Ratata, bandet som nått topplistorna utan att spela live hinner med desto mer i olika inspelningsstudios. Senast var Mauro Scocco och Anders Skogh i London för att slutföra arbetet med gruppens andra LP.
Chris Salewicz är en engelsk rockjournalist, bl a känd från SCHLAGER, NME och Face. Vi lät svenskarna och engelsmannen möta varandra för att få en annorlunda infallsvinkel på Ratata. Detta är resultatet:

Mitt i det stora höstregnet som i faller nonstop över London befinner jag mig i en taxi med Ratatas Mauro Scocco och Anders Skogh. Tillsammans med Johan Eklund, basist, och Klas Lunding från Stranded Rekords reser vi från Air Studios vid Oxford Cirkus, där Ratata just avslutat mixningen av sin andra LP, till Pye Studios vid Marble Arch där den nya LPn ska graveras.
Men innan detta ska ske finns det lite tid över. Så vi gör sällskap till en pub på närbelägna Edgeware Road för att sätta oss ner och samtala över ett glas australiensiskt Foster-öl. Puben drivs av ett kinesiskt par, vilket Ratata sannolikt inte inser är väldigt ovanligt. Samtidigt passar det med tanke på det Blade Runner-liknande vädret utanför.
Jag vet inte mycket om Ratata, det medger jag villigt, men det är just det som är syftet med den här intervjun, att jag som utomstående engelsk journalist som inte vet mycket om svensk musik ska ge en bild av gruppen. Detta medför samtidigt att mina frågor kan verka oskyldiga eller rent av naiva, jag ber om ursäkt för detta. Men jag har hört deras första LP och imponerades av vitaliteten i materialet, som verkar plocka från alla håll i rockens historia. Och även om jag hämmades av min kompletta brist på kunskap i det svenska språket tyckte jag ändå att jag kunde hitta en ansenlig grad av humor i gruppens musik.

Förmåga och intelligens

I Air-studion hade gruppen efter omsorgsfulla diskussioner bestämt sig för den slutliga spelordningen på den nya LPn. På det sättet fick jag höra några av låtarna flera gånger och tyckte att några av de mest lättgripbara styckena visade upp en förbluffande förmåga och intelligens.
Teknikern Nigel Walker håller med. Han mötte Ratata efter att ha flugits över till Sverige på uppdrag av Japans keyboardsspelare Richard Barbieri för att hjälpa honom att producera Lustans Lakejer.
Ratata spelade in grunderna till den nya LPn i Sverige varefter gruppen åkte till London där Walker, i vanliga fall tekniker i George Martins Air-studio, mixade inspelningarna i Oxford Cirkus-studion.
Walker ser Ratata som “mycket trevliga” att jobba med. “Det var som att jobba i ett enda stort lag där idéerna bollades fram och tillbaka. Inga egon kom i vägen som ofta händer med engelska band. Dom var mycket avspända, vilket gjorde det mycket lätt att jobba med dem.” Men han tillägger att tejperna han hade att jobba med inte var av samma kvalité som han förväntar från en engelsk grupp.
— Det har ingenting med Ratata att göra, understryker Walker, felet ligger hos den tekniker de använt. “Det verkar som svenska tekniker arbetar med attityden ‘jag slår på mikrofonerna och får ner det på band då är mitt jobb gjort’. Detta till skillnad från många London-tekniker som har jobbat med de bästa producenterna och sugit åt sig en massa fina idéer”.
Medan dom sitter och suger på sina glas och plockar i sina jordnötsglas bekräftar Ratata att det som Walker sagt ungefär motsvarar anledningen till att dom åkt till London för att slutföra den andra skivan.
— Standarden, både på utrustningen och dom som jobbar, är mycket högre i England, tillägger Mauro.
— Nigel Walker, är till exempel annorlunda jämfört med de tekniker vi arbetat med i Sverige. Hans ambition begränsar sig inte till att resultatet ska bli tekniskt bra, han lyssnar verkligen på musiken och försöker lägga till någonting i mixningen av varje låt. Så arbetar dom inte i Sverige.

Underlig marknad

— Det är helt enkelt så, förklarar Mauro för mig, att Sverige är ett litet land, ett land där dom vill hålla inspelningsbudgeten så låg som möjligt hela tiden. Samtidigt som musiken oftast är en korsning av USA och England, det är en underlig marknad.
Nigel Walker påpekade för mig att Mauro Scocco är betydligt mer påverkad av amerikansk musik än engelsk. En låt på den nya LPn är t ex ett medvetet försök att återuppliva Dobbie Brothers sound. Å andra sidan är åtminstone en av de andra klart influerad av Roxy Music, en grupp som Mauro ofta refererar till under våra samtal, såväl på puben som i de två studiona. Dessutom talar han då och då om Japan. Kanske är det hans italienska föräldrars varma blod som är grunden till hans förkärlek för sådan smäktande, romantisk musik.
Det finns absolut ingenting kallt i den nya Ratataskivan. Många av låtarna jobbades faktiskt fram i Italien under sommaren när den 20-årige Mauro, som avslutade sin militärtjänstgöring i maj, åkte ner dit för en tid tillsammans med 24-årige Anders.
Men allt detta resande innebär inte på något sätt att Ratata går runt med några illusioner om internationellt genombrott. Lustans Lakejer har uppenbarligen spelat in engelska texter till sin Barbieri-producerade skiva, för att ha, om dom skulle få ett engelskt kontrakt. Mauro understryker att han och Anders i första hand koncentrerar sig på hemlandet.
— Vi måste lyckas i Sverige först. När vi är stora i Sverige skulle vi vilja lyckas i England också. Det finns svenska band som har slagit utanför Sverige utan att vara kända i hemlandet. Men det är viktigt för oss att lyckas hemma eftersom det inte finns så många bra band i Sverige.

Sällan originella

Hur är standarden på andra svenska grupper?
— Inte lika hög som på den här, svarar Mauro med den fåfänga som är nödvändig med tanke på hans ambitioner. Svenska grupper är sällan originella.
Detta är både Mauro och Anders överens om. “Dom har en tendens att kopiera stora engelska och amerikanska grupper.”
— Det finns alltid ett svenskt Rolling Stones, betonar Anders med ett lätt leende, kikande över sina glasögon som en kemist i aktion.
— Idén med den här gruppen när vi började var att man inte skulle kunna köpa engelska eller amerikanska original-versionen av Ratata.
— Vi lyssnar på mycket japansk musik, som Yellow Magic Orchestra, och vi tvekar inte att låna influenser och använda dem på vårt sätt, men vi vill aldrig bli ett kopieband, tillägger Mauro.
Båda två är tveksamma om andra svenska grupper verkligen inser att de är fel ute. Att dom inte är medvetna om sina begränsningar:
— I England är det väldigt svårt att få ett skivkontrakt, tror Anders. I Sverige räcker det att vara en Rolling Stones-kopia för att få ett kontrakt, konkurrensen är inte speciellt stark.
Även när det gäller ny musik är Ratatamedlemmarna tveksamma om de moderna grupperna väljer rätt väg:
— I Sverige, klagar Mauro, vars tystlåtenhet jag först trodde var butterhet men som jag nu inser är dold intensitet;
— Det finns många band som verkligen tar sig själva på allvar, grupper med Joy Division-influenser och liknande. Dom verkar tycka att det ska vara socialistiska slagord i varenda text, att dom måste ha mörka texter. Jag tycker att grupper ska kunna säga seriösa saker om allvarliga ämnen på ett ironiskt sätt. Det är en fråga om att ha modet att kunna överraska.
— Dom flesta av våra texter är kärlekstexter, fortsätter underbarnet som skriver alla Ratatalåtar; men jag anser att dom har ett djup bortom det. Intelligenta människor kan se genom fraser som på ytan verkar banala. Vissa människor blir irriterade för att texterna verkar så… tydliga. Men om du är smart borde du kunna se något bakom orden.

Elitism

Den indirekta elitismen i den stolte Mauros ord gör mig lite osäker, jag påminns om recensenterna i halv-hippa London-tidningar som skriver “medvetna människor kommer att älska den här filmen”, vilket brukar innebära dödsstöten för den filmen, vad mig anbelangar i alla fall. Men kanske är det bara så att inte Mauro kan uttrycka det förklarande nog för min smak. Och om inte han tror på sig själv, vem ska då göra del?
Varken Mauro eller Anders är direkt vördnadsfyllda inför Londons musikscen. Även om dom roat sig kungligt kvällen före på Steve Stranges och Rusty Egans luxuösa Camden Palace, så är dom oroade av den engelska fixeringen vid mode och trender. På samma sätt som jag är det. Efter att ha betraktat ytan, vilket verkar vara ett passande ord, är paret imponerat, men sedan kommer reservationerna.
— Jag gillar många saker här, medger Mauro, men det verkar finnas något slags gap, en sorts vakans…
— Culture Club och ABC och alla andra. Jag gillar dem. De har en egen stil och allt, men jag är samtidigt övertygad om att dom om några år går samma väg som Duran Duran.
— Det finns ingenting med substans.
Grupperna är intressanta, men jag tror inte att dom kommer att bli långlivade.

Ekonomiskt

Men samtidigt skulle Ratata ändå vilja vara en del av videorockscenen. Dom klagar på att det är ekonomiskt omöjligt för dem att göra den slags video de skulle vilja göra, att dom har många videoidéer men saknar de finansiella möjligheterna. Dom fotografier som gruppen visar mig bekräftar att dom har den konstnärliga förmåga som dom påstår sig ha. Och även om dom medger att deras livssituation i mycket är dikterad av ekonomiska överväganden är jag imponerad av att Mauro fortfarande går i skolan och studerar marknadsföring och att Anders är art director på en reklambyrå i Stockholm. Sådana kunskaper borde kunna leda till att gruppen når långt i musikbranschen, låt oss hoppas att dom inte missbrukar dem! Och dom anser själva att det är ett bonus att influenserna till deras musik kommer från så många olika håll som möjligt!
— Vi bestämde oss när vi startade att Ratata inte skulle bli ett projekt som slutade efter några år. Vi vill göra det på vårt sätt som kanske tar längre tid. Men i förlängningen kommer det att passa oss bättre, betonar Anders.
— Vi vill finna en stil som motsvarar Roxy Musics, musik för ögonblicket men ändå livskraftig, fortsätter Mauro.
I december hoppas Ratata kunna spela live i Sverige. Dom är rädda att stressen med LPn kommer att försinka finslipningen av scenshowen, en situation som skulle vara väldigt opassande för den perfektionistiska gruppen.
Dom tror på fullständig hängivelse till alla detaljer: när dom gjorde omslaget till sin senaste singel så arbetade dom med den och byggde upp den på samma sätt som när dom gör en låt.
De vill att liveframträdandena ska ske på deras villkor. Gruppens förlag säger ständigt till gruppen att det enda sättet att sälja skivor är att turnera. Men för Ratata, och även för mig, håller inte det resonemanget. Ar det inte två separata medium vi talar om? Om jag går och ser en grupp är det oftast för att jag redan har gruppens skivor.
Mauro håller med:
— Jag skulle köpa Roxy Musics och Japans skivor även om dom inte turnerade. Jag såg faktiskt Roxy Music nyligen och dom var verkligen dåliga, deras skivor är mycket bättre. Om du spelar ute måste du göra det på ett sätt som passar musiken, inte bara turnera för sakens egen skull.
Ratata är övertygade om att de kan bevisa att det går att sälja stora mängder skivor utan att behöva avverka långa turnéer. På det hela taget verkar en stor del av Ratatas mål vara att ändra den svenska musikindustrins attityd:
— Vi försöker bara bevisa att du inte måste göra saker på det traditionella sättet, insisterar Mauro.
Och med det dricker Ratata upp det sista ur glasen och riktar målmedvetet stegen mot Pye:s graveringsstudio för att avsluta det sista steget i produktionen av deras nya album.