Trettioåriga Kriget har avlidit efter tio år på landsvägarna och i skivstudios. Sakta men säkert har bandet förblött sedan ett par år tillbaka. Trettioåriga Kriget blev nämligen skjutet i ryggen av den nya vågen. Nådaskottet kom våren 1981 då deras senaste (sista) LP “Kriget” blev en rejäl flopp.

Jag kommer från Nacka. Det gör också samtliga av Krigets medlemmar, fast från överklassområdet Saltsjöbaden.
— Men vi har bott i hyreshus allihopa, försvarar sig sångaren och basisten Stefan Fredin, när jag träffar honom och jag kan lättad konstatera att han inte har något Lidingöiskt “ii”-ljud surrande bakom framtänderna. Han har inte heller det där nedlåtande, snobbiga sättet som är karakteristiskt för många Saltsjöbadsbor; utan är istället vänlig och okonstlad.
Det var alltså i en miljö av tysta villatomter, saftiga gräsmattor och gräddvila Volvo-bilar (som om tio år skulle vara prydda med SAFs Fria Företagare) Stefan Fredin (bas), Christer Åkerberg (gitarr), Olle Thörnvall (munspel, sedermera textförfattare), Dagge Lundqvist (trummor) och Robert Zima (sång, utgick 1979) bildade Trettioåriga Kriget 1971.
Till en början flöt allt perfekt för Kriget. De hade inte ens spelat ute tio gånger när CBS nappade på en nyinspelad demotejp, och vips så var skivkontraktet och debut-LPn “Trettioåriga Kriget” ett faktum. De finniga tonåringarna med sin svårsmälta, symfoniska rockmusik hade nått ett mål som var en ouppnåelig dröm för ett källarband på den tiden.
— Det var en jävla språngbräda för oss, minns Stefan.
— Trots att vår musik befann sig på experimentstadiet och sålde dåligt så var det hög status att ha gjort en LP då.

Nära världskrig

Det närmaste man kommit ett världskrig var när Trettioåriga Kriget -76 åkte ut på en fem veckors turné i England som blev mycket uppmärksammad med fina recensioner i Melody Maker och på CBS kunde man förnöjt konstatera att ett tusental engelsmän inhandlat en LP med “The 30 Year War”. Men i samma veva gav CBS bandet kicken.
— De såg oss mer som ett pikant inslag och bröt kontraktet efter den andra LPn “Krigssång”: Vi blev väldigt “låga” ett tag, men så tillkom Mats Lindberg på keyboards och vi började repa igen. Sen gav Greg Fitzpatrick oss rådet att gå till nystartade Mistlur, och det gjorde vi. Man kan nog säga att bolagsbytet påskyndade vår musikaliska utveckling…
“Hej på er”, “Mot alla odds” och nu senast “Kriget” heter de tre plattor bandet gav ut på Mistlur. Den som, enligt Kriget själva, är deras bästa LP, nämligen “Kriget”, är också den sämst säljande med sina 1000 ex. Varför?
— En rad samlade misstag. Först och främst så fanns inte plattan i affärerna när den började spelas i radio. En annan miss är namnbytet, när vi spolade “Trettioåriga”. För som Trettioåriga Kriget hade vi en liten, men ändock en publik. Folk kopplade inte ihop Kriget med “Trettioåriga”… Vi har heller aldrig varit med i TV. I januari fick vi erbjudande om medverkan i “AB Svensk Rock”, men vi nobbade och det var ju skitdumt.
Var då verkligen floppen med “Kriget” den enda orsaken till splittringen? Är det inte bekvämt att skylla allt på en sån sak för att slippa uppge faktorer som t ex slitningar på det personliga planet bandmedlemmarna emellan? Stefan håller med.
— Visst fanns det andra orsaker — man har väl gått och samlat på sig grejer under åren som man försökt att inte låtsas om… Dessutom var några av oss sugna på att prova på nåt annat. Dagge ska börja spela med Magnus Lindberg och Christer har ett bluesband på gång som heter Gary T Rollin’ Band. Mats ska spela syntmusik tillsammans med “Pocke” Öhrström och ge ut sina skivor på Stranded, de kallar sig Tredje Mannen förresten. Själv har jag redan börjat jobba med material till en solo-LP som antagligen kommer på Mistlur. Olle kommer att fortsätta skriva texter till min musik och Christer har också lovat att hjälpa till.

Kritiska mot rockpressen

Vi kommer in på SCHLAGERS område, rockjournalistiken, och Stefan visar sig vara mycket kritisk mot den svenska rockpressen i allmänhet och journalisterna i synnerhet. Han tycker att de är sensationslystna och egotrippade offer för en “formuleringsglädje” som driver dem att hitta på mer eller mindre relevanta elakheter. Igenom allt snack lyser en bitterhet mot en journalistkår som mer eller mindre “tigit ihjäl” Trettioåriga Kriget.
Jag försöker mig på en analys.
Kriget var alltså ett av landets äldsta rockband. När de gjorde sin LP-debut var en skivinspelning en stor händelse, och när de satt och skakade i turnébussen gjorde bara ett fåtal entusiaster detsamma: Kaipa och Kebnekaise å ena sidan och Ingemar Nordströms och Flamingokvintetten å den andra. Utan att behöva göra mer än att turnera och spela in skivor kunde Kriget sitta tryggt i fåtöljen som ett känt rockband.
Idag är scenen totalt förändrad. Den nya vågen sköt Kriget i ryggen; plötsligt vimlade det av nya rockklubbar, nya och hungriga band och idag har pionjärer som Klas Lunding (Stranded) och Henrik Venant (Heartwork) fört ner skivproduktionen till gräsrotsnivån. Och innan Trettioåriga Kriget visste ordet av stod de vid sidan om och såg på. Utan att riktigt fatta vad som hade hänt blev de “ute” och “progg” och när den fina LPn “Kriget” kom möttes den av samma iskyla som när man träffar en efterbliven kusin från landet.
Resten vet ni.