samtidigt som han tittar sig omkring.
— Tom Petty tycker jag var bra i Marathonrocken. Mycket stark på scenen, tätt band. Gillar verkligen hans låtar även om jag inte riktigt förstår texterna.
Ska han säga, tänker jag, men säger något annat. När kvällen blivit natt säger jag däremot att Ola Magnell är en förtegen och svårpratad person som är ovillig att analysera sina texter eller prata mer ingående om deras betydelse.
— Du tycker konstnärer skulle vara som politiker va, säger Ola med oväntad direkthet.
Den välplacerade vänsterjabben från före detta boxaren Ola Magnell får oss att byta ämne.
— När dom där rockprogrammen går i TV 1 slår jag ibland om till kulturprogrammet i TV 2. Det är bättre. Olof Lagercrantz har fan så mycket mer i huvudet än dom där människorna i Casablanca eller vad det nu är.
Jag ser mig om på Ritz bar klockan två en tisdagsnatt och undrar hur många som brukar sträcka sig efter kanalväljaren på måndagskvällarna.
På dansgolvet snurrar en yngling helt för sig själv, kortklippt, pannband, smycken runt bara armar, korta byxor. Han dansar en vansinnig krigsdans helt innesluten i sig själv.
I ett hörn sitter två svartklädda tjejer, kolsvart hår och tjocka svarta streck runt ögonen. De knallröda läpparna och de vita cigaretterna blir effektfulla accessoarer.
Vid bardisken står en 37-åring med halvlångt grånat hår. Han passar inte in här heller. Han läppjar på sin öl och vill inget hellre än att få komma ut och spela rock inför jublande skaror. Han har ett parkjobb bokat i sommar.
Han har nyss gjort sin bästa LP. I höstas skulle det blivit en Dylan-platta om inte Mikael Wiehe hunnit före. Alltid fel. Aldrig rätt.
Aldrig med. Alltid mot. Han hör den ena skitlåten efter den andra strömma ur högtalarsystemet. Han försöker förstå rocken han hör på radio, i tv och på platta. Han studerar Ritzpubliken och tänker på sina ord: “Jag förnekar ingen och inget. Jag förnekar inte religionen, inte politiken. Jag förnekar inget. Men den enda lojalitet jag har är mot konsten. Lojaliteten måste man ha mot konstarten i första hand.”

Från DN 8/5 1983

Från Aftonbladet 54/3 1974