Att “ta pulsen” på något har blivit mode. Att försöka ta pulsen på Göteborg är med tanke på stadens storlek modigt, kanske t o m övermodigt. Lars Nylin försöker i alla fall söka den nya rockmusiken i västkusthuvudstaden. Den musik som ska göra anstormningen från Kai Martin & Stick!, Viva! och Twice A Man massivare.

Om skämten haglar oftare, om luften är saltare, om spårvagnar är mänskligare än bussar och tunnelbana — om detta är sant — betyder det också att Göteborg är en annorlunda rockstad än andra städer i Sverige?
Det går att fråga sig detta. Varför skulle annars Göteborgs-rockens historia se ut som den gör? Och framförallt, varför har människor utanför staden den syn på Göteborgsrocken som de oftast har?
Dessa frågor kan säkert ingen besvara med hundraprocentig riktighet. Varken Tommy Rander, Johan Wopenka, Ulf Dageby, Kai Martin, Ulf Zackrisson eller jag.
Tommy Rander, som så länge påverkat Göteborgs musikliv både utåt och inåt genom sin inblandning som musiker, skivbolagsägare (Nacksving), journalist och radioman, verkar nöjd med facit. I alla fall fortsätter han enträget att spy galla över de krafter i staden som försöker andra summan av stadens rockingredienser från att alltid bli lika med ett “progressivt” Mick Jagger-komplex till något 80-talsmässigt.
Johan Wopenka är stadens rockjournalistmogul och tycker att Lolita Pop gör bättre syntpop än Reeperbahn och Commando M Pigg. Då har ni bilden klar över den sidan av staden. Då hjälper ännu inte att Göteborgs-Postens rockbevakning börjat få liv…

Kai Martin känner ni till, Ulf Zackrisson står bakom Viva!. Det är om dessa två och om deras idémässiga likar detta Göteborgsbesök handlar. Om dom som är progressiva i handling, om dom som försöker nå ut med den inställningen och som inte låser in sig i ett murknande glashus så tomt på idéer och konstruktiva framtidsideal att det inte ens går att kasta sten där inne.
Framförallt ska det handla om dom nya ansiktena som ännu dväljs i mörka replokaler i Gårda, Masthugget och Frölunda.
Kai Martin & Stick!, Viva!, Extra, Twice A Man.
Det är dorn som hittills nått längst i sin strävan att ge rock-Göteborg en tidsenlig identitet. Längst har givetvis de förstnämnda nått. Stick! har med kraft och edsvurna ideal faktiskt nått längst av alla svenska band inom den moderna svenska postpunkrocken. Såväl musikaliskt, textmässigt som kommersiellt (då räknar jag bort Reeperbahn som i och för sig uppehöll sig i genren vid tiden för ‘Venuspassagen’).
— Det fanns en vansinnigt härlig känsla i den här staden 1978, säger Kai Martin och hans ögon lyser för ett ögonblick upp bakom de hornbågade.
— Tyvärr verkar mycket av den känslan ha gått hopplöst förlorad. Det verkar inte längre finnas någon målmedvetenhet, någon vilja att jobba och åter jobba för att nå mål som inte alltid behöver vara så solklart avgränsade men som ändå finns någonstans i änden av en lång tunnel.
Men det händer fortfarande saker. Abcess-Exil, Temp, Z-Vinyl, Art, Sjajas, Tap-Tap, Carolus Rex (som fått kontrakt med Stranded) är några nya namn som i vissa fall (Abcess och Temp) nått till singelstadiet. Och bakom finns fler namn. Det är helt enkelt så att det kvalitativt och i förhållande till folkmängden händer mer i Göteborg än i Stockholm!

Men det är fortfarande Stockholm som gäller när grupperna kommer till skivkontraktsfrågan. Nacksving sitter kvar i sin lyssningsgrupp och kommer alltmer på efterkälken, Last Buzz ligger just nu nere och Evita med Thor-Leifs och EF Band i stallet är väl ännu inget riktigt intressant alternativ till Stockholmsbolagen. Kan det vara detta som gör att en stad av Göteborgs storlek sällan eller aldrig levererar “kommersiell” musik? Vad har hänt på den fronten efter Nationalteatern, förutom Snowstorm?
Det går att säga att brittiska städer som Liverpool och Sheffield inte heller har några skivbolag, men dels är det brittiska samhället så totalt uppbyggt kring världsmetropolen London, dels finns det mängder av exempel på människor som åtminstone försökt i de städerna.
— I Göteborg finns egentligen bara ett skivbolag. Och så känns det som det alltid varit. Det är som att vara tvungen att åka båt med Stena Line. Ett pris, ett val. Allt ska vara på ett visst sätt, tycker Kai Martin som själv finns kvar på Silence uppe i Värmlandsskogarna.
Ulf Zackrisson finns med sitt Viva! på Stranded i Stockholm:
— Jag vill inte tro att det egentligen är så stor skillnad på städerna. Visst går det att konstruera bilder av ett speciellt Göteborgskt gemyt o s v men i längden är det bara generaliseringar. Hade det bara funnits ett vettigt bolag med vettig distribution i den här stan hade bilden av Göteborgs-rocken sett helt annorlunda ut, det är jag övertygad om. Som det är nu måste all musik av vår typ gå via Stockholm och det skapar en jävligt underlig situation. Sånt föder en onödig sned känsla, ett slags mindervärdeskomplex i förhållande till Stockholm som inte borde behöva existera.

Utanför Viva!, Stick! och deras kollegers rocknisch händer givetvis också mängder av saker. Attentat (som nu faktiskt finns på Nacksving efter att först ha fått bekosta sin utgivning på Nacksvings underetikett Hiss Records… ) är på gång med ny LP, Slobobans Undergång börjar med sin tunga metallpunk göra sig ett namn i Stockholms förortskretsar, Göteborgs Sound, det saliga bandet som drog igång den nutida Göteborgsscenen, heter nu Troublemakers, Strasse (minns ni?) har ny singel på gång i Storbritannien, Peter Lemarc har gjort sig ett namn, rockföreningen Garageligan lever kvar men är inte samma samlande namn som den var under de “magiska åren” 78-79.
Om det händer saker i det primära ledet, musikskapandet, går det trögare i ett annat viktigt led, spelställen. Errolls, som tidigare var den träffpunkt som varje rockstad borde ha, heter nu Rockbox och drivs av en ideell förening. Men ett i stora delar ointressant program har gjort att publiken inte kommit och nu talas det om att Errolls eventuellt ska göra comeback. Mudd Club, som håller till i Kungshalls lokaler höll på att bli ett intressant undergroundställe men nu verkar det som om det hoppet håller på att försvinna. I de gamla jazzlokalerna Wauxhall håller Garageligan till med sina konserter, Västgöta Nation arrangerar ibland rock inför alltid fåtalig publik. På Lobo och Eldorado spela EMA-Telstar-banden inför batongförsedda vakter. Om man räknar bort konserthuset och Scandinavium är det så gott som allt. Bokningsfirman Musik Musik gjorde ett försök på Smålands Nation i höstas men det projektet gick i graven redan i november…
Nej, det som händer i Göteborg just nu, det händer i “Ny Scen”s lokaler. Här samsas allehanda yttringar i den moderna kulturen under samma tak. Experimentell teater kan avlösas av tolvtonsmusik som avlöses av Twice A Man som avlöses av Tomas Tranströmmer. Allting sker givetvis med mycket knappa ekonomiska ramar och på ideell basis, men det händer!