Den enda rocktidningen.
Det står så på Schlagers förstasida, och det har retat en del. Bland annat har fanzine-medarbetare och -anhängare uppfattat det som kritik mot fanzines, en slags nedvärdering eller översitteri från vår sida. Så är det inte.
Missförståndet ligger i ordet tidning. En tidning görs av journalister som arbetar utifrån yrkesmässiga värderingar och kunskaper; d v s vi skriver artiklar om rockmusik med en ambition att vara heltäckande. Vi skriver om artister vi inte gillar, om fenomen vi är misstänksamma mot, om rockbranschen och företeelserna kring musiken. Allt utifrån en traditionell bevakande journalistroll. Inte i första hand om det vi tycker om, inte mest om våra favoriter.
Ett fanzine är, enligt Jan Gradvall från Jörvars Gosskör så som han citeras i senaste ‘n Roll “gjord av fans… inte redaktörer som köper skivor av den anledningen att de ska recensera dem. Ett fanzine intervjuar i stort sett bara sina favoritgrupper.”
En bra beskrivning från ett utmärkt fanzine. Många fanzines är bra och fyller en funktion, dom hittar nya okända grupper och skriver mycket om dom, dom ger fräcka och nya infallsvinklar på rockkolossen. Men tidningar ar dom inte.
Naturligtvis skriver Schlagers journalister med hjärtat, naturligtvis har vi åsikter och tycker och… ja, milda makaroner, är det något vi får kritik för så är det väl att vi är för subjektiva. Men vi är ändå journalister till yrket, vi gör intervjuer utifrån vår erfarenhet och vårt eventuella kunnande — inte efter vad vi tycker om artisten ifråga.
Och sedan finns det någon slags kosmetika- och klädbroschyr från Åhlén & Åkerlund och några idolfotopublikationer och kanske något mer. Men rocktidningar finns det bara en.
Funtime och Jörvars Gosskör är några av en rad bra fanzines. ETC och 299 är bra kulturtidningar. ‘n Roll ett medlemsblad för Kontaktnätet. Schlager är den enda rocktidningen.