Örnsköldsvik är en av landets mest frikyrkliga städer. Trettio procent av stadsborna tillhör någon frikyrka.
En vanlig fredagkväll fram emot halv elva-tiden är det rockkonsert i missionskyrkan. I luften ligger samma tonårskärlek och åtrå som på en vanlig fritidsgård. Men här är publiken “nykter och skötsam”.
Ö-vik domineras av ett par jättelika frikyrkliga nybyggen för andliga skrymtare. Men rockgruppen Spectra spelar den här kvällen i den enkla och folkrörelsehederliga missionskyrkan. Trägolv, träbänkar och kaffedoft (även kallat missionswhisky).
En vit Kristusstaty av gips sträcker ut sina armar mot meningheten. I kväll är han upplyst av en grön och en röd spotlight.
Där altarringen normalt står sitter gruppens trummis och smattrar fram rytmer som en gång dömdes ut som djävulens. För bara några månader sedan krossades rockskivor i en församling några mil utanför Ö-vik.
Men här sitter kanske hundra poppiga men propra sjuttonåringar och diggar i kyrkan. Annars är det nog inte Spectra som fått hit dom. När gruppen spelar sitter de flesta och pratar med varandra. Däremellan tuggas det tuggummi, febrilt.
Snacket går mellan bänkraderna om vad man ska göra sedan, till vem man ska gå hem och dricka te. Överallt finns vibrationerna från tonårskärlek med sin osäkerhet och nyfikenhet.
Efter en stund pratar Spectras sångare en kort stund om sin tro. Vittna som det kallas på frikyrkospråk.
— Är det så att Gud har sett ut en tjej eller kille som passar speciellt för dig? Vi tror att det är så.
Han gör sitt bästa för att svepa in de finniga tonåringarna i en känsla av trygghet. Med den kommer också ångesten och den destruktiva synen på sex. “Får vi ligga med varandra innan vi gifter oss? Det är ju vad vi vill. Eller är det fel?”
Känslorna och blickarna är ändå så tydliga.
En jättesöt liten tjej låter sina fingrar klättra upp mot nacken på killen i bänkraden framför. Givetvis kan han inte visa hur glad han är och hur det känns när hjärtat slår runt. Han är ju kille. Hellre tjafsar han då med sin killkompis bredvid.
Strax efter midnatt är konserten över. Några stannar och småpratar över kaffe och bullar.
På gatan utanför står två tonåringar som låter sina tungor mötas i en lång kyss. Det gör man utanför kyrkan, innanför är det inte mer än en snabb blick och två händer som hastigt får krama varandra.
Trodde ni att frikyrkoungdomar var annorlunda?