Memento Mori är latin för På Väg Mot Döden.
Memento Mori är också namnet på en rockgrupp som slåss mot den mentala döden. Och de slåss med välriktad tyngd och en outsläcklig energi på sin första LP ‘Jag… snäll’.
Deras musik är den radikalt nya hårdrocken med hjärna och hjärta.

Det finns rockgrupper som sliter och sliter. Repar, drar omkring med sina instrument, skriver låtar, träter sinsemellan. Och utan att någon i den närmaste omgivningen egentligen märker det lär sig gruppen hela tiden saker, de blir skickligare musiker och börjar tala samma musikspråk. Texterna mognar efterhand och ett personligt uttryck börjar svarvas fram i musiken.
Trots bristen på uppmärksamhet sliter de vidare.
Så plötsligt.
Gruppen får äntligen chansen till en LP och visar där upp all den auktoritet som växt fram. Plötsligt vaknar huvudstadens rockjournalister. Vad är Memento Mori?
Vi är på väg uppför Eskilstunas huvudgata. Vid min sida lufsar Tom Holmlund i Memento Mori. Händerna är begravda i ett par rymliga byxfickor.
— Nu efter LPn borde vi väl ut och spela, Men jag vet inte riktigt. Ibland känns det som vi redan gjort har gett ett par spelningar som varit så bra att vi inte kan bättre. Frågan är om det finns något kvar att göra. I två år har Memento Mori arbetat med sin musik. I år har så möjligheternas port börjat öppnas. Deras LP ‘Jag… snäll’ är ert början på något som kan bli mycket stort och som redan nu är förvånansvärt moget och starkt.
Toms lite uppgivna prat kan kanske ses som en spark mot grupper som Zzzang Tumb. Grupper som knappt hinner börja repa innan det är dags för LP-inspelning.
Memento Moris rock är tung. Den träffar bröstkorgen med en fysisk kraft och rusar sedan vidare i sin ångestjakt. Mörkret och hopplösheten kommer ut i musiken och slås samtidigt till marken av gruppens oerhörda energiutveckling.
Som att fylld av alla sina frustrationer rusa rakt igenom alla jävligheter för att komma ut renad. Nyduschad. Stark.
Fram till den styrkan vill Memento Mori driva sin musik.
Gitarristen Uffe Jungstedt fyller på:
— Det är det desperata, det sista. Känslan av att ha tio minuter kvar att leva, dit vill jag. Sedan pratar både han och Tom sig varma om Birthday Party, en grupp som verkligen nått dit.

Den nya hårdrocken

Musiken på ‘Jag… snäll’ är inte bara tung och kraftfull, den är också rytmisk. Jerker Perssons bas spelar ofta funkigt och förutom Johan Möréns trummor har gruppen också extra percussion spelat av Hannu Kiviaho. Tillkommer gör Jojje Nemeths och Uffe Jungstedts gitarrer samt Tom Holmlund som sjunger sina egna texter.
Det påminner mycket om en annan svensk grupp, Brända Barn.
Men man skulle placera in dem i ett större musikaliskt perspektiv och säga att Memento Mori, tillsammans med Brända Barn, är de främsta svenska representanterna för en ny hårdrock.
Låter det anstötligt?
Hårdrock är i allmänhet ett rent skällsord som syftar på dessa infantila fåntrattar som utan minsta känsla drar av sina uttjatade rockriff. Dessutom utklädda i läderjackor och med sina arma texter fyllda av ockulta klichéer.
Men uppenbart är att bortom allt detta har en ny hårdrock växt fram. En musik som bara har den nästan brutala tyngden gemensam med de gamla hårdrockmonstren.
Låt mig räkna upp några engelska namn. Bauhaus, Killing Joke, Southern Death Gult, Sisters of Mercy,  ibland Gang of Four och kanske också Psychedelic Furs. Det är grupper som från olika utgångspunkter gått i spetsen för en ny form av hårdrock.
Kompromisslöst och obevekligt tung mullrar den fram. Och allt fler grupper börjar följa i deras spår.
Tillbaka till Eskilstuna. Spelar då Memento Mori hårdrock?
Tom:
— Det kan stämma. Vi spelar ju en tung och gitarrbaserad rockmusik. Men å andra sidan är hårdrock ett så nersmutsat ord att det aldrig går att lyfta. Det vi vanligtvis menar med hårdrock är bara klichéer.
— Man kan säga att vi har två poler. Den ena är den snälla syntpopen, den andra är hårdrocken. Vi försöker gå förbi polerna med vår musik. Vi hör hemma bland dem som spelar tung och farlig musik samtidigt som vi vill sträva bort från hårdrockklichéerna. Ingen av de här nya grupperna har musikaliskt särskilt mycket gemensamt med den gamla hårdrocken. Här finns inte rötterna i rhythm ‘n’ bluesen och musiken är inte uppbyggd kring rockriff eller ylande sologitarrer. Allt sådant lyser med sin frånvaro.
Memento Moris rock drivs istället fram av tunga trummor och en mullrande, funkig bas.
Den nya hårdrockens bägge rötter är istället den symfoniska rocken representerad av Genesis och det tidiga sjuttiotalets hårdrock. Två musikformer som ligger i bakhuvudet hos snart sagt alla rocklyssnare mellan 20 och 25 år. Till detta har hjärta och hjärna kommit med punken och efterföljande grupper som Joy Division.

Ingen våg

Men viktigt för dessa grupper är att de växt fram ur sina egna erfarenheter, det gäller inte minst Memento Mori. Det handlar inte om en ny trend eller våg eller rörelse utan om ett antal band som utifrån sig själva utvecklats mot en musik som i sitt uttryck är relativt enhetlig. Här finns ingen som kopierar eller “hänger på”, även om man alldeles självklart kan spåra influenser hit eller dit. Som att Bauhaus är inflytelserika.
Istället är en grupp som Memento Mori noggrann att förklara att ingen planerat att så här ska det låta. Istället har musikens form fått anpassas till det uttryck de eftersträvat.
Ett annat karaktäristiskt drag är allvaret och det nästan konstnärliga engagemanget bakom musiken. Tom Holmlunds texter är poetiska och håller associationsdörrarna öppna. Mestadels öppna in mot mörkret.
— Tja. Det är väl gymnasial ångest och eftergymnasiala depressioner.
Säger han med ett litet leende.
— Vad man vill är väl att ge styrka. Och genom att vi utstrålar en enorm energi och kraft i vår musik kan ingen säga att det är deprimerande. Tvärtom är vanliga reaktioner att ångesten ger lyssnarna styrka.
Mestadels är det Tom som pratar. Lågt och försiktigt.
— Fast visst är vi medvetna om risken att vi förlorar nyanserna och bara blir svarta eller vita. Allrahelst som vår musik antagligen kommer att utvecklas mot en ännu brutalare tyngd.

Vill till Konstfack

Att göra musik är bara ett sätt att skapa. Och Toms kreativa behov stannar inte vid rockmusiken. Till hösten har han sökt till Konstfack i Stockholm. Och på LPns textblad finns några av hans mörka och ångestfyllda teckningar återgivna.
Vad de här killarna ägnar sig åt ligger med önskvärd tydlighet långt från det gamla hårdrockgardets manlighetskult.
Vad Memento Mori gör är inte på något sätt lättköpt. Fram till LP-skivan ‘Jag… snäll’ har vägen varit lång och krokig. Skrattande berättar de om sina tidigare studiobesök, då de försökt få till en singel och hur det varje gång havererat när de kommit fram till påläggen. Antingen har de blivit så osams att de nästan börjat slåss eller så har resultatet varit så nedslående dåligt att de bara lagt av.
Men med ‘Jag… snäll’ har de till sist lyckats. Nu kan arbetet på att ge den tunga musiken en ännu vassare skärpa fortsätta och förhoppningsvis inför en stor och förväntansfull publik.