Om man vill vara vitsig. Och om man dessutom är barnsligt förtjust i gamla intetsägande visdomsord skulle man kanske drista sig till att uttrycka saken ungefär så här: — Gammal rock Rostar aldrig.
Det kan givetvis uttryckas bättre. Janne Oldeus gör det.
— Bra rock ger kroppen en kick på samma sätt som endorfin. Det där ämnet som går ut i kroppen när man blir kär.
Bill Haley och Pat Boone hajade aldrig det. Men det gjorde Elvis, Little Richard, Chucken och James Brown.
Det är det den här historien handlar om: Rock’n’roll, sex, (falsk) matematik och ett rockkombo från Stockholm.

Människans mest storslagna och vackraste konstruktion är matematiken. Den överträffar allt annat den mänskliga hjärnan har orkat tänka ut. Men det är en bräcklig konstruktion. Denna idémässiga byggnad hålls uppe av ett antal axiom, matematiska utsagor som inte går att bevisa. Dom måste man lära sig att acceptera. Annars rasar huset ihop.
En hemsk tanke. Eller hur?
Men låt inte det avskräcka er från vidare läsning. Det blir inte värre än så här. Och till er som har plockat fram gamla matteböcker och bytt batterier i miniräknaren kan jag bara säga:
— Lägg undan dom.
För nu hoppas jag att alla har förstått analogin. Visst, det är ju kristallklart. Konstigt att ingen har tänkt på det tidigare?
Rock och matematik. Matematik och rock.
Ni har väl inte glömt dom från skolan?
Pythagoras, Archimedes, Euklides, Hippasus, Gauss, Leibniz och dom andra grabbarna. Det var dom som la grunderna till det här drygt tvåtusenåriga matematiska byggnadsverket.
Rocken har inte riktigt lika många år på nacken. För så där en trettio år sedan las den grunden. Själva fundamentet som hela bygget vilar på. Hantverkarna hette: Presley, Berry, Richard, Holly, Lewis, Vincent, Charles…
Utan den stadiga grunden hade vi aldrig haft 80-talets krom, neon, glitter, läppstift, slipsar och flärd.
Tack grabbar för er insats.

Om vi nu återvänder till matematikens axiom (lugn det är snart slut) så har dom en motsvarighet i rockmusiken.
All rockmusik bygger på vissa grundelement: gitarriff, basgångar, rytmer, ackordsföljder och harmonier. Det är dom man kombinerar om och om igen. Och igen.
Om man sedan använder dragspel, elgitarr eller synt är fullkomligt likgiltigt. Och mera en fråga om smak och omdöme.
Nu hoppas jag att bilden börjar klarna. Om det tidigare känts dimmigt. Alltså. Vad vore Stones utan Chuck Berry? Vad vore Beatles utan Buddy Holly? Vad vore…?
Stopp. Jag hör redan dunsarna från protestbreven. Visst, alla ni som är födda på sextiotalet och inte har hört talas om dom här farbröderna. Här är några svar.
Först till signaturen “Ung och kåt”, Rågsved.
Svaret är: Stones.
Och signaturen “Kärlekens lexikon”, Åkersberga.
Svaret är: Motown.
Och signaturen “Deppig”, Sundsvall.
Svaret är: Jim Morrison.
Ni som ändå tvivlat kan ju posta era brev. Jag lovar att svara på dom. Märk kuvertet “Farbror Nilssons popuniversitet”. Och glöm inte att sätta på ett frimärke.
Men nu åter till Rost. Den där trion från Stockholm.

Helheten mer än delarna

Inom matematiken (nu är vi där igen) brukar det gälla att helheten är summan av de ingående delarna. Om man nu tar ett exempel från rockens värld och tillämpar denna matematiska lärdom kommer resultatet att bli minst sagt förbluffande.
Alltså. De ingående delarna är Janne Oldeus, Peter Smoliansky och Mats Alsberg. Tillsammans blir det en trio — Rost. Så långt är allt väl. Men sedan funkar matematiken inte längre.
För det Rost presterar på scen står inte i någon som helst proportion till antalet medverkande. Dom är tre, men dom låter som dom vore dubbelt så många. Fråga mig inte hur dom bär sig åt. Jag kan bara konstatera att dom gör det. Efter att ha sett dom på scen åtskilliga gånger de senaste två åren.
På scen är Janne Oldeus, bandets gitarrist, den dominerande personen. Förutom att spela på gitarren använder han den till att illustrera den ursprungliga betydelsen av ordet rock’n’roll. Dessutom klarar han elegant ytterligare några cirkusnummer med sin gitarr. Eller för att citera Mats Olsson på Expressen:
— Han kan göra vad som helst med en gitarr, utom att få den att gå till baren och hämta en öl.
Utanför scenen råder det omvända förhållandet. Det är mest Mats och Smolle som pratar. Och Janne håller sig i bakgrunden. Då och då kommer han med några inpass. Mest för att förstärka ett påstående, eller för att anmäla en avvikande åsikt.
Rost är en enhet på scen. Och i grunden har killarna samma inställning till rockmusik. Men det ryms också olika åsikter i bandet. Om låtar, band, artister och musik.
Jag träffade Rost för första gången för drygt ett år sedan. Då hade just Aftonbladet utnämnt Rost till Lundells nya kompband. Helt utan täckning i verkligheten, naturligtvis.
Vad som däremot var sant, var att Rost skrivit på för Parlophone. Samma bolag som Lundell.
Sedan dess har det varit ganska tyst om Rost. Åtminstone har bandet inte snurrat så mycket på skivtallrikarna. Men visst har det ändå rört på sig för Rost.
— Först var det meningen att vi skulle göra en singel förra hösten. Vi gick in i studion och spelade in fyra låtar. Då ville Kjelle (chef för Parlophone) att vi skulle släppa en EP. Fast sedan ändrade han sig och tyckte att vi skulle spara på det och släppa en LP när vi hade tillräckligt med material. I november samma år gick vi in och spelade in ytterligare fyra låtar. Och sedan var vi i studion i juli i år och satte fem låtar till, säger Mats.
Av det här materialet har det nu blivit en LP med tio låtar. Varav fyra är helt egna kompositioner.
— Det verkar som vi är dom enda som inte har någon brådska. Vi har tiden framför oss. Folk i Stockholm säger att vi var på gång för ett år sedan. Och så undrar dom vad som har hänt, säger Smolle.
Och fortsätter:
— Men det har hänt massor det senaste året. Vi har repat och spelat oss runt hela Sverige flera gånger. Fast det märks inte i Stockholm — och då räknas det inte, säger Smolle ironiskt.

Önskar vi hade sämre omdöme

Rost är ett liveband med en enorm repertoar. Dom flesta covers på gamla originallåtar; soul, blues, rhythm’n’blues och rock’n’roll.
— Jag tror vi har mellan fyrtio och femtio låtar på vår repertoar. Det är alltså låtar som vi har repat in och som vi när som helst kan lira på scen. Förutom dom låtarna kan vi en massa andra låtar som vi också har repat in, men som vi aldrig har spelat ute, säger Mats.
Ett exempel är Elvis gamla hit “Suspicious minds”.
— Vi höll på med den låten varje dag i nästan två veckor. Sex timmar per dag, säger Mats.
— Och den har vi aldrig kört ute, säger Smolle.
Sedan tillägger Janne:
— Vi var inte riktigt kloka.
— Ibland önskar jag att vi hade lite sämre omdöme. Att vi inte var så jädra perfekta, utan vågade spela låtar ute ändå, säger Mats och skrattar.
— Ju mer man utvecklas desto mer vågar man släppa på mallar, skjuter Janne in.
Rosts egen låtproduktion är väldigt liten jämfört med alla covers bandet behärskar. Killarna är naturligtvis medvetna om det, men det hänger ihop med dom krav bandet ställer på låtar.
— När vi väljer låtar, väljer vi bara dom bästa. Vi kanske tar en låt av tusen och covrar. När vi sedan ska skriva egna låtar vill vi att dom ska vara lika bra. Hålla samma standard och ha samma känsla. Och det är jävligt svårt, säger Mats.
— När vi sitter innan ett gig och snackar om vilka låtar vi ska lira, då skulle vi aldrig välja en låt bara för att den är egen. För att vi själva har skrivit den, säger Smolle.

Little Richard är det ultimata svänget

Efter ett tag dyker naturligtvis frågan upp. Vad är en bra rocklåt?
— Det är något man känner. En känsla som går rakt in i kroppen. Det går inte att förklara med ord, säger Janne.
Och fortsätter:
— Man ska vara lite kär i låten.
— Det viktiga är att det svänger, tycker Smolle.
Janne:
— Rock ska vara som en passionsfrukt.
När killarna i bandet själva lyssnar på rockmusik, och det gör dom ofta och mycket, har dom hoppat över ett led. Dom har gått direkt på originalen. Och helt enkelt skippat Stones, Fleetwood Mac, Dr Feelgood och alla andra engelska band som har gjort covers på svart amerikansk musik.
— När man hör originalen till Stones låtar på bandets första LP kan man bara inte haja hur folk kan tycka att den är så jävla bra. Den låter ju töntig, säger Janne.
Smolle:
— Men det är skillnad på Stones och Who. Jag tycker Stones lät rätt taffliga i början. Men Who. Jag hörde en platta med Who när Keith Moon var nitton och dom andra tjugo eller tjugoett. Som dom lirade. Vi kommer aldrig att komma i närheten av det. Och vi är lika gamla…
Smolle är yngst. Han är nitton år. Janne är tjugoett och Mats tjugotvå år. Ingen var född när Little Richard hade sin storhet i slutet av femtiotalet.
— Sedan Little Richards storband har det inte funnits något som svänger lika mycket. Det är det ultimata svängbandet, säger Smolle.
— Kom inte och snacka om att det är mossigt. Då är man en jävla mosskalle själv. En jävla låst mosskalle, säger Janne.
Smolle:
— Och dom som säger att punken var så jävla bra för att där fick man spela ut sina aggressioner. Dom har inte fattat något. Det finns inget som är mera punk än Little Richard.
Janne:
— Det är synd att folk låser sig och bara kan lyssna på en musiksort. Just nu är det väldigt populärt att förkasta allt som har några år på nacken. Det ska bara vara nytt och nytt.
— Många ser bara musik som en förbrukningsvara. I vårt samhälle funkar det så: man har en sak, förbrukar den och sedan slänger man bort det. Dom som gör så med musik har ingen respekt för den.
Mats:
— Om jag köper en platta med James Brown, som jag aldrig har lyssnat på. Då upplever jag inte den som gammal. Det är ju nytt för mig. Vad spelar några år för roll? Grundkänslorna för människorna idag är dom samma som för tjugo, trettio år sedan.
Rost är inte ännu ett ölmagat pilsnerrock-gäng. Rost är inte konservativa. Men bandet har respekt. Respekt för rockmusikens rötter. Och förstår att använda den musiken även idag.
Det sista jag frågade killarna var hur dom ser på sig själva och sin musik.
Mats svarade:
— Rost spelar rock’n’roll med negerkomplex.
Dom andra skrattade.