— Vem är Janne Schaffer?
— Det är ju han som står och vrickar tungan i TV och som är studiomusiker och som är med på varenda platta som kommer ut.
Rätt, men ändå fel. För vad Janne Schaffer borde vara känd som är kompositör, arrangör och producent.

— Jag är ärligt talat ingen riktig studiomusiker. Alla grejer som jag gör live, direkt, blir bäst. Sen om jag skall göra om det blir det bra, men inte lika bra som första gången.
I dagarna kommer Janne Schaffers sjätte LP-skiva ut. En platta inspelad live i studion. Det vill säga (nästan) allting är inspelat samtidigt. Inga pålägg efteråt.
— Det är ju en svårare inspelningsteknik. Och dyrare. För om nåt skulle bli fel får man göra om alltihop.
Nya plattan är inspelad både i Stockholm och New York.
— Det som slog mig vid inspelningarna är att den svenska standarden har höjts betydligt. Sedan jag var där -76 och gjorde en platta med Porcaro-familjen (Toto) har både den svenska musiker- och studiostandarden höjts avsevärt.
— Jag fick det intrycket att det stod ganska still i USA just nu. Tittade man på listan och hörde musik på radion så var det inte mycket nytt jämfört med Europa. Då tänker jag på England, Tyskland, Sverige, Norge, Danmark.
Till inspelningarna har Janne valt musiker med stor omsorg för varje låt. Han har till och med specialskrivit ett stycke till Stefan Nilssons känsliga pianohänder. Men det är ingen skiva med ekvilibristiska solon som avlöser varandra.
— Nej, jag har siktat in mig på att göra en platta med mer melodi och musik, inte direkt gitarrmusik. Jag har tröttnat lite grann på det.
— Jag har kommit ifrån det där att spela mycket och göra snitsiga grejer. Det är väl en barnsjukdom och jag kan knappast kalla mig barn längre.
Förutom hans egna kompositioner finns en Taube-melodi, “Så skimrande var aldrig havet” plus en låt av Björn J:son Lindh.
— “Skimrande” gjorde jag första gången till ett radioprogram och då i det vanliga arrangemanget. Sen skrev Leif Strand ett arrangemang där vi följde texten. Jag känner jättemycket för den här låten och eftersom plattan skall släppas utomlands känns det fint att kunna visa upp lite annan bra svensk musik också.
Att försöka få Janne Schaffer att komma ihåg hur många grammofonskivor han spelat in är omöjligt. När jag nämner siffran 500 ler han och säger att det börjar komma i närheten.
Däremot kan han räkna upp dom inspelningar han gjort ute i Europafilms studio, där huvuddelen av nya plattan kommit till.
— Mina första två LP, sen spelade jag in med Bob Marley faktiskt, på den tiden Johnny Nash var i Sverige, Barbro Hörberg, Tony Williams, Art Farmer, hörde Cornelis första gången härute. Jag höll på att tappa gitarren när han började sjunga. Oh, tänkte jag. Vilka texter, vilken röst! Att studiomusiker skulle sitta där kyligt och bara spela, det är fel. Så är det inte. Janne Schaffer skakar bestämt på sin blonda kalufs.
Man är beredd att tro honom.
— Det här är musik som jag själv behöver nu. Musik att lugna ner sig till, sade Janne Schaffer om sin nya skiva och återvände till inspelningsstudion där favoritteknikern/medproducenten/jättestödet Leif Allansson sitter och väntar tillsammans med några norska musiker. Ett nytt projekt är igång för “han den där som står och vrickar tungan i TV”.