Gorillaorkestern — Sound of Music — Gunder Hägg — Blå Tåget. Namnet på det som till slut blev ett spöktåg som ständigt går igen har varit många.
Redan 1974 togs Blå Tåget ur trafik. De sju lokförarna förtids — pensionerades och rälsen mellan Glassfabriken och Brustna Hjärtans hotell rostade igen. Aldrig mer skulle det serveras någon Tigerkaka i restaurangvagnen.
Men ett spöktåg finger aldrig någon ro så i dessa Vargatider vill den gamle kämpen ut och röra på sig igen. En sista Slowfox på Fågel Blå och en titt på Moderna Muséet innan det bär av till bangårdens skuggsida och den sista vilan. Eller…

Det är Warholutställning på Moderna Muséet i Stockholm. Den amerikanske konstnären visar upp fotografier av sina vänner. Presidenter, filmstjärnor, idrottsstjärnor, rockstjärnor och vackra kvinnor som nått berömmelse just för att dom är vackra kvinnor hänger inramade längs de vitkalkade museiväggarna. Det är bilder av människor som hyllar den ytliga livshållningen.
De flesta fotona är tagna i samband med fester. Männen håller groggar i nävarna och kvinnorna sitter i små grupper och samtalar. Warhol registrerar skeendet med sin kamera och hade han haft en bandspelare påkopplad vid fotograferingarna hade utställningen förmodligen varit outhärdlig. Och mer avslöjande. “Oh dear… How nice… Glad to meet you… May I introduce.. . Isn’t she just lovely… Oh God… Where you at the Rockefeller garden party last year?”
Men Warhol låter bilderna tala till oss undertystnad. Idag är Warhol ingen konstnär som stör eller upprör oss. Han flyter bara omkring som en guppande kork på ett hav där inga stormar längre ryter.
Warhol blir bara ytterligare en av tidens eskapister som vill visa upp en fullständigt blankpolerad fasad utan historia eller framtid. Klick. En blinkning med ögat. Klick. En exponering på en 1/125 sekund och sedan vidare.
Under 60-talet var Andy Warhol tillsammans med flera andra amerikanska konstnärer mer provokativa. De använde sig av reklamens bilder och gjorde “konst” av det. En exakt avbildad soppburk som står i de flesta amerikanska hems skafferier blir i tio gångers förstoring en tavla, ett konstverk.
De amerikanska popkonstnärerna använde masskulturen, bilder vi kände igen och var bekanta med. Ibland ställdes bilderna ut på konstsalongerna precis som de såg ut på reklamaffischerna, ibland förvrängdes bilderna en aning. Förvirringen var stor. Var det en protest? Gillade konstnärerna reklamens bildspråk eller ej?
Var det ironiska grimaser åt konsumtionssamhällets slit och släng mentalitet eller visade konstnärerna sin fascination och beundran för den effektiva form reklammännen hittat för att få fram sina budskap.
Det var i alla fall ur denna kakafoni av popkonst, reklam, konkret poesi, happenings och allmänna vibrationer av optimism, känslan av att leva i en tid då allt faktiskt verkade vara möjligt som embryot fanns till vad som sedermera skulle bli orkestern Blå Tåget.
Vad är då naturligare än att återvända till platsen för brottet, nämligen Moderna Muséet. För det var just här som Leif Nylén 1968 lyckades övertala dåvarande museichefen Pontus Hultén att om det var några som skulle spela på Warhols vernissage så var det Gorillaorkestern. Fast just den kvällen hette dom Tjalles Horisont.
Sedan blev det Sound of Music som blev Gunder Hägg som blev Blå Tåget.
Men nu står vi alltså mitt i stora utställningshallen med Warhols kändisar runt omkring oss och helt nära finns även Rauchenbergs fotografier. Denne amerikanske konstnär ingick också bland sextiotalisterna och hade utställning samtidigt som Warhol, vilka båda helt ovetande blev ackompanjerad av den svenska överfallsorkestern Tjalles Horisont.
Leif Nylén tittar sig omkring och säger:
— Det här var “scenen” under 60-talet. Det här var mötesplatsen inte bara för en traditionell konstpublik, Impulserna kom framförallt från Amerika. Dom stora utställningarna var Rörelse i konsten, Poputställningen, Fyra amerikaner och happeningkvällarna.
— Under en happening ledde Rauchenberg en ko genom en museisal åsså sket kon naturligtvis mitt på golvet och det sprang tio vaktmästare efter med sopborstar och hinkar. Mats G Bengtsson ler sitt breda smil vid minnet och Leif fortsätter.
— Sen var det amerikanska underground-filmveckan och censuren bråkade för det var något sexuellt anstötligt. Plötsligt var det en uppmärksamhet från media på det här. Vecko Journalen var här. Det var happening i Hylands Hörna med Öivind (Fahlström) och Carl-Fredrik (Reuterswärd).
— Öivind var med i något direktsänt TV-program där han rökte brass också, säger Mats G.

Märklig kvartett

Inne på Moderna Muséet står Leif Nylén, Mats G Bengtsson, Torkel Rasmusson och Tore Berger och minns sitt “ljuva sextiotal”. Dessa fyra utgör själva urkärnan för en av de märkligaste musikaliska konstellationer som någonsin sorterats in under begreppet pop eller rock. Leif, Mats och Torkel är poeter, författare och konst-, musik- och litteraturkritiker från början och Tore målande konstnär.
Vad betyder Moderna Muséet idag? Leif Nylén, konstkritiker på Dagens Nyheter, svarar snabbast. Han svarar alltid snabbast kommer ni att märka.
— Nu är det väldigt smalt igen. Dom har förblivit 60-tals traditionen trogen. Dom har förblivit dom konstnärer trogna som dom visade då. Dom har haft ett antal Warhol-, Oldenburg- och Rauchenbergutställningar vid det här laget. Och dom är trogna fortsättningen på den amerikanska traditionen, minimal ism en.
— På ett sätt har Warhol gjort samma saker hela tiden. Sedan har saker runt honom förändrats. I vissa lägen bryter det han gör på ett intressant sätt mot andra saker. Perioder när människor har oerhört mycket moraliska fördomar och kommer med jättestora betydelsesystem och pretentioner då kan hans sätt att vara bli en nyttig kontrast. Men i ett sådant skede som nu när det finns så mycket kult av ytan…
— Warhol är så extrem, han är ungefär som Anita Ekberg…
— Han har ju tagit på sig att vara Andy Warhol och det är jobbigt nog. Jag menar vad ska man vänta sig.
Tore Berger avslutar diskussionen om Warhol och vi försöker istället leta oss tillbaka i Blå Tågets historia.

Markera avstånd

Jakten på hur det hela började sker bland Picassos skulpturer ute i muséets trädgård. En trädgård som har fä motsvarigheter i landet när det gäller kvantiteten rödvin som konsumerats och intellektuella samtal som förts. I nämnd ordning.
Blå Tågets historia började i Saltsjöbaden strax efter kriget när Tore Berger och Leif Nylén lekte tillsammans och så småningom skrev den odödliga sången “A stone dropped in the water”. Enligt Leif var gossarna i åttaårsåldern när den hiten blev till.
— När Tore och jag var unga hade man nån dröm om att uttrycka sig, förverkliga sig och markera sitt avstånd från borgerliga sammanhang (Tores far var sjöofficer, Leifs professor i kemi). Vi använde konsten som en språngbräda till det. Man skrev poesi, målade tavlor i tonåren och sen lyssnade man väldigt mycket på musik och hade nån slags dröm om att spela men det var väldigt få som förverkligade den drömmen.
— Hade man vuxit upp idag hade det förmodligen blivit precis tvärtom. Man hade börjat med musiken, man hade köpt en synth. Tore och jag som var två hade uppenbart letat upp några andra och startat ett band. Sen är det möjligt att vi hade lämnat musiken efter några år för att skriva poesi och måla tavlor.
— Vi gick från modernism, konstnärskap till musiken. Idag är det tvärtom.
— Då kunde man lyssna till musik och det hade någon slags sexuell funktion, man kunde lägga väldigt mycket av ett sexuellt förhållningssätt till verkligheten där. Men att man kunde använda musik till att beskriva väldigt konkreta erfarenheter om omvärlden och sig själv det var otänkbart. Tanken att skriva låtar var inte naturlig då, men den skulle vara väldigt naturlig idag.
— Hade man vuxit upp kring 68-69-70 är det inte säkert man börjat med vare sig poesi eller musik utan då hade man bildat en politisk basgrupp och dragit stenciler.
Munterhet utbryter i församlingen men Torkel Rasmusson fortsätter i seriös ton.
— Det där tänkte jag mycket på vid den tiden, för dom som var unga då var helt ointresserade av skönlitteratur. Dom som kom och lyssnade på oss var ofta bara intresserade av texterna och väldigt lite av musiken.
Klaviaturspelaren Mats G Bengtsson fyller i:
— Dom tyckte inte att vi behövde spela egentligen, “ni kan väl sänka musiken”.
Blå Tågets musik hade väldigt lite att göra med vare sig den internationella rock och pop som var i svang i början av 70-talet eller den speciella folkmusikrock som blev ett slags kännetecken för den svensk musikrörelsen genom grupper som Contact och Kebnekajse.

Tidlös Schlager

Blå Tåget gjorde ett slags schlager som snarare skulle hamnat på Svensktoppen än Tio i Topp om vi enbart ser till den musikaliska dräkten. Karl Gerhardska kupletter och smäktande ballader var formen som ramade in dessa väldiga textmassor som likt politiska uppslagsverk i poesiform gav oss information om Sverige och världen. Egentligen är det fortfarande en gåta att unga radikaler som annars mest diggade häftig bluesrock med Nynningen eller Samla Mammas Mannas uppsluppna instrumentala musikäventyr kunde ta till sig en lite klumpig och struttig musik som med andra texter skulle kunnat framföras på stadshotellens. lördagsdanser.
— Vi har aldrig haft någon rockgitarrist som spelat riff. Vi har inte ens haft en elgitarrist “på riktigt”. Kjelle (Westling) spelade ju elgitarr men avskyr elektrisk musik.
— Urban (Yman) är en gammal jazzbasist som aldrig riktigt fattat vad rock är.
— Stilistiskt sett är det inte rock vi spelar, men rock är ju också en attityd. Att våga sig ut. Tore Berger, Blå Tågets egen Leonard Cohen tillika smäktande balladsångare och klarinettvirtous, säger detta och Leif Nylén fortsätter:
— Men det fanns ju en beredskap hos pop- och rockpubliken att lyssna på annat. Ta Beatles och låtar som “Yesterday”, “Michelle” och “Norwegian wood”, det är knappast rockmusik.
— Att vi överhuvudtaget spelade elektriskt var nog viktigt. Det var en sorts symbol i det.
Akustiskt eller elektriskt — det var faktiskt en kort schism i gruppen om formen — det Blå Tåget kommer att bli ihågkomna mest för, vare sig dom vill eller ej, är texterna. Aldrig kommer Blå Tåget att i vare sig nutid eller framtid bli anklagade för att skrivit politiska plakattexter. För när poeter ger sig i kast med realpolitiska spörsmål uppstår poesi med stark sprängkraft.
Tiden arbetar för gruppen ty varje år som går kastar ett nytt och än starkare ljus över texter som visar sig vara tidlösa och kanske i vissa fall till och med mer begripliga så här tio år efteråt när vi sitter med delfacit i handen.
— Vi är rätt självkritiska. Det är ingen experimentverkstad där man slänger fram halvfärdiga idéer, säger Torkel Rasmusson. Han vet.
Torkel skrev sedan 1974 en lysande liten sång om Esso motorhotell “Sista valsen på motellet” till LPn Slowfox. Men den kom aldrig med på den plattan eftersom den redan dignade av överdådigt material. Men på den nya dubbel-LPn från Fågel Blå hittas detta tidstypiska epos som gäller lika mycket idag som då.
Tidlösheten i text och musik är det medvetet gjort?
— Vi har överhuvudtaget inte snackat så mycket om vad vi skall göra. Val av ämne och sätt att skriva på, val av musik har skett : intuitivt. Trots att det kanske kan verka som om vi är en väldigt intellektuell grupp.
Detta säger Leif Nylén vars texter ofta verkar mycket beräknade och knappast slumpmässigt tillkomna. Dessa rader ur “Den ena handen vet vad den andra gör” — som i Ebba Gröns version heter “Staten och kapitalet” — tyder knappast på att det är enbart intuition som varit förhärskande.

“Daghemmens utbyggnadstakt regleras av konjunkturen/så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen/en billig arbetskraftsreserv till hands när fabrikerna visslar/tillbakapressad av daghemsbrist om lönsamhetens drivhjul plötsligt gnisslar”

— Det är olika. Jag vet låtar där jag verkligen suttit och tänkt innan, nu ska jag se till att få med det och det, “Makten och friheten” är en sådan. Eller satiriska låtar som “Stampa takten” där jag läste på precis vad nån hade sagt och vad som exakt hade. hänt. Medan då “Staten och kapitalet” kom till väldigt spontant. Plötsligt var den färdig och jag hade inte tänkt få med alla typiska grejer.
1974 efter LPn Slowfox upplöstes Blå Tåget. Några år senare bildade Nylén, Rasmusson och Berger tillsammans med Dag Vag musikanten Ola Backström och Archimedes Badkar basisten Sigge Krantz gruppen Stockholm Norra. Våren 1979 höll Stockholm Norra avskedskonsert på, ja var tror ni, Moderna Muséet förstås…
Hösten 80 gjorde Blå Tåget en tillfällig comeback på en gala skivbolaget MNW anordnade på Hamburger Börs i Stockholm. Tåget mötte då en delvis ny och ung publik som aldrig förr träffat gruppen mer än per grammofonskiva. Succén var stor och formidabel och det gav tydligen Blå Tåget blodad tand. Tanken på en comeback av mer än tillfällig karaktär började ta form.
Så det var inte helt överraskande att Tidningsteaterns nyinskaffade lokal Fågel Blå blev ytterligare en station på spöktågets resa. Någon slutstation är det knappast. Möjligt är väl däremot att det album som spelades in tillsammans med en entusiastisk publik utgör slutpunkten i gruppens skivkarriär. Men nya spelningar inför publik planeras. Just när detta skrivs är gruppen i Göteborg på gästspel.

Tappat kontakten

Varför står Blå Tåget fortfarande här och sjunger sina sånger?
— Var har man sina vänner? Var finns dom som förstår en? Vi har kanske lite grann tappat kontakten med dom vi umgicks med och hade ett naturligt idéutbyte med och som var våra jämnåriga på 60-talet just för att vi hoppade av den typ av intellektuella karriärer som vi var inne på, skriva böcker, skriva konst- och litteraturkritik.
— Dom andra “intellektuella” följde inte med. Kom inte och lyssnade på oss. Sen har vi fått en massa nya kontakter bland yngre människor men dom har ju inte riktigt samma erfarenheter. Det är som om när man vill göra något är det dom har figurerna (Leif sveper med handen mot Torkel och Tore. Mats G fanns inte med just här) man har förtroende för.
Har Blå Tåget någon funktion idag? Torkel svarar.
— Urban sa nåt väldigt bra häromdan. Våra jämnåriga med ungefär samma bakgrund, dom känner sig idag — när musikrörelsen har pajat ur och klimatet är ganska oklart — hemlösa kulturellt. Där kan vi komma in och kanske inte fylla hela det tomrummet, men täcka in en del av det. Samtidigt som jag hoppas att det inte bara är dom som kan ta in det vi gör.
— Jag tycker mycket av det vi gör har ett direkt värde idag och skulle kunna uppfattas och förstås utan nåt som helst tidigare förhållande till oss, säger Leif Nylén och Torkel fortsätter med sin mest gälla röst.
— Det som retat mig är snacket om nostalgi. Det har att göra med rockmusiken och hela det sättet att uppleva grejer. Så fort en grej är tio år gammal så blir det nostalgi. Om en person skrev en dikt för tio år sedan och vill läsa upp den idag är det ingen som kommer på tanken att kalla det nostalgitripp.
— Man talar aldrig om Ekelöfnostalgi, kluckar Leif. Man tror att innehållet inte finns i musiken utan i kontakten mellan publiken och musiken och publiken skall minnas sig själv som publik i ett tidigare skede.
Men om man nu inte talar om nostalgi, kan man ändå säga att det är nygamla tider igen. Allt kommer tillbaka. Det verkar ibland som tiden mellan 1968 och 1978 inte existerat.
Nu är det återigen enkel popmusik med meningslösa texter som gäller. Stockholmsgruppen Freestyle höjs till skyarna av kritiker i kvällstidningarna som dagen innan efterlyst den äkta hederliga, proletära rockmusiken.
Kort-korta kjolar, höga klackar och röda läppar lyser mot oss och talet om jämlikhet mellan man och kvinna förs knappast ens på Dagens Nyheters kultursidor.
Den radikala vänstern har brutits sönder i småbitar och allmängiltiga frågor som kamp för en bättre miljö och kamp för en kärnvapenfri zon i Norden är det enda som går att enas och samlas kring.
Är vi tillbaka där vi började? Har vänstern och musikrörelsen vunnit någon mark egentligen?
— Jag kan inte se tiden som en ocean där det rullar samma vågor hela tiden. Tore Berger kröker lätt sin överläpp och släpper ur sig en med möda frampressad kommentar och lutar sig sedan tillbaka i stolen igen.
Leif Nylén är mindre talträngd.
— Rent musikaliskt är det roligare idag än det var i mitten av 70-talet. Mer är tillåtet idag. Då fanns det en massa ideal som var hämtade från en rätt kommersialiserad musik, progressiv musik som var en slags kopior av den kommersiella musik man sade sig bekämpa.
— Nu spelas det mer olika sorters musik i Stockholm än förut, men det märks knappast om man läser Schlager, säger Torkel. För där tar man bara upp själva rockmusiken. Men det finns en massa sorter, friform och afrikansk musik.
— Den bredden du talar om Torkel det rör sig om rätt isolerade fenomen publikt sett men däremot den musik som är mer eller mindre kommersiell och som möter en publik som inte primärt är musikintresserad utan som är ute efter nån slags bilder, uttryck för sig själva och för tiden, som använder låtar politiskt, psykologiskt, erotiskt och så vidare… Den musiken är idag mer oförutsägbar uttrycksmässigt än den har varit tidigare, du vet inte riktigt hur den kommer att låta.
Hur kan då unga musiker förhålla sig till situationen idag?
— Tiden eller situationen är väl sån att det är mycket svårare idag att skriva den sortens låtar som jag skrev, säger Leif.
— Dom politiska förutsättningarna är ju annorlunda. Det är en annan världsbild, säger Tore och Torkel fortsätter:
— Ebba har ju haft en sån enorm framgång med “Staten och kapitalet” men det är ingen som skriver en ny sån låt. Dom tar upp en låt som skrevs för nästan tio år sedan, men varför är det ingen som skriver den nya “Staten och kapitalet? Det ska ju inte vara omöjligt, så mystisk är ju inte tiden att det inte skulle gå att göra en analys, även om den blir en aning annorlunda.
— Med tanke på det gensvar som “Staten och kapitalet” har fått har jag naturligtvis tänkt att, fan man borde ju skriva en till…
Leif Nylén garvar och alla andra garvar.
— Här har jag gjort nåt som fungerar och som kan betyda nåt idag. Det borde vara en viktig uppgift att fortsätta. Så jag har satt mig ner men jag fixar det inte heller idag.
— Inte för att du börjar bli gammal och ålderssvag, fortsätter Torkel och tittar på Leif, men en som är 20-25-30 och befinner sig mitt i smeten varför skulle han inte kunna göra det?
Leif nickar bifallande och har nu sin analys klar och med en kirurgs precision och en bödels obeveklighet serverar han den lika raffinerat som när han avlevererar konstkritik på kultursidan i Dagens Nyheter.
— Den rätt plötsliga och starka upplevelsen av verklighetens politiska natur måste gå tvärs genom generation efter generation. Det är nästan som en sexuell debut, en politisk debut. När man ser det där, så finns det en sån stark känsla i det.
— När man förlorar sin politiska oskuld, muttrar Tore.
— … och vinner upplevelsen av att världen är dels politisk men framförallt begriplig och beskrivbar. Kunskaperna om det har man kvar, dom försvinner inte, men just den starka känslomässiga laddningen i det, den förbrukas på ett sätt. När vi skrev en del av dom låtar vi skrev då så kände inte vi att vi upprepade en erfarenhet, en kunskap som generation efter generation inom en progressiv tradition hade haft. Skulle jag sätta mig idag så skulle jag nog känna att jag upprepade vad jag själv hade gjort och vad som har gjorts så många gånger förr.
— Vi sitter och säger att det borde finnas människor som skulle göra detta idag men på det viset är tidsläget annorlunda. Då kunde man ha ett perspektiv som praktiskt taget gjorde hela världen genomskinlig. Man såg det som hände i Sverige, i Europa, Asien och Amerika och det hängde ihop i ett enda mönster. Det fanns motsättningar i världen men det fanns inga motsättningar i kunskapen. Det gick att fatta det i en enda blick
— Jag kanske inte riktigt har upplevt det så där, skrattmorrar Tore Berger frän djupet av sin trädgårdsstol och Leif fortsätter.
— Nu hårddrar jag givetvis, men det var åt det hållet.
— Det fanns en vänster man kunde luta sig emot, skjuter Torkel in.
— … och lära sig av.
— Nu finns det ingenting sånt.
— Idag är situationen i Sverige och världen så motsägelsefull att perspektiven måste bli kortare, förtydligar Leif. Det märks på dom låtar som skrivs som i och för sig kan vara politiska på det viset att dom pekar ut fiender och rymmer en stark känsla av vrede, besvikelse eller bitterhet. Men perspektiven blir kortare, det blir inga berättelser det blir fragment, bilder.
Under tiden Leif har haft sina utläggningar har Vaxholmsbon Tore Berger samlat ihop sin tankar.
— Samtidigt finns ett annat perspektiv som jag tycker börjar ta över lite grann och det är miljörörelsen och ekologiska frågor. Det är ju faktiskt ett längre perspektiv än det här traditionellt politiska.

Ny vernissage-spelning?

Gråsparvarna pilar ut och in i den täta häck som omger Moderna Muséets trädgård. Om det är vårsolens slösaktiga strålar eller Tores ord som får dem att kvittra extra glatt skall vara osagt. Medan vi sakta drar oss mot utgången undrar jag vems vernissage Blå Tåget skulle kunna tänka sig att spela på idag.
— Vi känner ju så många konstnärer så det vore orättvist att nämna någon speciell, svarar Torkel diplomatiskt.
— Däremot skulle vi ju kunna plocka ihop egna och andras grejer till en spännande resa genom olika tidsperioder, säger Leif Nylon och det tänds en glimt i hans och de andras ögon. Detta är faktiskt ingen dum idé. Mats G Bengtsson tar ner sällskapet på jorden igen med sitt skarpa minne.
— Jag tror inte Olle Granath (Moderna Muséets intendent) skulle tycka det var så kul. När vi gjorde vår stora kollektivmålning (en 20 meter lång fresk kallad Mysigt hemma hos Boy-Boy) innehållande naivistisk fräck politisk satir på Galleri Karlsson skrev han konstkritik och sa att “gränsen mellan konsten och livet gick vid tröskeln till Galleri Karlsson”.
Var dom exakta gränserna går mellan konsten och livet 1982 kan förmodligen inte ens en chef på Moderna Muséet svara på. Frågan är ens om vi har en chans att hitta trösklarna att snubbla på.
Det enda som är säkert är att människorna i Blå Tåget kommer att fortsätta att ge kritiker och sin publik fortsatta problem med att dra några säkra gränser mellan konsten och livet.

Kjell Westling

Spelar allt utom harpa och fagott, f 1942, studenten -62, studerade musikforskning, folklivsforskning och socialantropologi på Stockholms universitet, spelade New Orleans jazz i tonåren, spelade avantgardistisk jazz med bland andra Bengt Berger 1966-67-68, sedan fiolmusik, Diddlers med Marie Selander och Urban Yman, Låt och Trall, Arbete 6 Fritid, Rena Rama, arbetat med Don Cherry i Italien, gjort musik till TV och radio, arbetat på Klarateatern med Kärleksföreställningen, turnerat med Björn Ståbi i Tyskland, filmmusik till Judith Hollanders Det stora kalaset, gjort grammofonskivor med bland andra Arbete och Fritid, Jan Hammarlund, Vargavinter, Bella Ciao, Fred Lane.

Urban Yman

Bas, fiol, piano, f 1939, pappan spelman, hoppade av gymnasiet 56, sjöman en tid, Birkagårdens folkhögskola musiklinjen 59, Musikaliska akademin basutbildning 60, baspedagog efter 5 år, fiolutbildning på SMI, celloutbildning på Stockholms borgarskola, pianoutbildning dito, spelade jazz och dansmusik samtidigt med utbildningen, folkmusikgrupperna Diddlers, Låt och Trall med Kjell Westling, musiker i Plankrevyn med Robert Broberg och Anders Linder 66, International Harvester, lärare på kommunala musikskolan och SMI under 70-talet och än idag.

Tore Berger

Sång, klarinett, gitarr, f 1938, uppväxt i Saltsjöbaden, pappan sjöofficer, realexamen, konstfack 1955-57, Valands konsthögskola 1959-63, separatutställningar mellan 1965-67, representerad på Moderna Muséet med “Det var en sådan dag”, utställning Borås konsthall våren -81, gjorde Hoola Bandoolas första och sista skivomslag, gjorde flera av Gunder Hägg/Blå Tågets omslag, startade tillsammans med andra Musiknätet i Vaxholm samt tidningen Musikens Makt, skivor i eget namn: Mitt hjärtas melodi -76 och Äntligen ensam igen -80, bor på Rindö utanför Vaxholm, familj, fyra barn och ett barnbarn.

Mats G Bengtsson

Piano, orgel, klarinett, f 1944, pappan oboist i symfoniorkester och kommunal musikledare, realexamen 1960, uppväxt i Grängesberg, kommunalarbetare där till 1962, kontorist i Stockholm mellan 1963-65, gav ut tre diktböcker på Bonniers: Nutcracker -64, Det är bara en kvar -65 och Äventyr i Riemannrummet -66, deltog i happenings på Moderna Muséet, arbetade med Gorilla tidskriften 1966-67, arbetade på bryggeri, notvändare på Sveriges Radio, popskribent i Svenska Dagbladet ett halvår, arbetade på MNW 1973-78, fanns i Pygméteatern 1976-80, har arbetat på Stockholms Lokaltrafik i olika omgångar, deltog i Carl Johan De Geers/Alexanderssons TV-serie Tårtan som skådespelare -73, arbetar nu på posten, familj: ett barn.

Carl Johan De Geer

Trombon, kornett, f 1938 i Montreal i Kanada, pappan diplomat, bott i Belgien, Polen, till Sverige och Stockholm 1950, SECO-ordförande och “kompis” med Gabriel Romanus och andra folkpartister, fullföljde aldrig skolan, lärde mörkrumsteknik på arméstabens bilddetalj -57, konstfack 195963, försörjde sig som textildesigner, fotograf och tecknare, kom med i Gunder Hägg till andra LPn Vargavinter efter att ha tvingat sig in i gruppen under en spelning på Pistolteatern, arbetade med tidningen Puss 1967-72, gjorde TV-serier med Håkan Alexandersson, först Tårtan -73 sedan Dr Krall -74, gav ut bildboken Pengar eller livet på Bonniers -70 (Torkel Rasmusson var lektör), har gjort scenografi till film och teater under 70-talet, fick Chaplins scenografipris för sin före detta hustru Marie Louise film Mamma pappa barn, utställning och bok Med kameran som tröst på Bokomotiv och i höst kommer romanen Det bombade ögat på Bokomotiv, nästa år kommer en ny TV-serie Privatdetektiven Kant, familj: ett barn.

Torkel Rasmusson

Sång, gitarr, klarinett, f 1941, pappan historiker myntavdelningens chef på museum, studenten 1959, fil kand i litteraturhistoria i Uppsala 1964, litteraturkritiker i Uppsala, lektor på Bonniers förlag mellan 1965 och -70, gav ut diktsamling -65, arbetade ett halvår på SJ i Hagalund, frilansade som översättare, radiopjäser tillsammans med dom övriga i Blå Tåget: “Det var nåt i görningen på Heartbreak hotell” -69, “Plump i protokollet” -71, “Fallet Ramona” -72, “Fru Ramonas testamente” -73, pjäserna hade inget manus, bara ett synopsis som improviserades runt, “Förintelsen” som uppfördes på scenen av Gotlandsteatern/Ataljéteatern 1978, egna radiopjäser: “Främmande till middag”, “Rädda barnen eller Häxan i pepparkakshuset” och “Flyttningen”, skivor i eget namn: Kalla tårar -77 och En svart hatt -81, böcker: Med blodad tand och Resan till Åland, familj: ett barn.

Leif Nylén

Trummor, gitarr, sång, f 1939, studenten 1958, barndomskamrat med Tore Berger, pappan professor i kemi, studerade litteraturhistoria och estetik på Uppsala universitet och tog en fil kand 1963, redaktör för den Bonnierägda litteraturtidskriften Rondo som skrev om konkret poesi, popen, trolöshetsdebatten, öppen teater, debuterade som poet 1963, litteraturkritiker i Stockholms Tidningen till 1965, gav ut diktsamling -65, popromanen Bröderna Casey tillsammans med två andra samma år, jobbade på Bonniers med reklam och annonscopy till -67, redaktör för konsttidskriften Paletten 1968, medredaktör för Konstrevyn 69-70, lärare i konsthistoria på Teckningslärarinstitutet till 1976, arbetade på MNW dessförinnan, började som konstkritiker på Dagens Nyheter 1976 och arbetar där fortfarande. Familj: tre barn varav den yngsta spelar trummor och har egen tidning, Dread music.