Jag känner igen det här rummet.
Det innersta rummet.
Den välfyllda skivsamlingen med den bästa musiken, TVn, videon. Brända Barn-affischen och Brända Barn-affischen och… det är verkligen bekant.
Inte förvånande. Det Är mitt vardagsrum. Tryggt möblerat med samma uppställning av möbler, tavlor, mattor sedan lång tid tillbaka.
I det idealiska Zzzang Tumb-samhället skulle det här rummet ha ändrat skepnad många gånger om bara sedan jul. Möblerna skulle ha bytts ut, tavlorna flyttats, gjorts om, gardinerna rivits ner och handmålats med kraftfulla ord om kärlek, antimoralism, antiinstutionalism, antigeneralisering, anti-svart-vitt.

Därför undrar jag vad Lars “Latte” Kronlund och Jean-Paul tänker om mitt innersta rum där dom sitter i den stålgrå Forsvik-soffan från IKEA och tittar på omväxlande Sverige-Tjeckoslovakien i ishockey och Grace Jones videoshow “A one man show”.
Sitter dom och längtar efter att möblera om hela skiten, eller sitter dom och analyserar hur Grace Jones lyckats bygga upp sin perfekta, i minsta detalj genomtänkta show, eller kanske t o m om inte Zzzang Tumb egentligen är mer ishockey än dom är Grace Jones.
“Latte” är tveklöst dynamon i Zzzang Tumb. Han skriver musiken, huvuddelen av texterna, funderar fram omslagskoncepten, är talesman. Vissa illvilliga rykten säger att han med “järnhand” styr gruppen och att den därför var nära att splittras efter inspelningen av den nyligen utkomna debut-LPn…
Men man mot man utstrålar han inga såna later. Han är ambitiös, spontan och genomtänkt i sin syn på vad gruppen ska stå för och hur Zzzang Tumbs ideal måste vara. Ögonen är ivriga och händerna drar snabbt genom det yviga håret.
Zzzang Tumb är ingen stor grupp i business-perspektiv. Snarare tvärtom, debut-LPn har sålt 3000 exemplar, gruppen har gjort en kortare turné utanför Stockholm. Det summerar i stort gruppens historia.
Men för att inte vara kommersiellt större har gruppen skapat en kraftig aura kring sig. Nyfikenheten är stor när gruppen spelar live, publiken och pressen kommer strömmande. Jag är också nyfiken, därför uppstod detta möte trots att mitt intresse för gruppen svalnat sedan starten.
Nyfiken på gruppens spännande utgångspunkt på gränsen mellan total kontroll av Bowie/Chic/Talking Heads-influenserna och det totala kaoset. Nyfiken på den anarkistiska undertonen i kollisionen med den verklighet som gruppen verkar i. En verklighet som placerar gruppen mellan Ubangi och Ekovox i någon slags våg av svensk dansmusik. Och nyfiken på hur en grupp bestående av såna intressanta karaktärer med såna intressanta ideal har kunnat, och tillåtit sig hamna, i ett sånt fack. Som är totalt felaktigt.

A. FORM

I min idealiserade bild av Zzzang Tumb balanserar gruppen på slak lina mellan den mondäna rockfunken och det nästan avantgardistiskt frisläppta. Utan bindningar i någon form och med båda fötterna droppande i avgrunden. För det finns resurser att nå dit. Ytan passerades redan med baksidan till singeln “En Gång Till” där gruppen nådde långt in i Bowies kalla neonvindar från “Low”. Intressantare som idé än form, men så intressant!
På LPn saknas en verklig strävan att nå ens ytan av det farliga. Närmast når avslutande “En Vän Är En Vän” där Zzzang Tumb vill riskera kontinuiteten och helhetsbilden för att uppnå dynamik och spänning. Tyvärr är låten ett undantag.
Zzzang Tumbs debut-LP är alltså ingen fullkomlig manifestation av vad det här bandet kan, vill och vet. Idéerna och arrangemangen är lekfulla och många. Zzzang Tumb gör aldrig det enklaste även om ytan är enkel. Under den sker saker i ord, instrumentering och puls som gör att gruppen kan spela in en sång som “En Gång Till” bestående av ett riff och en textrad och det ändå verkar hända mängder av saker.
Och det är inte där gruppen missar. Snedträffarna kommer när dynamiken ska skapas. LPn är statisk och platt.
Detta gör i sin tur att gruppen inte kan lätta på den tyngd som den belastas av genom att hittills varit en grad för lekfulla på scenen. Lekfullheten blir i de snabba stämplarnas land sa lätt synonymt med glättighet-ytlighet.

Jag undrar vad han tänker. Och framförallt vad söker han? Vad vill han att jag ska säga? Att vi borde vara lite mer genomtänkta på scenen, det kan jag hålla med om. Men som Grace Jones? Visst är det kul att hon kittlar publiken med alla sina kontraster: Man-kvinna, svart-vit, fascist-anarkist. Det är jävligt kul, men det är hennes grej. Jag vill ju inte att publiken ska hitta vad vi står för i själva showen. Det jag vill att som ska hitta, det finns i mina ord och i vår musik.
Men hur ska jag uttrycka det? Jag har inget ideal för hur det ska gå till att skapa den verkliga kommunikationen. Och det är faktiskt ganska kul att inga av våra spelningar är de andra lika. Att det blir kaos ibland, det får vi ta. Jean-Paul vill ibland ha det till att en massa tekniska detaljer skulle kunna hjälpa till, men det tror jag inte så mycket på, ansvaret ligger ändå hos oss själva.
Dessutom tycker jag att en del av skulden ligger hos publiken också, att den ibland inte vill förstå vad vi håller på med. Men det vågar jag kanske inte säga…
Jag skulle kunna uttrycka det: “Zzzang Tumb är som att se en film för andra gången, man upptäcker mängder av saker man inte såg på premiären.” Men det låter kanske för pretentiöst. . .
Vill han att jag ska medge att vi ibland medvetet försökt göra hitlåtar? Men det är ju inte så. Jag måste berätta att jag verkligen ser det som negativt att så mycket är menat att slå direkt. Som att se reklam och direkt springa ner på affären och handla. ABC behöver man bara höra en gång för att inse att “det här har de exakt rätta melodierna och texterna för att sälja bra just nu.”
Vi har valt att göra något mer personligt… mer engagerat. Då får man kanske vänta att inte bli omedelbart förstådd.
Visst ser jag som ett nederlag att kritiken mot mina texter har varit så hård, men samtidigt så är det bra, för det måste betyda att jag inte följer någon fålla för moderna rocktexter. .
Men varför sitter jag och tänker så här?
Varför inte helt enkelt ta tjuren vid hornen och berätta vad texterna betyder, även om det känns som att förklara vitsen i en rolig historia? Jag måste helt enkelt få förklara allt som jag ville säga men som så få verkar ha uppfattat. Det här kan vara ett sätt att övertyga lyssnarna.
Men hur ska jag komma in på det här när han bara sitter och pratar om Zzzang Tumb som liveband… visst är det intressant men…
Men det kommer väl, det verkar vara många frågor på det där bladet. Bara Hockeyn kunde ta slut någon gäng. Tjeckerna har ju 5-1 nu, det är kört, det hjälpte inte med brynja och starköl…
LPn? Visst är jag nöjd med LPn. När jag började tänka på den förra året så var det ungefär sa här jag tänkte mig den. Inte att John McGeoch skulle producera, men annars. Och den är jävligt bra. Den åsikten ska Nylin inte få mig att vika ifrån. Hur vi bemötts visar väl också att det måste finnas någonting av intresse för andra också. Jag är säker på att Magnus Lindberg inte fått mer uppmärksamhet för sin senaste LP, trots att han sålt nästan tio gånger så mycket som våra 3000. Däremot kan jag erkänna att det inte alltid funkar sa bra live.
Jag har för mig att någon en gång sa att en LP är en dålig ursäkt för att spela live. Det stämmer inte på oss i alla fall. Pa en LP kan man ge något ytterligare, det blir mer som att läsa en bok till skillnad från den dokumentära konserten.
Visst balanserar vi till det okontrollerade ibland. Men en riktigt bra livespelning vacklar på gränsen mellan totalt kaos och total spontanitet och improvisation.

B. SKEPNAD

Har du sett bandet sa vet du att Zzzang Tumb är mer än ett vanligt svenskt rockband. Och är det på många olika sätt. Inte minst i persongalleriet. Latte är tillsammans med slagverkaren Ufo Persson den kompakta grunden. Grunden som möjliggör för de andra att mer eller mindre efter infall utnyttja sina speciella personligheter till vad dom i just det ögonblicket inbillar sig är det rätta att göra. I det ena ögonblicket kan det vara Idde Schulz som spelar på sin blygfräcka sensualitet och lämnar sina klaviaturer för en rytmisk tur över scengolvet. Pojkblickar blir långa, långa…
I nästa är det den säregna “bakgrundsgitarristen” (?) Ionid Jupiter (visst, han heter inte så men föredrar det namnet, så varför inte?) som kommer invaggande med sin två meter långa och taniga kropp täckt av sillar…
Det är något som inte är som det brukade vara…
När man ser gruppen forma sin speciella helhet är det följdriktigt att det textblad som medföljer LPn är ett collage av futurism, anarkism och stram enkelhet. Latte har själv format bladet där typsnitten och layouten skapar utrymme för analyser och tolkningar på samma sätt som det som medföljde Talking Heads “Remain In Light”. Lånat men aldrig stulet. Och givetvis stramt och koncentrerat på gränsen till haveriet…

Jag kan tänka mig att Latte sitter på nålar nu och vill förklara texterna. Men det finns andra viktiga bitar i den här gruppen också. Som hur vi uppfattas. Tar man oss på allvar egentligen? Jag kan tänka mig hur jag som åskådare skulle reagera om det kom in en lång jeppe täckt med sillar på scenen. Jag vet ju hur jag reagerade trots att jag själv är med i samma band. Jag tycker att sånt är vansinnigt kul, men vad tycker publiken? Det handlar om att tro oss. Jag förstår att många reagerat på… visst han vill ju kalla sig Ionid Jupiter… Jag förstår att många reagerat på honom.
Det är inga som tror att han är så där på riktigt också. Han säger ju precis lika “spaceade” saker som han sjunger. Och jag kommer ihåg vilken tid det tog innan jag förstod att han fanns på riktigt, att han inte gick runt iförd en mask som snart skulle spricka. Han är en helt underbar människa. Det måste jag komma ihåg att säga. Undrar om det står något om honom på Nylins frågeblad?
Ionid är inte spacead bara för att han vill vara så jävla mystisk. Han är bara enormt intresserad av människor och använder sitt sätt för att skapa mänskliga relationer. Hela hans motivation är att det ska hända roliga saker. Han vill inte att folk ska sitta och analysera varför han går runt klädd i sillar, han vill bara överraska. Det är som Latte säger:
‘Man behöver inte ta fram den misstänksamma hatinställningen så fort man ser något som inte liknar 46ans buss.’

Jean Paul har rätt. Han är vansinnigt härlig, Ionid. Jag minns när han träffade en kille på Prinsen som presenterade sig och sa “Hej, jag heter Lars, men du kan kalla mig Lasse. Då svarade han “Hej, jag heter Ionid, men du kan kalla mig Ionne”!
Jag minns inte riktigt hur jag träffade honom, men det var väl kanske redan när han var med i Porno Pop.
Jag erkänner också att en del idéer till texter och liknande har jag fått från honom. Som textbladet till LPn även om jag till slut gjorde det helt själv…
Var var vi i intervjun förresten, jag känner mer av bärsen än jag trodde, men jag har väl bara druckit tre? Schlager och Jean Paul hann väl sno åt sig varsin också?
Jaså, han snackar om textbladet. Sammanträffande… hur var det egentligen. Jag improviserade väl ganska mycket. Lite futurism i grunden, deras användande av olika typsnitt för att betona ord och stämningar i texter. Skulle det stå “bang” så stod det “BANG!!”. Precis som i serietidningar. Det ger ju mycket mer än om texten bara står rakt upp och ner. Olika typsnitt kan också lägga ett visst värde i ett visst ord. Sätter man det fetaste typsnittet på låtens titel så innebär det att titeln sedan symboliserar hela låten. Nu kommer jag inte exakt ihåg alla texterna men om folk ger sig tid att analysera bladet så finns det små rim, kodord och verser som bildar texter i texterna… Texterna, förresten, vad har hänt med dom, tiden rinner iväg…

C.ORD

Latte Kronlunds texter är inga lättgripbara strofer. Idéerna och infallen flyger spontant och improviserande omkring och touchar ämnen som maktkamp, kontroll, baktaleri, streberbeteende, lust, pretention och lekfullhet i ständig strid om det lilla utrymme i hans koncentrerade, ofta abstrakta, glimtar av verkligheten. Positivt är hans vilja att överraska, ta nya vägar för att beskriva välbekanta ämnen, negativt är att texterna ofta blir så koncentrerade att inte ämnena får utrymme att ordentligt beskriva sig själva.
Skriver Latte om ett samhälle där individerna hålls i diskret schack matt genom personnummer, data och id-kort så gör han det med orden “jag har mitt gröna kort, jag har mitt blåa kort, jag har mitt etc etc”. Intelligent, helt enkelt tillräckligt, om man vet vad han står för, ytligt och öppet för alla möjliga tolkningar om man ser bandet som ett neonchict partyband.
Det dväljs en mycket stor textskrivare i honom. Sökande i stora och starka ämnen, lånande, men aldrig stjälande från B 52’s, David Byrne och Bowie. På debut-LPn släpper han ändå bara ifrån sig smakbitar av vad som borde kunna komma med tanke på de tankebanor han presenterar i ett samtal.
När Latte helt kan föra över dem även till sitt textförfattande kommer han att kunna skriva de ironiska, smakfullt sluggande anekdoter som han hittills gett smakprov på men inte helt kunnat formalisera.

Det här blir svårt, var ska jag egentligen börja? Ska jag ge mig in i smeten och bara börja förklara text efter text. Eller ska jag försöka ge en mer allmän bild av vad jag vill säga?
Jag vet ju själv hur jag reagerar på en text. Jag hajar ofta till för en text om den innehåller någon slags bitsk humor. Det är viktigt att jag får med.
För humor är ett jävligt bra medel att nå fram till folk. Det behöver absolut inte vara något konkret som man asgarvar åt, men det kan vara finurliga formuleringar. Som när Hasse & Tage framträder.
Dom kan stå på Berns inför en lokal fylld av arbetsgivare och driva med kärnkraftsmoderaterna. Folk vrider sig i skratt, det absurda är att dom skrattar åt sig själva.
Nås jag av någon som har en bitskt satirisk inställning så börjar jag alltid med en positiv inställning.
För det är kul att vara glad. Det borde alla tycka.
Samtidigt så tänker jag “det är jävligt bra det här”. Det är mycket lättare att ta åt sig en sådan infallsvinkel än “kampen för de kuvade och undertryckta måste gå vidare” eller “upp till kamp”. Det är så jävla betongtrist och så jävla depressivt. Det innehåller en så negativ grundton att det inte ger någon ork att kämpa vidare.
Det finns andra som försöker sig på ironi på olika plan. Som alla dessa trams-ironiker som härmar Olof Palme. Saker som inte leder någonstans, bara till förlöjligande av en människa. Sån ironi vill jag inte riskera att hamna i. Då tar jag hellre Laurie Anderson som exempel. Hennes bitska satir på “Big Science” tycker jag är verkligt bra och på något sätt tycker jag att dom texterna påminner om vissa av mina.
Det finns annan form av satir också, men det vet jag inte om jag vågar gå in på för då kanske han släpper textämnet…
Jag får försöka komma ihåg att nämna senare att jag älskar Johnny Thunders musikaliska satir. Hans barnsligt komiska gitarrspel som är som en parodi på hela rockmusiken. Som att han brukar spela i moll fast låtarna går i dur. Det är också satir. . .
Jag minns när jag skrev “Spioner”. Hur mycket jag ville ha in i samma text. Det kanske är därför den blir lite “kryptisk”? Samtidigt som den utspelar sig i en serietidningsmiljö så handlar den om maktkampen i hela världen, på alla plan. Som infiltrerar folk så mycket att man inte ens litar på sin granne utan tror att han är angivare.
Det luktar 1984. Det här skulle jag kunna berätta om en hel kväll.
Samtidigt vill jag koncentrera orden.
Jag vill att mina texter ska vara som att titta på dokumentära bilder. Bilder som ger en impuls snarare än att dom tar tag i en och säger “så här är det”. Dom ger bara en liten ledtråd som man sedan får dra i om man orkar.
Jag får inte glömma bort att understryka att mitt textförfattande inte kommer att påverkas av kritiken. Det tror jag i alla fall inte. Jag kan inte skriva Ulf Lundell-texter. Av olika anledningar. Det ger mig mer att t ex höra en B 52’s-text för dom utlämnar något till lyssnaren istället för att säga allt, som Lundells texter gör. “Så var det”, med en stor fet punkt efter.
Det är jävligt ärligt och en suverän skildring av hur dom flesta svenskar känner sig, men det lämnar inget over för egen fantasi och association.
Men visst känns det att bli missförstådd också. Det erkänner jag gärna om han skulle fråga. Som att “Kort” uppfattas som en banalitet bestående av en mening när den för mig själv innebär en hel filosofi om identifikationsproblem.
Det är bara så att har man inte en massa kort så finns man inte till. Har man inte ID-kort på banken då är man inte existensberättigad. Har man inte sitt 100-kort då kan man inte åka tunnelbana, för då kostar det helt plötsligt dubbelt så mycket att åka efter klockan tolv.
Har man inte fast adress då passar man inte in. Jag är säker på att om det kommer en rymdvarelse till jorden om hundra år, när Pentagon Pop har utplånat människorna, och han hittar mitt ID-kort, då kan han beskriva hela mänskligheten med utgångspunkt från det kortet.
Däremot kanske jag ska hålla tyst om när jag försökte bli av med mitt eget ID-kort och det slutade med att jag inte fick handla på systemet…
Var jag får mina idéer ifrån? Kan jag svara på den frågan? Dom kommer från det mesta. Produkter av vad jag möter, läser, ser, hör. Jag ser ett mjölkpaket varje morgon, en annan gång läser jag en bok av Burroughs. Det kan ha samma inverkan.
Jag hämtar lika mycket inspiration från saker som jag gillar som från saker jag ogillar. Eller saker som jag hatälskar. Som serietidningar. Att se dom otroligt vackra människorna i “Rymdens Hjältar”, samtidigt som det egentligen bara är en stor lögn om det amerikanska samhällets förträfflighet. Men kan man se det med ironi kan man ändå ha kul åt det. Strofen “Det innersta rummet” i låten “Dans” måste jag också hinna förklara. Att den handlar om ungefär samma sak som “Kort”.
“Det innersta rummet” är allt det som är heligt och förbjudet, det har alltid funnits såna saker i mänsklighetens historia. På grottstadiet var det ledarens grotta. Där gick man bara inte in. Och när religionerna kom så fanns det alltid ett innersta rum där gudarna höll till. Idag sitter Palme i det innersta rummet, och Andropov, och Reagan. Där är det inte fråga om att dansa eller älska.
Det har nästan blivit något religiöst över politiken idag. Hela tron på att det finns en helig moral. Att ha kul är jävligt sekundärt för dom människorna. Sex och sprit det får man syssla med på fritiden “Ni har ledigt på lördagskvällarna”.
Men jag tror inte att vi som grupp kan göra så mycket åt situationen. Det enda vi kan göra är att som människor stå till svars för våra handlingar. Den kan inte komma uppifrån, från Hitler eller Lenin. Det är bara indoktrinerande massuggestion. Zzzang Tumb måste vara som en protest mot institutionering överhuvudtaget. Fackbildningen över allting. Just därför vill jag inte själv bli nedstoppad i ett musikaliskt eller textmässigt fack. För det innebär en falsk trygghet. Trygghet handlar inte om att veta var man har allting. Det handlar om att vara trygg nog att våga göra konstruktiva saker, som man tror på. Annars blir man ett lättköpt byte för makten.
Försöker Nylin däremot att få mig att säga att jag skulle vilja utnyttja min position som musiker för att sprida dom här tankarna som slagord så får han “nej” till svar. Jag vill inte ha några slagord slängda i min mun, därför slänger jag inte slagord i någon annans mun. Dom får dom forma själva.

D. SITUATION

Zzzang Tumb är en helt ny företeelse i svensk musik. En grupp som blandar medvetna ideal med det spektakuläraste i den salongsfähiga musiken. På det sättet arbetar dom med en mycket öppen guard. Och motståndaren har fått in några trevande uppercuts.
Du kanske frågar dig om det verkligen är meningsfullt att beskriva ett så nytt band med den här infallsvinkeln. Men varför inte? Är det inte så att artister och grupper som redan etablerat sig talar för sig själva? Borde inte det mesta av analysen sparas till det nya, det som framgent ska styra.
Jag är övertygad om att det är det rätta.
För det innebär tankar som kommer att forma den här gruppens framtida budskap, såväl musikaliskt som verbalt. Och därigenom som förebild komma att forma en nisch av den svenska rockmusiken.
Sverige borde ha råd att ha band som Zzzang Tumb trots att rockvideos idag styr hela skivförsäljningen och trots att många placerar bandet där det inte hör hemma.
Vi borde inte ha råd att vara utan. Åtminstone om man tar rockmusik som något allvarligt och viktigt, och samtidigt kul. Då finns Zzzang Tumb på samma våglängd som vi. Det är dags att ställa in skalan och ta emot ljuden från det innersta rummet.
Dans är ännu inte förbjudet.