Vi sitter runt köksbordet en vårförmiddag. Jag och Abcess Exil.
Ingen säger speciellt mycket. Orden kommer långsamt. Lika långsamt som vi lägger marmelad på skorporna.
Ingen forsar över i sin vilja att prata om musiken och idéerna. Istället finns ett tvivel på värdet av intervjuer.
Abcess Exil är en sådan där händelse då musiker från olika band träffas, börjar jamma tillsammans och plötsligt upptäcker att det fungerar. Att en kommunikation mellan musikerna uppstår.
Sommaren 1982.
Annica Blennerhed kom med sitt explosiva trumspel från Aptit, precis som Ruby Bevner. Ruby spelar stråkmaskin i Abcess Exil. Abstract var ett av landets mest desperata och uttrycksfulla rockband, därifrån kommer basisten Bengt, eller “Julle”, Avrell. Gitarristen Wiking Andersson är uppvuxen i ett annat av Göteborgs punkband, Knugens Hof.
Plötsligt finns bara Abcess Exil.
— Det var väl ingen som trodde det skulle bli något, skrattar Annica.
Utifrån sig själv började de göra en musik som skiljer sig radikalt från allt de gjort tidigare.
Och inte bara musiken, utan också sättet att arbeta.
Julle berättar:
— Om en av gruppens medlemmar inte vill att vi ska spela en låt eller fortsätta att arbeta på den, då gör vi inte det. Alla måste vara överens. Man skulle kunna säga att var och en har vetorätt.
Så blir det tyst igen.
Annica fortsätter:
— Det är klart att det blir väldigt mycket konflikter när vi jobbar på det viset. Men hellre konflikter än att någon kommer med färdiga låtar och säger att så här och så här ska vi göra.
— Det krävs att man är rätt ödmjuka mot varandra.
När Annica säger ödmjuk fnyser Ruby till. Ödmjuk är ett ord hon ogillar.
— Jaja, lägger Annica till, men det är inte en ödmjukhet mot publiken det handlar om. Jag menar att vi gör vår musik och passar det inte kan dom dra.
— Ödmjukhet låter kanske mesigt eller snällt.
Abcess Exil ligger nära den brittiska rockmusiken. De har mycket gemensamt med en grupp som Cure, till viss del musikaliskt och främst i själva uttrycket eller känslan som musiken efterlämnar.
Den kan sväva lugnt för att så plötsligt hugga till. Attackera. Hittills har de spelat in två singlar, bägge på Stockholmsbolaget Slick.
Deras musik är konfliktfylld och laddad av spänningar. En del kallar musiken svart.
När jag säger det slår Annica omedelbart ifrån sig.
— Den är snarast fylld av frustrationer än svart. Kan ingen avskaffa ordet svart? Vi spelar en musik som har sitt upphov i oss och i våra liv, det är ärligt.
Jag tror henne. Abcess Exil är inte fyra unga människor med konstnärskomplex och inlärda poser utan några lite blyga och lite fnissiga göteborgare. “Julle” har till och med en liten dröm: att bli fårfarmare på Nya Zeeland.