Eva Dahlgren har inget artistnamn. Hon har tagit sig privatnamnet Gun Jansson istället. Gun Jansson är en helt vanlig tjej som jobbar på Domus där nere i hörnet. En tjej med ungefär samma tankar och drömmar som andra unga människor. En tjej som flyttade hemifrån närlin var nitton men bara tre kvarter från föräldrarna. För hon är rädd för mörkret och ensamheten och då kan det vara skönt med mamma på springavstånd.

Gun Jansson sover länge på morgnarna. Det vet jag, för varje gång jag ringt vid elva-tolv så har en trött och lätt beslöjad röst svarat. En röst med en ovanligt lång kropp till. En kropp med dålig rygg som (lyckligtvis) omöjliggör att dom långa benen tvingas ut på jogging. Vår tids stora gissel, tätt följd av narkotika och sprit.
Okey då. In i badrummet. Tvätta håret. Sen lite hårgelé.
— Varför föddes jag med sånt här tunt babyhår, tänker Gun som aldrig riktigt vänjer sig. Nu viker hon sig dubbel och huvudet är nere vid knäna. Vad ska hon göra? Hon tar fram en burk. Det är visst spray. Hårspray naturligtvis. Miljön, miljön, tänker människan döda oss, va. Spraya på bara och förstör ozonlagret runt vår jord. Ssssssssch.
Så reser hon på sig, tittar in i spegeln och möter Eva Dahlgrens ansikte. Va nu då? Jovisst, det är Eva Dahlgren som hoppar i ett par gymnastikskor (inte Nike som hon fick för små skor av till förra folkparksturnén och sen för stora och ändå måste skriva ett tack på plattan, “det gör jag aldrig om”), går ut ur lägenheten som inte bär hennes namnskylt på dörren, trycker upp hissen, åker ner, går ut till den lilla silvergrå bilen och fräser iväg. Till hårfrisörskan på Hornsgatan för den månatliga klippningen. Skall man vara fin får man lida pin.
Gun Jansson tänker på den där snubben från Göteborg som skrev brev till Eva Dahlgren att han skulle komma till spelningen därnere. Och hon kollade och kollade och undrade vem han kunde vara. Sen fick Eva ett brev till där han skrev att han faktiskt var i Göteborg och kollade. Men vem var han då och varför gav han sig inte till känna? Det var ju lite fånigt.
Eva Dahlgren väjer för en drullig cyklist och Gun Jansson tänker på frågan som hon eller var det Eva fick från den journalist som förpestat tillvaron för dom båda tvillingsystrarna senaste veckan: Råkar aldrig du ut för kill- eller tjejgroupisar?
— Jo, det händer ju, svarade Gun.
— Och smickrad det blir man ju. Man är ju lite egotrippad, fnittrar Eva.
— Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att göra något, drämmer Gun till med snabbt innan syster pop hinner säga något dumt.
— Killarna i bandet är ju stadgade så det är inget vänsterprassel på turnéerna. Det skulle jag nog ha väldigt svårt att ta, säger Gun.
— Jag fattar inte dom killar som håller på sådär. Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med en kille som var rockmusiker och som samtidigt dunkade på andra tjejer. För det är ju inte frågan om annat än pådunkning.
Hur lever du på turnéer egentligen? Du verkar så präktig, insinuerade journalisten.
Naturligtvis ska Eva svara först.
— Ja jag har ju min favoritdryck, Teachers whisky, som hela bandet övergått till för min skull. Och första veckan på turnén blir det ju alltid att man sitter uppe och snackar. Det blir lite för mycket och så mår man dåligt dan efter åsså kan man inte sjunga.
— Resten av turnén brukar jag faktiskt gå och lägga mig, säger Gun och fortsätter:
— Det är helt legitimt för en tjej som håller på med rockmusik och är ute på turné att ta det lugnt och lägga sig tidigt. Det är värre för killarna. Dom har fler myter att leva upp till. Tjejerna har inte skapat några myter än. Där håller Carl-Uno Sjöblom på att förbereda kvällens TV-underhållning. Gunnar Svensson sitter vid ett piano och ser ut som en ovanligt snäll tunna. Svante “Hip Man” Turesson kör en sån där halvjazzig låt som just Svante “Hip Man” Turesson brukar dra. Rune Gustafsson, gitarristen ni vet, är huggen i sten.
Husbandet på Djurgårdsbrunn verkar inte ha kul. Det är bara Peter “Island” Östlunds hårpiska som svänger käckt i vinden.
Kommer du Eva att sitta sådär om tjugo år också och sjunga till ett husband i nån TV-show?
— Nej då gör jag något helt annat som förmodligen inte alls har med musik att göra.
Tänk det är lustigt va, nästan alla unga musiker, Eva är 22, säger så här. Ändå så kommer dom flesta av dom att sjunga i en TV-show om 20 år. Stig Vig kommer att vara programledare för Cabaret Olycksfåglarna år 2004. Mikael Wiehe är hustrubadur som gör en aktuell satirisk visa till varje program. Thåström blir hemlig gäst och Eva Dahlgren sjunger gamla 80-tals schlagers.
Alla ungarna framför burken kommer att vråla av förtjusning och tycka att “faan vad häftigt det var förr i tiden, men dom ser ju inte kloka ut och vad dom spelar och sjunger konstigt”. Då får föräldrarna förklara att dom här artisterna kom fram före vokalsynthesizerns stora genombrott, det är därför det låter så tunt, och texterna… ja du förstår lille Pelle, på den här tiden trodde folk på något, förändring, gemenskap och så där.
— Skratta inte åt Mikael Wiehe, pojkjävel, han var en av dom riktigt stora. Riktigt stora på den tiden.
— STORA sa jag förbannade unge, inte FETA.
Vi sitter på behörigt avstånd från TV-teamets repetitioner. Anderna tigger jordgubbar. Eva sitter och klöser på ett myggbett på ryggen. Jag, journalisten, frågar henne, artisten, om valet i höst är något som berör henne.
Jo det är det så klart. Eva berättar att hemma i Nynäshamn där hon mest bott (född i Umeå och även bosatt i Lund) var hon först moderat. Sen blev hon kommunist. Nu vet hon inte riktigt.
Tänkte först inte rösta alls — men det måste man väl göra med tanke på fonderna. Jag ser inte till Gun Jansson just nu. Den flickan har en förmåga att göra sig osynlig samt att bli liten som en tesked eller stor som ett hus.
— Det här har ju mest blivit ett val om fonder. Jag vill inte ha några fonder. Jag tror maktbalansen i Sverige blir snedvriden om facket skall…
Är du med i musikerförbundet? bryter den smidige och hänsynsfulle journalisten in.
— Nä. Jag är allergisk mot fackföreningar. Visst tror jag facken behövs och har gjort mycket bra saker förr. Jag kommer säkert att gå med i facket om det händer något. Om facket skulle börja agera i en viss fråga, typ skivuthyrningen, då skulle jag nog tänka mig att gå med.
— Jag måste ju vara med i facket egentligen för att få mina SAMI-pengar. Det är musikernas motsvarighet till STIM. (Alla musiker som är med och spelar på en platta får en summa pengar relaterad till skivans försäljning). Så dom pengarna har jag innestående tills jag går med.
Tre små killar i 10-årsåldern puttrar förbi oss nere i kanalen uppflugna på lustiga farkoster. Vattenmopeder eller vattenscootrar.
Det måste vi också prova.
Den närmaste halvtimmen behärskas farvattnen runt Djurgården samt Nybroviken av två vattenscootrar som med vanvettig fart studsar omkring på vågkammarna.
— Det här är den största uppfinningen sen hjulet, utbrister bakom min rygg SCHLAGERS fotograf Mats Bäcker. Han är bördig från Hagfors i Värmland och har inte upplevt så många stora händelser i sitt liv.
Eva Dahlgren bara ler och drar gasen i botten. Hon ser ut som en trettonåring som rider på sin favorithäst. Men Eva gillar inte hästar. Hon gillar vattenscootrar och bilar istället.
Åskådarleden tätnar på Skeppsbron. “Ar det inte Eva Dahlgren därnere?”
Gun Jansson har blivit liten som en tesked och sitter på Evas axel och viskar i hennes öra ibland.
— Går mest ut och äter. Går inte ut och lyssnar på musik så ofta som jag skulle behöva, som jag skulle vilja. Jag är lite skygg och tycker det är jobbigt att gå ut. Men det går i perioder. Nu har jag en hemmaperiod.
— Det jobbiga är dom som skriker “Titta vem som kommer där”. Tror aldrig att jag kommer vänja mig vid det där. Helst vill jag försvinna i mängden.
Men så länge Eva gör grammofonskivor som förra årets Förväntan så länge kommer folk att ställa två kilo bigarråer utanför hennes dörr eller stå nere på gatan och vänta på idolen bara för att få en skymt, en blick eller ett leende.
Att Förväntan-plattan överhuvudtaget blev till är Anders Glenmarks förtjänst säger Eva. Det var han som stöttade och “trodde” när Eva tvivlade.
— Innan Förväntan var jag nära att sluta. Allt var jävligt segt, jag var trött på alltihop. Hade aldrig några pengar. Och det finns ju så mycket annat än musik.
Det säger hon till mig flera gånger när vi träffas. Men jag undrar vad det där andra är. För just nu är det bara musik som existerar. Evas fjärde LP är under tillverkning “hemma” hos familjen Glenmarks. Åtminstone i GlenStudio.
För i och med nya plattan är Eva tillbaka på skivbolaget GlenDisc. CBS blev för stort och opersonligt. För många som blandade sig i.
Men hur går det till när du spelar in? Vem av Anders och dig bestämmer i studion när du kommer med en melodi och text?
— Det är inte fråga om bestämma när det gäller Anders och mig. Vi tycker alltid lika. Och tycker vi inte lika blir det nån kompromiss. Det är aldrig nån som behöver ge sig.
— Men det är Ankan (Anders Glenmark, producent) som kommer på grejerna. Jag kan ju inte apparaterna. Han och Rune (Persson, tekniker) kommer med många fler idéer än jag.
Om dom vill mixtra med ljudet på din röst då…?
— Det får dom gärna göra. Eva Dahlgrens ögon smalnar och hon fnissar.
— Nej men jag kan inte säga “lägg på flanger på ekosvaret.”. Sånt där fattar inte jag även om jag förstår mer nu. Men det kommer väl.
— Skulle vilja kunna mer. Killarna verkar lära sig mycket fortare. Dom börjar väl tidigare, mixtrar med förstärkare, sköter PA och sånt.
Mitt under samtalet förvandlar sig Gun Jansson till en fågel och flyger ner till kiosken och köper ett paket Marlboro åt Eva. När vi fortsätter att prata musik är Gun ganska ointresserad. Har blivit en teskeds-gumma igen. Sitter i Evas knä och dinglar med långa smala ben. Drar lite grann då och då i den stora t-tröjan. Den som alltid faller ner över ena axeln och skuldran precis på samma sätt som på hennes tvillingsyster.
Är du nöjd med ditt gitarrspel?
Eva skrattar och skakar kalufsen.
— Förut tränade jag. Men jag tröttnade på det. Nu spelar jag bara när jag skriver låtar.
Är det inte svårt att inför publik återskapa det du gör på skiva? Där finns så mycken dynamik och så fina nyanser som lätt går förlorade live?
— Jo, det har varit skitmycket problem med min röst. Förut sjöng jag inte särskilt starkt, visk, visk. Så fick jag tag på en bättre mikrofon som har hjälpt mig mycket. En Sennheizermik som man brukar använda till olika blåsinstrument. En väldigt riktad mik, en likadan som Stevie Nicks i Fleetwodd Mac har. Det var så vi kom på det.
— Det är hundra gånger roligare att sjunga på scenen än i studio. Jag hatar att stå i studion och göra sångpålägg.
— När jag skall göra sångpålägg får det inta vara någon annan i studion än Anders och Rune. Jag måste koncentrera mig fullständigt. Inför publik är det dom som ger mig kicken och här måste jag få hela kicken själv.
Hon växer och växer mitt i, detta stora vita rum med svarta soffor, glasbord, video och två filmstjärnor inom glas och ram på ena väggen. Nu är Gun Jansson precis lika lång som Eva Dahlgren och har precis identiskt tecknade läppar. Jag kunde ha svurit på att det endast fanns ett par sådana läppar tillverkade. Men det är inte bara läpparna, det är hela människan. Herre gud. Vad är detta. Och nu går Gun Jansson och ställer sig framför Eva Dahlgren och börja prata med exakt samma röst. Jag försöker kika bakom Gun men ser ingenting. För det finns ingenting att se. Det är tomt bakom Gun. Snabbt en fråga. Tappa inte koncepterna nu för fan.
Vad är det för slags folk som vill “bryta” sig in i din loge efter spelningarna Eva… Gun… äh…?
— Ofta är dom fulla. Men det är hängivna fans också som ber att få autografer och står och tittar.
— Jobbiga är bara dom som följer med på många spelningar och som jag inte vet vad jag skall säga till mer. Dom sitter utanför och kollar soundcheck och sedan kommer dom in efter spelningen och får ett nytt autografkort.
Autografkort?
— Jag är nästan tvungen att ha det för alla som vill ha autografer. Det är så fånigt att skriva på bussbiljetter och så där. Då kan dom hellre få ett sött kort av mig.
Hon som säger det där sista måste ju vara Eva Dahlgren…
Beundrarbrev…?
— Sätter mig en gång i halvåret och svarar. Det är mest “små” människor som skriver och ber om autografer, frågar vilken mat jag tycker om, om jag gillar hästar.
Eva gillar som sagt inte hästar men hon gillar David Bowie och Joan Armatrading. Hon gillar Dan Hylander, Magnus Lindberg och “Lundell så klart”.
När hon ser omslaget till förra numret av SCHLAGER myser hon och pekar.
— Janne Bark, en gammal bråkstake från Nynäs. Han retade alltid mig i plugget. Han höll ihop med en tjej som var lika gammal som jag.
Hon fortsätter att titta på bilden på Lundell och Bark från Roskilde.
— Skulle vilja skriva en superösig rocklåt. Det har jag inte lyckats med. Det kanske är öset i mig som saknas.
— Tycker att jag har fått ur mig det mesta jag känner just nu på den här plattan. (Den som är under inspelning alltså.) Svårast för mig är det att skriva protesttexter och på den nya plattan finns det några spår.
— Jag hoppas folk antingen blir förbannade, uppretade eller håller med mig. Hoppas åtminstone folk lyssnar och tänker efter.
Visste du innan Förväntan kom ut att det var en väldigt bra platta som folk skulle gilla?
— Då tänkte jag att det här var nånting nytt. Det här är jag och nånting annat kan jag inte göra. Så jag var väldigt nöjd med den plattan.
— Nu är jag nog skrajare för att ge ut den här. Det är mer krav nu. Helst skulle jag vilja pressa upp skivan och bara ha den hemma. Tänk att spela in skivor och sen bara ha dom hemma. Ta hem lite folk då och då och låta dom höra.
När jag tittar upp på Eva så står det en kopia av fröken Dahlgren, cirka decimetern hög, på hennes högra axel. Den lilla Eva Dahlgren (Gun Jansson??) viskar i den stora Eva Dahlgrens öra. Och så fnissar dom båda två. Det här är det märkligaste jag varit med om.
Vad gör en journalist när han känner sig omtumlad? Jo, han ställer en fråga som är så komplicerad att han själv knappt begriper den.
Gör du precis det du vill göra eller känner du grammofonskivans begränsning? Det handlar trots allt om 40 minuter och cirka 8-10 låtar?
— Jag tycker om långa låtar. Diggar inte korta. Och så vill jag ha med ungefär tio stycken. Så det blir 20 minuter på varje sida om man ska tänka på graveringen och ja… så blir det inte så bra. Det är lite synd.
Törs du inte bryta helt och göra en enda låt på en skivsida?
— Jo, det har jag funderat på, men det blir så jäkla mycket text. Jag skulle inte fixa det. Det vore kul men det skulle nog bli tjatigt.
Apropå dina texter så är väl dina kärlekstexter ofta allmänt hållna. Är det medvetet?
— Ja det är det nog. Andra grejer kan jag skriva mer personligt om för det går inte lika djupt. Jag är rädd för att utlämna mig för mycket. Kärleken är det mesta en människa kan ha och det är enbart mitt.
— Jag tycker bara för att jag skriver musik, ger ut skivor och gör folkparksturnéer behöver jag inte lämna ut hela mig själv för det. Skulle jag bli tvungen att göra det skulle jag sluta med det här direkt. Jag ger en del av mig själv till andra människor men jag behöver inte ge hela mig själv.
— Om jag skall kunna funka som människa mitt i allt det här måste jag ha lite anonymitet kvar. Nånting som är mitt eget.
— Man måste nästan vara två slags människor för att klara det här. En på scenen och en privat hemma med vänner.
— Jag är tvilling. Dom är lite kluvna.
Ibland säger dom saker var för sig, Gun och Eva. Ibland i kör.
— Jag diggar Danmark för det är så slappt men ibland blir det för radikalt och för mycket pinglor och skägg, säger den ene.
— Att spela på Roskilde var som att komma ner i 60-talet dom var målade i ansiktet, stenhöga och peace, säger den andra.
— John Lennon sa att man ska passa sig för att sätta sina drömmar för lågt så att dom slår in. Att ångra nånting man gjort är en sak, att ångra nånting man inte gjort är hundra gånger värre, säger dom ihop.
Denna känslornas seismograf som sjunger om sånt vi alla går omkring och tänker på.
Varifrån har hon fått allting? Hur kommer det sig att hon med sådan ödmjukhet och förståelse kan tolka våra — inte hemliga — utan alldagliga drömmar?
— Det kommer ur hela min uppväxt, min barndom och mitt förhållande till mina föräldrar. Särskilt mitt förhållande till min mamma. Mina föräldrar skildes när jag var ett par år och så bodde vi ensamma innan min “nya” pappa kom. Under den period jag höll på att bli vuxen, under tonåren när jag bröt mig ur hemifrån så gjorde mamma precis samma sak och vi fick en sån enorm relation till varandra. Det lärde mig så mycket dom där åren när vi hatade och älskade varandra och vi gjorde precis samma saker. Vi kände precis samma saker. Jag tänkte så enormt mycket under den tiden.
— Alltid när jag kom hem från plugget så sket jag i att göra läxor i två timmar utan vi satt bara och pratade varenda dag mamma och jag. Om vad som hänt i skolan och på hennes jobb, vad vi kände, om vi var deppiga. Precis alla problem vi hade. Den tiden har gjort mig till den människa jag är idag.
Har ni två fortfarande den speciella relationen?
— Ja, den kommer alltid att finnas. Hon tror att hon är min syster och det är jag glad för.
Eva Dahlgrens syster Gun Jansson har tillfälligt försvunnit. Men hon finns där ständigt beredd att rycka in så fort artisten Eva Dahlgren sviktar eller tvekar.
För det gör hon ofta. Hon håller så hårt i sitt liv att hon ibland går av på mitten och blir två människor. Eva och Gun. Gun och Eva.
Dom är båda födda den 9 juni 1960 och är tvillingar. Dom är lite kluvna som sagt. Men det får dom leva med och då får väl vi försöka leva med det också.