Resande med tåget till Framgång: Tag plats! Stäng alla dörrar och grindar! Tåget avgår strax från spår 4.
Vi tar en tur med Chattanooga Choo-Choo, tåget som rullat framöver den svenska popmarknaden och svept press, radio, TV och skivköpare med sig. Dom tre systrarna Mia, Ackie och Clara Kempff har blivit den här vårens sensation-över-en-natt.
Men allt beror inte på flickornas skönsång, charm eller utstrålning. Det krävs mycket arbete och planering för att allt ska hända samtidigt, för att uppmärksamheten kommer vid rätt tillfälle.
Mannen bakom det: Johan Langer, ägare till My Label. Chattanoogas skivbolag.

Johan Langer jobbade förut på CBS och Polar. Bland annat arbetade han under Stikkan Andersson när Abba vann eurovisions- schlagern i Brighton med Waterloo 1974.
— Jag var med om att sälja Abba till Europa. Jag lärde mej en hel del av Stikkan.
— Man får inte splittra sig, det händer så mycket att det gäller att ta en sak i taget. Man ska sakta skjuta skeppet framåt, hålla alla skott täta, inte ha några luckor.
Kunskaper och kontakter som kommer till användning idag när det gäller att hjälpa Chattanooga hålla rätt kurs.
Systrarna Kempffs musikaliska historia började några år senare än Johans. Deras bakgrund är mycket bohemisk och rörig, men de har i alla fall spelat tillsammans som gatumusikanter och bl a sjungit stämsång à la Crosby, Stills and Nash i fyra-fem år. De har bott hos mamma i Halmstad eller pappa i München eller i Paris, och under fyra års musicerande har dom skrivit låtar (mest Mia), spelat och sållat bort det sämsta materialet.
Under det senaste året har de varit en del i det blomstrande poplivet i Halmstad.
— Vi har lärt oss och blivit inspirerade av dom andra, som Clabbe (Jonny Pilot) och Svenne (Beauty), men det är bara vi som gjort vår typ av musik, med akustiska gitarrer och stämsång. Nu får vi total uppbackning från kompisarna där. Det finns så häftiga människor i Halmstad och Laholm och Knäred…

FÖRSTA STATIONEN: DEMOTAPEN

I augusti 1981 åkte Systrarna Sistersong upp till Stockholm med en kassett låtar dom spelat in i Halmstad.
— Dom kom till mig i augusti med en tape som lät bra, berättar Johan Langer. Men det var fel arrangemang, fel grund i musiken. Jag sa till dom att det fanns något bra, men att det måste värka fram. Jag berättade vad jag ville göra med dom om vi skrev kontrakt, men att dom skulle prata med dom andra bolagen också först. Jag sa också, lite självsäkert, att jag trodde dom skulle ringa mig efter en vecka och säga att mina synpunkter var vettigast. Och det gjorde dom. .
Systrarna Kempff tycker att Johan Langer har bra idéer och att han genomfört dom också, istället för att bara snacka som andra i branschen.
— Det allra bästa var att han sammanförde oss med Strix Q, säger Clara. Han tyckte det var viktigt att vi hade ett band att arbeta med från grunden, och det fungerade verkligen bra.
Johan Langer ville att Mia, Clara och Ackie skulle ändra namnet Sistersong.
— Jag håller med om att det inte lät så rockigt som vi ville, säger Clara.
Systrarna letade hela hösten efter ett namn.
— Det var verkligen ett problem. Vi slog i guiden över Paris tunnelbanestationer och i latinska böcker och… Johan hade ett band med oss som han ville presentera för folk, men det gick inte så länge vi inte hade ett gruppnamn. Men på en kusinträff, där vi sjöng Chattanooga Choo Choo, föreslog en av våra kusiner det här namnet… och vi sa Tack.
Från början ansåg Johan Langer att Chattanooga behövde lång tid att utvecklas, och det sa han till dom.
— Men sedan jag sett dom live i Halmstad i slutet av september förstod jag att det gick att snabba på det hela.

ANDRA STATIONEN MELODIFESTIVALEN

Redan i höstas gjorde Chattanooga och Strix Q en provinspelning av “Hallå hela pressen”. Men den släpptes aldrig ut, den versionen hade inte riktig singelkänsla, enligt Johan Langer.
— Jag tyckte melodifestivalen skulle vara ett bra break för dom. Jag gick runt med ett band till dom olika förlagen för att visa hur Chattanooga lät, och sa att dom var intresserade av att sjunga någon låt i uttagningen.
Ackie Kempff var lite orolig för det här med festivalen.
— Jag var rädd för att vi skulle verka löjliga, vi var misstänksamma mot att få en banal låt.
Men när Johan Langer kom till EMI:s förlag så tände dom på “Hallå hela pressen”, som låg först på bandet, och ville skicka in den som sitt förslag (det var förlagen som hade rätt att skicka låtar till årets uttagning).
— När vi fick höra att vi blivit uttagna blev vi jätteglada, säger Mia. Det var jävligt kul, för det var våran låt som vi gillade. Den här kunde vi stå för.
Sedan gjordes låten om till Melodifestivalen.
— Förut hade låten varit tuffare, rockigare och inte lika kommersiell, berättar Johan Langer. Vi gjorde den bättre ur krasst kommersiell synpunkt.
Och det fanns en massa andra förberedelser att ta itu med.
— Redan i höstas var jag uppe på Måndagsbörsens redaktion för att presentera gruppen, så att dom skulle veta att den fanns. Jag kontaktade också tidningarna.
— Det handlar om rätt timing. Sedan byggdes allt upp kring en enda pryl, schlageruttagningen. En tre-fyra veckor före den svenska finalen fick pressen träffa Chattanooga och lära känna dom, man blir ju mer positivt inställd på det viset.
Under finalen gick det bra för Chattanooga. Dom vann inte, men kom till finalplats och hamnade strax efter segrarna Chips. Systrarna Kempff charmade publiken med ett respektlöst utspel och visade inte minsta tecken på premiärnervositet. Efter lördagen vältrade dom tre systrarna sig i pressklipp som hyllade dom med beskrivningar från “uppnosiga fölungar” till “darrande aladåber”.
— Att spela för folk som sitter och väntar på en är inget svårt, säger Ackie. Då är det värre att ställa sig på gatan och sjunga när inte en människa stannar och lyssnar, när man verkligen får jobba för att få folk att bli kvar. Det är tuffare.
— När publiken sitter där är det ett rent nöje.
Allt klaffade perfekt. Efter melodifestivalen lärde sig svenska folket att känna igen dom tre systrarna.
— Det är ett bra sätt att säga hej till Sverige, säger Clara. Vi blev förstås glada över uppmärksamheten. Det var bara att gnugga händerna.
— Det var skönt att slippa vinna, och det var tur att vi fick Måndagsbörsen precis efter schlagerfestivalen.

TREDJE STATIONEN MÅNDAGSBÖRSEN

En vecka före finalen tog Johan Langer kontakt med Måndagsbörsens redaktion igen. Han spelade låtar från rockfestivalen “Pop around the clock” och visade att Chattanooga på scen kunde vara en tuff trio. Måndagsbörsen tände på idén, och Sussie Olsson kom för att göra intervju.
— Vi tyckte det var skönt att komma med i Måndagsbörsen så fort efteråt. På det viset fick vi mer den image vi ville ha, inte som en schlagergrupp utan mer ösigt, mer rock.
Måndagsbörs-spelningen blev en ännu större framgång och mer direkt riktad till den publik Chattanooga har. De fick agera uppvärmare en halvtimme före sändning, och kände sig aldrig nervösa när det blev direktsändning. De spelade tillsammans med ett band rutinerade musiker under ledning av Anders “Henkan” Henriksson.
— Före schlageruttagningen och Måndagsbörsen intalade vi oss: “kom igen tjejer, vi måste bli nervösa”. Men det blev vi aldrig. Det var mer nervöst att göra den sista akustiska spelningen i Halmstad.
Ackie, Clara och Mia pratar hela tiden, pratar i mun på varandra, gestikulerar, skelar, grimaserar, avbryter varandra, spelar nästan upp hela scener.
Vi pratar om deras favoritmusik, och dom nämner namn som Billy Joel, Police, Magnus Uggla, Strix Q, danska bandet Sneakers.
— … och Joni Mitchell, säger Ackie. (Dom andra börjar snarka). Du! Du ska inte säga något (till Clara)… du som inte ens har grammofon. Det enda du lyssnar på är heminspelade band med Jonny Pilot (pojkvännen)…

FJÄRDE STATIONEN LP-SKIVAN

I dagarna släpper Chattanooga sin debut-LP, ‘Stoppa pressarna!’. Dom har skrivit de flesta låtarna själva eller tillsammans med vänner, en sång är av Strix Q.
— Det här är låtar som samlats under fyra år, Mia skrev de första när hon var 13 år. Därför har LPn varit lätt att göra, de dåliga sångerna har sållats bort naturligt under de år vi spelat tillsammans.
— En låt är ett aggressionsutbrott som jag och Mia fick över att folk tappat gnistan. Människor man känner som haft idéer och drömmar, men sedan bara lägger av, berättar Clara.
— Att göra en LP med egna låtar är en dröm som gått i uppfyllelse. Det skönaste är att det är dom här låtarna som vi haft med oss i fyra år. Drömmen är att kunna fortsätta i samma stil, att göra bättre låtar, och med bättre texter.
Chattanooga bestämmer själva låtarna. Dom har fått förslag från Johan Langer, men om dom inte gillar det så försöker han inte truga.
— Vi fick t ex en förtur på en låt som alla säger är en given sommarhit, säger Ackie. Men den är inte våran stil, den känns billig, för enkel, för mycket Lasse Lindbom-pop…
— Vi skulle aldrig tillåta att släppa något vi tycker är dåligt ifrån oss. Om det är en hit, det skiter jag fan i. Det ska vara bra musik.
Johan Langer arbetar nu mest med Chattanooga. På My Label har han också Liza Öhman och Ingemar Johansson (en kristen artist vars LP sålt i ca 10 000 ex), och han jobbar en del som artistkonsult och låtförläggare.
— Det roligaste med det här är att etablera My Label som ett svenskt skivbolag med andra värderingar än dom stora, som står på en annan plattform.
Vad då för andra värderingar?
— Ja, det är mindre byråkrati och… dom stora bolagen har en anti-artistisk icke-kreativ miljö. Jag vill bygga upp lite av workshop-modell och jobba mest på Skandinavien.
— Dom stora skivbolagen har inte tid att jobba fram något, att tänka ut hur bra en sak kan bli med lite utveckling. Dom vill ha allt färdigt.
Men du säljer väl skivor som dom och jobbar på samma vis?
— Dom stora bolagen försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på några få år. Därför höjer dom skivpriserna så att aktieägarna får ut sina vinster och konsumenterna får betala tio kronor mer för en LP.
Men du arbetar väl också kommersiellt; när du gjorde om “Hallå hela pressen” t ex? Var det bara för schlagerfestivalen?
— Om man ställer upp ska man göra det för att vinna och utnyttja dom möjligheter som finns.
— Men min princip är att försöka sälja mer skivor. Det är väl lika kapitalistiskt, men det gagnar artisterna mer.
Varför är Chattanooga bra?
— Det är en förälskelse från min sida. Jag har aldrig under alla mina år i branschen träffat på så mycket professionalism, målmedvetenhet och musikalitet på samma gång.

FEMTE STATIONEN FOLKPARKS-TURNÉN

I sommar har Chattanooga 50-talet spelningar i Folkparkerna. Direkt efter dubbelframträdandet i Melodifestivalen/Måndagsbörsen fick de nästan tre gånger så många erbjudanden.
— Och alla TV-program vill ha dom, berättar Johan Langer. Jag får hålla tillbaka det så att det inte blir överexponering.
EMA-Telstar har hjälpt till att sätta ihop en grupp. I parkerna spelar de tillsammans med Chino Marino, gitarr, Peter Milefors, trummor, Maffi Mariano, gitarr, Caj Högberg, bas och Peter Lindroth, keyboards.
— Det var många andra som ringde när det stod att vi inte hade någon grupp.
Är ni oroliga att komma i samma läge som Factory, Boppers, och andra grupper som haft plötsliga enorma framgångar och sedan hamnat i skymundan?
— Nej. För många band är det så att dom har en hit-låt, och sedan finns det inget mer. Men i vårat fall säger dom att det var “acten” som “breakade”. Det är hela vår pryl med tre systrar, stämsången etc.
— Men vi har fått så mycket beröm och överord hela tiden. Vi undrar: “När ska folk börja ställa krav”. Det blir spännande nu när LPn släpps…
Nu vill systrarna Kempff fortsätta så här, det är drömmen. Att skriva fler låtar, bättre låtar, bättre texter.
Vad vill ni då skriva om?
— Nu är det relationer mellan människor. Inte bara parförhållanden utan i större sammanhang, mot upprustning och så. Vi gillar alla tre det danska bandet Sneakers. Deras andra LP innehåller låtar som handlar om invandrarna, om kärnkraft och Barsebäck, om den sociala situationen i Danmark. Men det är hela tiden poetiskt skrivet.
— Man kan vara banal även om man skriver om viktiga saker, säger Mia. Det gäller att inte tappa det konstnärliga, det ska inte låta som ett valplakat.
Chattanooga skriver flera texter tillsammans.
— Det går att göra det tillsammans, inte bara en och en. Vi har skrivit bra texter tillsammans, vi tänker nog rätt lika och tycker likadant om många saker.

SJÄTTE STATIONEN EUROPA – OCH…?

På nästa Ulf Lundell-LP körar Chattanooga. I sommar gör dom TV-program i Norge och Polen.
I höst är det Melodifestival i Rostock, Sovjet.
— Först ska vi slå igenom ordentligt i Skandinavien, planerar Johan Langer. I Norge och Finland finns det intresse för “Hallå hela pressen”, i Danmark säljer den bra i en engelsk version. Vi skall också göra en videoinspelning med fyra-fem låtar på engelska, lite windsurfing och en trevlig film med flickorna från Sverige.
— I höst planerar vi en skandinavienturné och en LP på engelska för att följa upp det häri Europa.
Johan Langer jobbar redan en del på den europeiska marknaden för att sälja Chattanooga.
— Jag var nere i Paris härom veckan. Jag har många kontakter där. Det gäller att få in Chattanooga i TV för att korta ner processen. Nu gäller det att välja ett bolag som kan göra det jobbet och få in dom i TV. En del andra länder och bolag, t ex Atlantic i USA, har visat intresse.
— Dom har en sådan utstrålning att alla tycker om dom.
Utstrålning, charm, musikalitet — några ingredienser bakom Chattanoogas framgång.
Branschvana, dom rätta kontakterna och Johan Langers vilja att skapa ett eget skivbolag i Stikkan Anderssons och, kanske, Bert Karlssons fotspår — några andra pusselbitar.
— Jag har en femårsplan på hur vi ska jobba med Chattanooga, berättar Janne Widén på EMA-Telstar. Ja, inga kontrakt och så, men planering. Det ovanliga med den här gruppen är att det slagit så stort meddetsamma, jag har aldrig sett något liknande. Det var skillnad med Attack och Noice och sånt, då fick vi jobba mer…

STOPP PÅ LINJEN MÖTE MED ANNAT TAG

Här passar vi på att kliva av. Chattanooga-expressen rullar vidare och var ändhållplatsen ligger får vi väl reda på så småningom. Vi hoppar in i godsfinkan och tar en tjuvlift tillbaka.