Adolphson-Falks LP ‘Med rymden i blodet’ känns som en födelse, av en för Sverige ny musik — vuxen rock. Det skrev Bengt Eriksson i sin recension. Schlager har träffat föräldrarna: Tomas Adolphson och Anders Falk.

I Anders lägenhet i Gröndal, där vi sitter omgivna av ytterst aktiva småbarn, drar Tomas hela historien om Adolphson-Falk. I korta drag: möte i lumpen, Stockholm 1968. Började skriva musik på skoj, närmast Dylan-köret. Till Uppsala efter militärtiden, uppträdde på pubar och liknande. Bodde på skilda håll i flera år, träffades då och då och gjorde “Bandet går”-program. Under 70-talets första hälft skrev de musik åt Barbro Hörberg. Första egna skivan, LPn ‘Nattexpressen’ 1978. Sålde inget. Bearbetade emellanåt bolagen med taper men utan resultat. Så äntligen: ett band som skickats in till “Viskvarten” hamnar istället på nystartade Eldorado. Bra låtar, tråkig musik, säger dom, och ger paret möjlighet att spela in med Sveriges Radios alla resurser. Snart hittar man receptet: Adolphson-Falk sammanförs med Greg Fitzpatrick, syntkännaren, och ‘Blinkar blå’ är ett faktum.
T: — Vi märkte direkt att vi hittat rätt. Med undantag för några låtar på ‘Nattexpressen’ hade vi nog aldrig gjort något vi känt oss nöjda med. Branschens förväntningar och vår egen naivitet hade fått råda. Nu kunde vi äntligen göra den musik vi egentligen länge velat få fram. Vi ville ha kvar våra särdrag; harmonisk, “snäll” musik — men med moderna instrument. Och inget nervöst bippande på syntarna, blandat med vanliga instrument, utan fullt ut skulle det vara. Trummaskiner, allt.
‘Blinkar blå’ sålde över 20.000 på Sverige Radios etikett. SRs reklam för egna produkter började ifrågasättas och de fick släppa ifrån sig Adolphson-Falk just när de kunnat dra in stora pengar. Det blev parets gamla förlag AIR.
Om nu även LPn blir en stor framgång, kan ni tänka er att använda mer tid till musik, mindre till jobben? (Anders är landskapsarkitekt, Tomas civilingenjör.)
A: — Nej, vi tycker om att vara ekonomiskt helt oberoende av musiken. Vi har frihet att göra det vi vill göra, säljer det sedan är det bara desto roligare. Jag tror att det är här många unga talanger går fel, de slår igenom tidigt och satsar på att bli proffs. När de sedan blir tillräckligt gamla för att vara musikaliskt och textmässigt mogna har de redan tvingats in i en form för att klara sig. De har stelnat. Det vill vi inte ska hända oss, nu när vi mognat till något som känns riktigt för oss. (Båda är 33 år.)
Hur har samarbetet med Greg gått till, han har ju gjort alla arrangemang? Bengt Eriksson skrev också i sin recension att det borde stått “Adolphson-Falk-Fitzpatrick” på omslaget.
T: — Det föreslog vi faktiskt, men av olika anledningar tyckte han det var bäst för oss alla om vår koppling till honom inte blev alltför låst. Däremot har han procent på intäkterna, samma som vi.
A: — Vårt sätt att arbeta med musiken har varit lite som att måla en abstrakt tavla. Det är mest Greg som målat, han kan ju verkligen syntar och hur man arrar med dem. Vi har så att säga stått och kikat över axeln. Greg har presenterat idéer som vi sedan kritiserat. Ibland har vi styrt väldigt mycket, som t ex i “Från min radio”, och de låtarna är mest standardmässiga. Greg är mer extrem, och det märks i låtar där han mer fått göra hur han vill, som i “5:e Avenyn”. Balansen mellan oss, kemin, fungerar bra och vi är väldigt nöjda med slutresultatet. Lite tufft, men ändå snyggt. Balansen mellan syntarnas kyla och mänsklig värme i sång och texter. Proffsig musik, men med känsla i botten, det är väl vad vi tycker om — som Donna Summers senaste. Eller Rupert Hine.
Framtiden?
T: — Nästa skiva kommer när vi är färdiga för det. Scenframträdanden kan det knappast bli tal om, vi skulle inte vilja göra någon halvmesyr och då blir det för svårt tekniskt.
Jag stjäl tillbaka anteckningsblocket från en av Anders ungar och beger mig iväg. Det är dags, Tomas ska tillbaka till jobbet. Anders, som är föräldraledig ska hjälpa till att mata barnen. Vuxen rock? Det är det nog.