“Om det gick att kasta skulden på hösten
Vore det ett annat läge
Men det är så
Att det är inte en årstid
Det är inte en årstid
Jag kanske borde vara tyst
Tyst
Den tysta generationen
Vi har väntat länge på att få bryta den tystnaden.”
(Ur “Generation Stum” av Anders Brodin”)

Brända Barn är landets bästa grupp utan skivkontrakt, skrev Lars Nylin i Schlager i mars.
Brända Barn är pretentiösa Simple Minds-kopior, skrev 1-0 Andersson i Aftonbladet i oktober.
Mitt emellan dessa poler, och med en undran när pretentiös blev ett skällsord, for Jens Peterson till Sundsvall. Han kom tillbaka med respekt för en bra ny svenska grupp, med funderingar kring senpubertetens allvarliga fixering vid stora Livsfrågor samt med betydligt färre enkronor.

Det här är ett reportage om gruppen Brända Barn. Men innan vi börjar några ord från författaren om utgångspunkterna. Ni som redan kan det, eller inte orkar med det, kan ju koka kaffe så länge.
Jag växte upp i ett Sverige där man gick i realskolan, ställde upp till morgonbön och fick utskällning av rektorn om man hade glömt psalmboken. Ett Sverige där Beatles var långhåriga och Per Oscarsson i kalsonger en skandal. Det gick uppåt och framåt och dom flesta hade jobb. När tågen skulle gå sa dom “stäng dörrar och grindar”.
I skolan fick vi lära oss ordspråk som “bränt barn skyr elden”.
Brodde och Henka och Peter och Mårten och Svensk växte upp i ett annat Sverige. Dom här Brända Barnen skyr inte elden.
Dom växte inte upp i samma Sverige alla fem. Bröderna Brodin, Anders och Henka, kommer från övre medelklass och arbetar båda. Peter och Mårten studerar (musik/förskollärare) och Micke Svensk är arbetslös. Dom säger att det inte märks några ursprungsskillnader inom bandet — gruppen tar över. Dom är mellan 18 och 21 år gamla.
Brända Barn har utvecklats och svetsats samman sedan den inledande punkglöden. Elden brinner än, även om lågorna är mer under kontroll. Namnet har de tagit efter Stig Dagermans bok och meningen “Bränt barn drar sig till elden fast han vet att han kommer att bränna sig”.
En singel har gruppen hunnit ge ut, dom har en fyra-fem låtar till som är av samma kvalité men ännu inte material till en LP.
Bilden av Brända Barn skiftar beroende på var man ställer in skärpan. Vill du ha den unge, arge, nihilistiskt vilsne tittar du på Brodde, textförfattare och sångare. Vill du presentera några Sundsvallsgrabbar som jobbar/studerar, älskar Timrå över allt annat och har musik som hobby väljer du någon av de andra. Det blir mest Brodde som talar när jag träffar gruppen i Sundsvall.
— Nu har det blivit så allvarligt det här. Det känns som om man måste göra vissa saker i branschen, samtidigt som jag vet att det vi håller på med är begränsat. Det börjar dyka upp mycket folk omkring oss som säger hur bra vi är. Även om vi om ett halvår har blivit bättre vet jag att dom här människorna slutar klappa oss i ryggen om vi inte är så “intressanta”.
— Vi är rädda att förlora det vi har om vår grej blir större. Jag vill inte spela heltid, man skulle förlora fotfästet då. Det är roligt att göra ströspelningar och vi hoppas på en turné i januari.

Hårda Sundsvall

Det finns mycket allvar och aggression i Brända Barns musik. Jag är fascinerad av unga grupper med så mycket kraft; fascinerad betyder inte att jag alltid tycker om dom eller som dom eller ens alltid förstår vad dom håller på med. Jag undrar också varför Sundsvall föder band med namn som Brända Barn eller Vacuum och varför staden har så ovanlig rockprofil.
— Vi har alltid varit hårda i Sundsvall. Det beror inte på att vi har en massa fabriker därborta… Jag vet inte riktigt varför, men nåt band börjar och bestämmer utvecklingen.
— Aggressionen i vår musik kommer från punken. Vi gillade den musiken först för att det var som hårdrock — fast fortare. Texterna hade ingen större betydelse. Vi använder gitarren nästan som hårdrockgrupper idag också, vi vill ha spänningar inom musiken. Gitarr skall vara Jimi Hendrix-gitarr, det är vår bakgrund… Alice Cooper, Hawkwind, det var sånt man växte upp med.
Idag nämner Brodde Miles Davis (“vad mycket musik kan säga utan att använda ord”), Neil Young (“jag trodde han var en gammal gubbe”), Psychedelic Furs och Doors (“alltid Doors”) som förebilder. Micke Svensk säger först att han inte lyssnar på någon musik (“det behövs en ny punkrevolution”), men erkänner sedan att han gillar Abba och Fridas nya LP mycket.
På en bild tagen för ett par år sedan ser Brända Barn helt annorlunda ut. I dag har dom punkvassa kanterna slipats bort, men Henka och Brodde berättar mycket om dom första åren i Sundsvall. När punkarna blev portade från Åhléns fik och flyttade till Forum. Fast även idag blir ett bränt barn portat på snobbstället Privé för att han inte ser rätt ut…

Ingen spark i häcken

Som för så många andra grupper som kom fram i punken och fortsatte i ett andra stadium har Brända Barn påverkats av Doors, Joy Division, David Bowie. Dom räknas in bland grupper som kallas “svartsynta” och “hålögda” och “depparrockare”. Brodde vill inte kallas hålögd.
— Nej, absolut inte. Men vi har fått en roll som är svår att ta sig ur. Mina förebilder som sångare är Jim Morrison, Ian Curtis, Bowie, Iggy Pop. Jag bestämde mig för att låta så. Jag tycker om att pendla mellan att sjunga mörkt och gå upp till höga toner.
— All musik behöver inte vara en spark i häcken. Vårt sätt att göra låtar har aldrig varit planerat, det är därför det är svårt att prata om musiken. Texterna har väl påverkats av grejer jag läst och upplevt.
— Ulf Lundell skulle aldrig bli beskylld för att vara depprockare även om han är väldigt mörk ibland. Det är så fel att göra motsättningar mellan olika kategorier av musik. Jag känner mer gemenskap med t ex Lundell än med grupper som Section 25, som gör Joy Divisions grej fast utan kraft.
Men samtidigt erkänner Brodde att han blir fascinerad av dom här livsödena, självmorden, drogerna. Hans texter innehåller ofta mörka, hotfulla bilder och rader som “jag längtar till min bunker”.
Och där vi går genom Sundsvalls gator kommer jag på vad attityden och tankarna påminner om. Det gymnasiala allvaret och sökandet har en stämning av 50-tal över sig. Brodde bär Stig Claessons bok om Per Rådström i fickan, naturligtvis skulle han sitta i Paris och prata existentialism och religion i skuggan av Bomben! Han är ca två meter lång, han har blå överrock och sådana där kraftiga militanta oi-pjäxor. Nattportier… bilden är perfekt.
Dom Brända barnen pendlar mellan vilsenhet och säkerhet, så där säker som man bara kan vara när man är runt 20 och inte har hunnit ödmjukas upp. Av människor, möten, miljöer.
— Man vet ju vad man drömmer, säger Brodde.
— Jaha, vadå, undrar intervjuaren. (paus)
— Ja… jag vet inte.
(Paus för anekdot. Hösten 1980 turnerar Ulf Lundell runt landet. Vid spelningen i Sundsvall bor han och bandet på OK Motor Hotell där Brodde är nattportier. Lundell fascineras av Broddes utseende och längd. Scenen: Ulf Lundell står med Freestylehörlurar och ritar av Brodde, rockförfattaren är inte helt nykter. Mats Ronander säger till Brodde att Brända Barn är ett bra gruppnamn. När teckningen är klar river Lundell sönder den i småstrimlor.
Brodde sörjer en souvenir.)

Sartre?

Det är dags för repetition. Vi tar bussen från centrum och när Brodde och nån mer i bandet inte har pengar skramlar vi ihop enkronor. En hållplats innan slutstationen tvingas Svensk av bussen för att köpa kaffe och han får med sig några tior. Fast när han dyker upptill repetitionen hade pengarna bara räckt till kokkaffe och inte det önskade Nescafét.
Platsen är en nedlagd skola där de delar replokal med några andra band. Dom är ivriga när vi kommer dit, alla sätter igång spelandet meddetsamma. Den här dagen repeterar de in Diestincts förre trummis på slagverk — han skall hjälpa till under en Stockholmsspelning.
Det funkar bra med gruppens rytmexplosioner, på “Kärlek och hat” och “Män utan fruktan”. “Splitter” är Brända Barns mest dramatiska låt; rocken som teater, återigen ett skådespel med rötter i 50-talet. Kanske en pjäs av Sartre?
— Bandet är mycket mer än en grupp. Det är livet, vi är bästa vänner, vi valde inte någon för att han var bra på gitarr eller så utan för att vi är kompisar.
Det innebär ätt utvecklas tillsammans, att stöta varandra och stötta varandra. Att “gråta-skrika, slåss, tillsammans”. Och att hitta glädjen i att skapa musik, en glädje dom delar med många som spelar musik på det här planet, oavsett om det är syntpop eller hårdrock eller blues eller visor.
Låtarna och spelandet anpassas efter var och ens förmåga.
— När vi skriver låtar börjar vi med en basgång och gör allt tillsammans utifrån den. Jag försöker hitta en sångmelodi. I början kunde vi inte jobba på det här sättet, men i takt med att vi blivit bättre så… Det ska bli jävligt roligt när vi är ännu duktigare.
Brända Barn har lyckats hitta en egen stil. Därför vill jag inte jämföra med andra band, utan bara säga att de olika influenserna hörs. “Tio års erfarenheter” som Brodde säger när han pratar om singeln. Låtarna på den, “Män utan fruktan” och “Cirkus” är ljusare, öppnare än gruppens tidigare musik.
Jag skrev om Brodde förut att han inte visste vad han drömde om, eller inte kunde formulera dom drömmarna i ord. Fast det är lite fel. En dröm bär han… författardrömmen.
— Musiken är enda anledningen att stanna i Sundsvall. Annars skulle jag sälja motorcykeln, åka vartsomhelst.

Kultband

Om bandets framtid och karriär har gruppen andra tankar än dom flesta unga, nya band.
— Jag vill hellre att vi får erkännande som kultband än att vi slår igenom stort. Vi är inte intresserade av att nå en bred publik, det är väl också en skillnad mot proggbanden.
För med det som kallas musikrörelsen känner Brända Barn ingen gemenskap. När de startade som punkare i slutet av 70-talet blev dom bortskuffade och det sitter i.
— Det upproret vill vi inte ha något att göra med. Fast det är synd att det blev så… dom hade kunnat lära oss en massa. Det kollektiva gemenskapen sträcker sig till gruppen, inte längre. Jo, med andra Sundsvallsband finns en samhörighet.
— Det gäller att inte hamna i hopplösheten. Det vore hemskt att lägga av musiken och sluta med det kreativa. Det är svårt med politiken, det är så mycket antingen/eller.
Vi pratar mycket om varför jag tycker en del av Broddes texter låter uppgivna och han förklarar att det inte är så. Vi diskuterar motsättningen mellan “gubbrock” och “ny” musik.
— Jag förstår inte varför vi sätts i motsatsförhållande till artister som Lundell eller Springsteen. Det är i grund och botten samma sak; vi har annan bakgrund och talar ett annat språk, men…
— Det viktigaste är att man sjunger om det man tror på. Ärlighet är ett nyckelord för mig.
Vad tror du på då?
(paus)
— Kanske på människans förmåga att lära av historiens misstag och ta saken i egna händer.
Svenska band dom har något gemensamt med? Lustans Lakejer?
— Nej, ingenting. Det var en del på deras första platta som var bra, men nu…

Hur man än skriker…

Brodde har nyligen gjort lumpen, han muckade i april, och berättar vilken positiv upplevelse det var. Att träffa en massa människor som tänker likadant och drömmer likadant, men utan att vara upphängda på rockens avigsidor, drogerna, myterna.
På vår vandring genom Sundsvall passerar vi det tomma regementet där Brodde låg inne. Nedlagt, nästan öde. I hamnen ligger en färja som tagits ur trafik och enligt Svensk kostar 80 000 kronor om dagen. Nedlagt. Det finns en övergiven, förlorande stämpel över Sundsvall när musikerna berättar, även om solen den här dagen målar allt i höstgult och varmrött och håller vintern borta åtminstone tills kvällen.
Dom pratar mycket politik, skäller på sossar och moderater.
— Det är frågan om politik hela tiden. Ändå hittar man ingenstans där man hör hemma. De verkar som om man måste kunna alla orden först.
— Vi hör inte hemma någonstans. Hur man än skriker så är det ingen som hör en. Några tycker jag skulle demonstrerat på 1 maj. Varför det? Varför ska man demonstrera när det är tillåtet? När jag säger så tycker dom att jag skiter i allting.
— Folk väljer sossarna för att dom hoppas att det ska bli som i början av 70-talet. Det är grogrund för starka ledare. Men det går inte att drömma sig tillbaka till dom gyllene åren.
— Vi… jag söker väl en religion att tro på.
Var Brända Barn, eller Brodde som skriver texterna, står är inte riktigt klart för den som bara hör låtarna. Texterna är ofta sammansatta av två-tre olika idéer och teman, några fraser som upprepas eller ord som kastas ut för att ge associationer, “underjord, förfall, hängivelse”.
— Jag vill att texterna ska vara tvetydiga, att det ska finnas öppningar.
Men blir det inte en risk för missförstånd? Kan man inte t ex uppfatta “Män utan fruktan” som en flört med fascismen?
— Nej, det tycker jag inte. Jag säger ju att det är skit. Men det är klart… om en del saker missuppfattas, då får man väl ta det.

Timrå!

Vi pratar mycket allvar och Brända Barn vill att det ska vara allvar. Men Brodde är också öppen och ler mycket, när den första nervositeten över att behöva prata om musiken lagt sig. Det har mest varit han som kommit till tals i den här artikeln, och därför blir det inte så mycket om Timrå. För ett av gruppens gräl nyligen gällde att en repetition inställdes för att Brodde skulle se “1900” på Filmstudion. Däremot var en hockeymatch inte giltigt förfall…
Basisten Peter skall bli förskollärare, “lektant” kallar dom andra det när Mårten retar honom för att han dricker mjölk till maten. Keyboardspelande Mårten har en bakgrund som jazz-basist och studerar på kontrabas i Härnösand, och är bandets färskaste medlem. Att Brända Barn har den framtoning gruppen har känns ändå för en utomstående mest som ett resultat av Broddes texter och utspel som sångare. För det är i det starka, kraftiga utspelet som bandet har sin styrka. I det, och i låtarna som är en lyckad förening av traditionell uppbyggnad och nya klanger.
Vill du höra själv så leta upp singeln, även om den inte har med Brända Barns bästa låtar. Eventuellt visas också ett inslag med dom i Casablanca i november.
Sista fikan tar vi på ett flottare fik än Forum. Brodde och Svensk tar ännu en kopp kaffe, rullar ännu fler cigaretter som Brodde tänder med lätt skakande händer medan Svensk berättar hur han slog sönder framtänderna och varför han inte har råd att laga dom. Dom berättar hur dom saknar glädjen i punken, hur varje ny singel var lycka — oavsett vem det var. Dom är säkra när dom berättar vad som är fel, mer osäkra när jag frågar hur dom vill ha det.
Brodde vill gärna hitta något positivt.
— Vad tror vi på?
Han ber Svensk om hjälp med svaret.
(paus innan Svensk svarar)
INGENTING!