Den första vågen. Sent 60-tal och tidigt 70-tal. Marie Bergman som gulligt tonårsfynd i svensktoppsgruppen Family Four. Succé i Hylands Hörna, folkparker och krogar.
Den andra vågen. Mitten och slutet av 70-talet. Marie Bergman som mjukistjej med akustisk gitarr och känsliga visor. Vem glömmer “Ingen kommer undan politiken”?
Den tredje vågen. 1982 till…? Marie Bergman Band. Marie med elgitarr, modern rockmusik och provocerande texter om sex och samlevnad.

Hon står bredbent på scenen. Klädd i snäva svarta jeans och svart t-shirt. En chockrosa imitationsfjäderboa runt halsen. En knallröd elgitarr på höften som matchar läppstiftet. Ett, två, tre, fyr! Musiken brakar igång.
Lasse Englunds syntgitarr river och sliter i oss. Maries gitarr kittlar lite försiktigare. Gunnar Wenneborgs trummor och Bengan Lindgrens bas tassar efter Lasse och Maries driv, som om dom inte var riktigt säkra på färdriktningen.
Maries röst glider upp och ner. Ömsom kall ömsom het. Aldrig ljummen. Hon lever ut alla känslor på scenen. Hennes temperament passar rock. Huvudet med det korta rostfärgade håret knycker, kroppen skälver och benen tar danssteg.
Hon ställer ifrån sig gitarren, fattar två trumstockar och går lös på timbales. När hon är riktigt uppe i varv vänder hon sig om och börjar bearbeta Gunnar Wenneborgs trumset. Publiken märker att det här är inte bara show utan mer en handling, nästan en ritual som förmodligen har större betydelse för artisten än för publiken. Just därför griper den också oss. Applåder, visslingar och hejarop från en entusiastisk publik på Mosebacke i Stockholm. En svettig Marie Bergman lämnar scenen.
Jag tar mig själv för pannan och märker att jag utsatts för en musikalisk chock. Som musikjournalist tror man att man vet och kan det mesta. Att Marie Bergman är en snäll och söt liten tjej som gör visor till exempel. Punkt och slut. På några minuter på Mosebacke välts allt över ända. Jag vet aldrig att jag busvisslat förr på det haket.
Musik-Sverige är lika ovetande fortfarande som jag var då. Marie Bergman Band får inga jobb inom landet. Nu är dom i Norge på en lång turné. Möjligen blir det en Sverigeresa i februari.
Tyvärr visar inte den nya plattan ‘Instant energi’ mer än några procent av gruppens kapacitet. Marie Bergman Bands utvecklingskurva pekar rakt uppåt och det har hänt mycket, tydligen, sedan skivan gjordes.
Sånt här kan ju inte få passera opåtalat tänkte jag och tog med fotograf Torndahl ut till det fagra Lidingö för att leta reda på paret Englund/Bergmans residens. Efter diverse irrfärder kring den iranska ambassaden stod vi äntligen framför en blå liten stuga. Knackelibang på dörren.

Ett par intensiva gröngula ögon möter oss och träden omkring och löven på marken, som nyss brann av höstens vackraste färger, förvandlas till grå aska vid jämförelsen.
Marie Bergman gläntar på sin farstudörr och släpper in oss tillsammans med åtskilliga mängder kall novemberluft. I köket finns Lasse (Englund), gitarrist i Marie Bergman Band och sedan fem år tillbaka även hennes käraste.
Barnen Lina och Fredrik — som båda har med sig från tidigare förhållanden — rusar runt och ropar på glass och mat om vartannat. Mat först. Någon ordning får det lov att vara även hemma hos rockmusiker.
— Men det har verkligen varit kaos i vårt liv tidigare, säger både Lasse och Marie.
— Vårt förhållande, barnen och musiken har verkligen utsatts för enorma kompromisser hela tiden. Under det senaste året har nästan all energi gått åt till att reda ut våra liv.
Den här fredagsförmiddagen verkar allt och alla vara i balans. Den nyrenoverade lilla villans smakfulla inredning och familjens nojs runt lunchen sprider lika mycket ljus som den skarpa höstsolen lyckas pressa ur sig.
Medan brysselkål, rödbetor, råris och annat nyttigt försvinner från faten börjar vi samtala om det nya häftiga som hänt under 1982: Marie Bergman Band.
— När vi spelade in plattan i juni var vi i bandet inne i vår smekmånad. Det var roligt, det var vilt. Det var som början på vilken kärleksrelation som helst. Jävligt okritiskt. Man bara kastar sig in i det, säger Marie.
Det är mest hon som pratar. Lasse kommenterar sparsamt, sitter oftast och ler underfundigt som om han tänkte: Snacka på ni bara.
— Jag fick inte ut det jag hade härinne (Marie pekar mot bröstet) längre, så det blev ett helt naturligt steg att söka sig till ett annat sound.
— När vi spelade akustiskt bägge två så hade vi ett naturligt sväng som man bara får på en akustisk gitarr, säger Lasse och fortsätter. Sen bytte jag till syntgitarr och då försvann lite av den rytmen vi hade.
— Vi har lyssnat enormt mycket på annan musik sista tiden.
— Vi har lyssnat på… ja allt. Lasse ler när han skall exemplifiera. Talking Heads, King Crimson… folkmusik. Men vi har väl fått mest kickar av Talking Heads.
Om man som jag mestadels följt paret Bergman/Englunds utveckling via grammofonskiva så studsar jag litet när deras skivsamling visar sig innehålla allt det jag tror den inte skall innehålla. När Marie senare skall posera för fotografens kamera sätter hon på Au Pairs LP. Men kommer senare på att hon släpper loss bättre till Chaka Kahns hetsiga dansrytmer.
Och när den här grönögda katten smyger omkring med sin nya vän och leksak tätt intill sig, elgitarren alltså, då förstår jag att det aldrig är för sent. Att livet är i ständig rörelse, allt är föränderligt och ingenting konstant.
Men det finns ett glapp mellan den Marie Bergman jag har dansande framför mig i rummet och den Marie jag hört på grammofon, på melodiradio och vid enstaka tillfällen sett uppträda. Det glappet måste hon täppa till själv.
Det tar nästan en hel dag för henne och Lasse att berätta sin historia. En historia vilken dom just nu är inne i det intressantaste och kanske mest avgörande kapitlet av. Därför är det en historia som inte är så alldeles lätt att förtälja.
— Mina plattor har varit en sak och live har det varit en helt annan. Det har varit frustrerande och jag har inte vetat hur jag skall få ihop bitarna. Jag är kanske inte en motsägelsefull människa men jag har två poler. Och det är inte förrän nu — när jag är 32 år — som jag börjar få ihop dom där polerna. Och då kommer automatiskt ett annat uttryck. Förut har jag accepterat att det varit två olika uttryck. Jag har känt mig maktlös. Jag har förändrat mig när jag gått in i studion och. .
— Och du har mått jävligt dåligt efter varje platta, fyller Lasse i och Marie nickar.
Känner ni till Maries platta ‘Närma mig’. En platta som sålt mycket bra och som hon fått en guldplatta för. På omslaget till den sitter hon på huk insvept i fransig sjal, snällt bligande på oss som en slags lill-mormor. Oerhört snäll och oerhört präktig ser hon ut. Vad tänker föremålet själv när hon ser den bilden idag?
— Jag ser en människa som inte får ut det hon vill. Alla plattor tidigare har bara varit bitar av mig. För två år sen ungefär rasade jag ner i botten och då bestämde jag mig att antingen visa alla mina sidor eller också lägga av. Allt eller inget.
Ungefär vid den perioden spelade Maries fjärde LP ‘Hjärtats lust’ in. En platta som jag, när den kom, tyckte var slät, mesig, ja helt enkelt utan styrsel och ryggrad. Idag framstår skivan som helt logisk, ja rent av helt nödvändig för Marie att göra vid den tidpunkten för att nå dit hon befinner sig idag. För livet är ju en process.
— För mig var ‘Hjärtats lust’ en avslutning. Av riktigt vad visste jag inte då. Det vara bara något jag måste göra upp med.
Idag har hon alltså slängt ifrån sig den akustiska gitarr som hon stöttar sig mot på omslaget till ‘Hjärtats lust’. Idag ser Marie ut som sin egen busiga lillasyrra om storsyrran är hon själv på 70-talet. Hon symboliserar både på gott och ont den nya kvinnan. Den kvinna som klär sig djärvt och utmanande, som inte är rädd för att måla sig och som är medvetet sexig och visar det.
Har du någon förståelse för om du skulle bli kritiserad av velourgenerationen från 70-talet som till skillnad mot dig inte bytt bort sina mjuka pastellfärgade tyger mot åtsittande svart?
— Ja jag kan förstå det. Men kritiken beror ju på en rädsla att man inte vågar ta steget själv. För alla människor vill ju leva så nära sig själva som möjligt. Det är det enda sättet det vet alla. Sen kan man ju skylla på en massa saker, varför man inte lever som man vill, man kan skylla på jobbet, ungarna, sitt äktenskap, sin farsa eller sin morsa.
— Så när nån kritiserar mig så avspeglar det bara den människas torsk. Och det kan jag förstå för jag har känt så själv många gånger och gör det fortfarande i vissa situationer.
— Men det har inte varit så mycket kritik. Jag har mötts av övervägande positiva reaktioner. Mer än jag vågat hoppas.

Maries nya platta ‘Instant energi’ handlar nästan uteslutande om relationer och känslor. Marie frågar i sång efter sång vad begrepp som trohet, kärlek och samlevnad egentligen står för. Vem är det som gjort upp spelreglerna, moralbegreppen och vem är det som egentligen definierat “lyckan” för oss?
— Hur skall man fortsätta leva fast man blir äldre? En relation, barn och familj skall ju inte vara ett hinder utan en källa om man underhåller den och låter den vara levande. Men då gäller det att göra upp med alla andra bitar ute i samhället och relationerna där, alla jante-lagar som talar om hur man ska vara.
Hon slår ut med armarna och skrattar men ögonen gnistrar farligt.
— Lars Anrell i Aftonbladet skrev om mig: att sjunga rock vid 32 års ålder det gör man bara inte. Det säger så mycket om vad man har att slåss emot.
— Jag måste vara en jävligt naiv människa. Under de senaste två åren har jag gått igenom världens chock om hur det är att vara vuxen.
Behovet att visa upp hela Marie Bergman har det funnits länge eller har dom två bitarna i dig växt sig starkare nyligen?
— Nej jag har väl inte känt det så tydligt förut. Ja förstås när jag slutade i Family Four. Men det var en annan grej. Då blev effekten ännu starkare än när jag tog det här steget. Men då var det andra människor som reagerade. Då fick jag reaktioner som att folk tyckte jag var ful. Dom hade sett mig i Family Four, lackstövlar och lockigt hår. Fan jag var 17 år, jag trodde det skulle vara så. För 12 år sedan skulle man se ut så som tjej om man skulle bli omtyckt. Stadshotell, vita dukar, vin, entrecote och bearneaisesås. Jag hade aldrig ätit en entrecote i hela mitt liv innan jag började i Family Four. Det är säkert. Hade inte rest, hade inte gjort nånting. Det var bara wow, rakt ut. Tills jag efter fyra år upptäckte att det här är inte jag. Och varför visste jag inte, jag visste bara att jag måste ut härifrån fort innan jag blir galen. Dom rent ytliga reaktionerna på det var att jag lät håret växa och slutade att måla mig. Bara för att ta reda på vem jag var och hur jag såg ut egentligen. Då kom kärringar fram på gatan, det var mest äldre människor, och sa “du som såg så fin och rar ut”. Det var visst nån som sa att jag såg ut som en järnspis.
Marie fnissar, Lasse fnissar, alla fnissar.
Bernt Öst — som ledde Family Four och som idag är en av de få artister som ställer upp för moderaterna — och du hade väl knappast samma idéer så det måste ha blivit ett ideologiskt brott också?
— Inte då. Det kom efteråt. Klart att jag hade nån slags moral och etik med mig hemifrån men jag hade ingen pejling på vad som hände. Jag hade inte läst en tidning och hade inte hört en platta på fyra år. Ja, från 70 till… 77 lyssnade jag inte på musik alls.
— Jag började skriva för jag visste inte vem jag var. Jag mådde dåligt och måste hitta en identitet.
— Jag var aldrig med i någon musikrörelse. Det kändes som jag stod mellan två eldar. Ett ben fortfarande kvar i showvärlden. För det är ju en rolig och bekväm värld, det största pepparkakshus som finns. Där finns det alltid nån som kan ta hand om en, alla är jättesnälla så länge man är lönsam och inte alltför bakfull.
— Musikrörelsen tyckte jag var jättetråkig. Mitt ställningstagande kom i samband med kärnkraftsdebatten, det var då jag började sätta saker i samband. Jag var lite senare än andra.

Marie Bergman står fortfarande i en mellanställning. Kanske i ännu högre grad idag. Det nya musikaliska uttrycket placerar henne närmare de unga grupperna, textmässigt har hon alltid befunnit sig mellan det personliga och politiska. Image och mediamässigt finns hon även där i ett gränsland mellan kommersialism och icke-kommersialism.
Var hör tjejen hemma någonstans? Vilka musiker känner hon sig solidarisk med?
— Om jag ska ge exempel på grejer jag gillar, så gillar jag Tant Strul. Jag gillar hennes texter (Kajsa Grytts). Vi träffades i Köpenhamn och hade jätteroligt. Har aldrig träffat kvinnliga musiker förut. Sen gillar jag Mikael Wiehe och…
Monica Törnells namn dyker upp, Py Bäckmans, men i brist på svenska rocktjejer pratar vi om engelska Au Pairs som Lasse och Marie såg på Ritz. “En smått magisk upplevelse” tycker Marie.
Hon gillar Japans musik men är tveksam till det återhållna uppträdandet. För det är ju så med 80-talets män att dom är lika förbannade, desperata och skitskraja över världsläget som 1977 års män. Men där det ångestladdade punkvrålet steg mot skyn för fem år sedan där vickar idag en posör nätt på sin stjärt, knyter slipsen och stryker blasé håret bakåt. För den livsleda han känner redan innan han trampat ur tonåren är inget annat än en förlamande skräck inför bomben, arbetslösheten, politikernas inkompetens, byråkraternas torftighet och den vackra, rena kärlekens omöjlighet i herrtidningarnas årtionde.
Lina och Fredrik stör mig i funderingarna med sitt stoj med Persson. Den senare är hund i huset. En gammal tandlös sate som med möda baxar sig upp och ner i soffor.
— Nackdelen med vår relation, säger Marie medan Lasse sätter på en tredje kanna kaffe, är att vi aldrig är ifrån varandra. Där måste man gå in och spräcka upp. Helt enkelt se till att man får tid för sig själv.
— En annan sak som varit jobbig i vår relation är att jag stått som en buffert för bandet. Det har varit omöjligt nästan att “bara vara i ett band”. All uppmärksamhet har i alla fall bara varit mot min person och det har jag kommit på i efterhand att jag upprätthållit mycket själv.
Att koppla samman begreppet rockmusik med Marie Bergman känns nytt och ovant. Men för Marie är det naturligare och enklare än för flertalet rockmusiker att definiera varför hon gör den musik hon gör just nu.
— Släpp taget om vad fan du nu håller i. Släpp taget, släpp rädslan och det kommer att hända en massa saker.
— Nästan alla texter som jag gör vet jag inte vad dom handlar om. Rock för mig är att vara ocensurerad i uttrycket. Att vara så total som möjligt och det kan se ut hur som helst. Men det skall strömma helt fritt utan att stoppas nånstans på vägen. Och då kan man tillåta sig att göra vad fan som helst på scenen. Det är en fristat. Att låta allting komma ut, allt!
“Och glöm inte att orden är en jävligt liten del av vad vi känner… Egentligen.” Så avslutade Marie sin pressrelease om nya plattan. Jag påminner Marie om orden.
— Ändå är orden allt vi har. Men jag tycker det är precis lika viktigt med kroppsspråk, rollspel och musik som med ord. Varje låt är en bild som jag vill uttrycka. Och jag märker för varje spelning att jag rör mig mer.

Idag prioriterar vi individuella behov jämfört med 70-talets prioritering — framförallt i teorin — av kollektiva behov. När jag frågar Marie om den kvinnobild hon bejakar idag står för enbart positiva egenskaper svarar hon att hon “tycker mer om sig själv nu än för några år sedan”. Det borde ju leda till en starkare människa som orkar mer och med än större kraft och tyngd kan arbeta för en förändring och som det heter “för en bättre värld”. Men fungerar det verkligen så att en ökad individualism, på sikt ger en starkare kollektivism?
Idag ser jag bara splittring, mörker, svartsyn, inflation, devalvering, krig, kapprustning, dekadens, förkrigsstämningar, prishöjningar, arbetslöshet, mygel, ekonomiska brott, Leonard Eek i Zorro och fan och hans mormor. Vid vattenbrynet står Uffe Lundell och vrålar att han är Kär och Galen och vore det inte för hans skull hade jag gett upp. Marie Bergman skulle gott kunna ta Uffe i handen där ute i vattnet och vråla ikapp med honom.
— Ur ett kaos, ur en depression kan något annat springa fram. Den här kulturen, den industriella epoken tror jag har sett sitt slut. Vad man kan jobba med är sig själv, med sitt medvetande, med ungarna och med andra människor.
— Vårt system är ju uppbyggt på segregation, gruppindelning. Sen finns det då vissa centraler som integrerar de olika grupperna med varandra för att det skall kunna fungera i större sociala sammanhang. Vad jag undrar över är vad som fordras för att hela det här systemet skall förändras i grund och botten. Att det håller på att sönderfalla det känns i hela min kropp. Men hur lång tid det kommer att ta är det ingen som vet.
Mindre än femtio meter från vårt fönster går en motorsåg bärsärkargång genom den glesa tallskogen. En man i brandgul skyddsdräkt håller i slaktarkniven. Varning! Med några enkla handgrepp vräker han ner de gigantiska träden. Dom dråsar i marken med ett stillsamt brak.
Vi betraktar skådespelet under tystnad. Den skära disponentvillan på den angränsande tomtmarken kräver ljus och luft. Den nya tiden är här. Är du lönsam lille vän? Motorsågen surrar som en bålgeting men dess stick lämnar betydligt större sår. Som svider längre.
Marie bryter tystnaden. Som egentligen inte var någon tystnad även om det kändes som tiden plötsligt stod stilla i en evighet.
— Håller på att läsa en författare som heter Toffler. Han skriver om den agrara vågen, den industriella vågen och den tredje vågen som redan håller på att bryta in. Ökad arbetslöshet och så vidare och allt kraftigare tendenser som smular sönder samhället.
— Det finns inga ideologier idag, ingen rörelse som jag kan tänka mig att gå in i.
— Vad man än ser, vad man än hör speglar det bitar av en själv. Jag tror inte någon är på det ena eller andra viset. Jag tror inte någon egentligen är punkare eller posör. Jag skulle inte kunna leva om jag såg det så. Jag tror man har en jävla massa delar i sig. Vad jag försöker leva efter är att jag måste välja vilken del av mig själv jag vill leva med. Och jag vill inte leva med en del utan alla bitarna.

Från Aftonbladet 26/10 1982