Måndag

Första festivaldagen. Publiken sitter i små grupper ute i solskenet på det stora folkets parkområdet. Många kommer långt ifrån med stora ryggsäckar. Ett par småpunkare talar tyska.
Vid insläppet förekommer inget bråk. Ett par tydligt berusade personer avvisas och för lite oväsen. Men alla verkar ställa upp på det drogfria. 99% av publiken är nykter och nöjer sig med läsk och lättöl i värmen.
Tre Karlshamnsband inleder festivalen. Med en viss generalisering kan man säga att det finns tre typer av band i Karlshamn: råpunk, heavy metal och popband. I det schemat kan vi plocka in Siliva Kids och De Avlidna i den första gruppen och Roman Holiday i den tredje. Roman Holiday visade sig vara riktigt bra. Kraftfullt och larmigt, inte speciellt pretantiöst men roligt.
Rockslaget använder sig av två scener, dels en liten inomhusscen och dessutom en större utomhus. Hela kvällen kändes lite avslagen och jag ägnade mig åt rockslagets fanzine. Slutbandet Dag Vag trodde jag inte skulle bryta det mönstret. Men vad fel man kan ta.
Dag Vag är pånyttfödda. Gnistan från 79 är tillbaks. Ta en banan! Dag Vag combo bjuder på djungelmusik! Stig Vig är Tarzan och Per Cussion smyger omkring som en guru i hawaiiskjorta.
Inspelning av ny lp och många nya låtar. Det känns ojämnt, från explosiva djungelrytmer (se upp för dom) till betydligt svagare, långsamma nummer. Men ändå… Med dom nya låtarna får Dag Vag en bredd jag tidigare saknat hos dom. Rytmerna sitter djupare nu än någonsin tidigare. Dag Vag har blivit det perfekta dansbandet.

Tisdag

— Vi behöver en publik på 800 personer varje kväll för att gå ihop ekonomiskt. I går var det minst 1200 så det borde ordna sig.
— Trots att festivalen är så pass stor ligger våra kostnader bara kring 90 000 kronor. Att vi kan hålla nere dom beror dels på att nästan alla banden ställer upp för halva priset eller mindre. Men också att allt arbete kring festivalen sker ideellt och oavlönat.
Kheiwe Axelson är en mager kille med ständigt glittrande ögon. Kheiwe var en av dom som tog initiativet till Rockslaget. Numer är han halvtidsanställd av kommunen för rockslagets räkning.
— Varje kväll jobbar ungefär 50 personer, fortsätter Kheiwe. Det kan vara allt från att sälja biljetter till att koka kaffe.
Det är omöjligt att ta miste på entusiasmen. Ideligen blir vi avbrutna av killar och tjejer som frågar efter nycklar eller undrar om dom ska fortsätta dela ut flygblad.
— Det är lite jobbigt att dela ut flygblad nere vid Tempo, klagar en kille. Alla vill prata och säga att dom tycker det vi gör är bra och undrar hur det går. Vi blir ju aldrig färdiga.
— Föräldrar och folk i allmänhet uppskattar vad vi gör, fortsätter Kheiwe efter en stund. Problemet är att de ansvarig politikerna inte verkar förstå riktigt.
— Dom är så tröga ibland. Som att vi inte får ett öre i bidrag till festivalen. Eller att dom har lovat oss en lokal, ett löfte som dom verkar försöka komma ifrån nu. Jag blir irriterad på allt sådant där tjafs.
Just nu finns ett trettiotal band i Karlshamn. Entusiasmen är stor och framförallt är inställningen öppen och positiv. Men någon gång måste det plana ut.
— Kanske det. Så länge det finns intresse för att spela fyller Rockslaget en funktion. Men vår inställning är att försvinner intresset är det bara att lägga av. Jag menar, vi kan inte hålla igång Rockslaget med konstgjord andning.
Kvällen är nästan helt ägnad åt punken. Publiken är stor, det säljs antagligen mycket skivor med Cockney Reject och Crass i Karlshamns skivaffärer. Säpo, Nyx Negativ och Incest Brothers låter nostalgi.
Med KSMB kommer allvaret. Långt ifrån en röjarspelning. Som vanligt blir jag överväldigad av allt dom ger, känslorna bara ramlar över mig. Svart och avgrund.
Kalle Bollträ (vilket namn!) avviker från mängden. Mycket Nine Below Zero, ösig och glad rhythm’n’blues.
— Bluesen är grunden till all rock, säger gruppens basist Jonas. Man måste kunna spela en bluestolva i sömnen. Det är synd att alla punkare inte har bluesen i blodet, man undrar vad som händer i framtiden när de inte har den grunden.

Onsdag

Ikväll är den stora kvällen. Kvällen då DET ska hända. Det gäller de bägge tonåringarna som försiktigt håller om varandra utanför en av ingångarna. Men också ABC 80 och Unter den Linden. Längst bak i lokalen står allvarliga rockjournalister och skivbolagsmänniskor i klungor. Det är lätt att känna igen dom både på åldern och kläderna.
För Unter den Linden höll inte nerverna. Efter halva spelningen börjar det trassla sig, dom packar ihop innan setet är färdigt.
Efteråt är dom fruktansvärt nedslagna. Björn pratar inte alls, sitter bara ihopkurad i ett hörn. Ulf och Lövhög säger inte heller mycket. “Att det skulle gå så här just i kväll, det kändes fruktansvärt dåligt.”
Inser att jag själv är indragen, fast jag inte vill. Vad gör man? Nu spelar det kanske mindre roll att det gick åt skogen i kväll. Unter den Linden är redan ett oerhört starkt band och med lite till borde dom kunna väcka det slumrande Sverige.
För ABC 80 gick det bättre. Bandet känns mer homogent än tidigare. Det är svårt att inte bli besegrad av deras små finesser, en basgång här och en gitarrslinga där. “Grått”, “Mina tankar”, “Ensam” och “Prata bakom ryggen” är bra låtar, titlarna säger mycket om musiken. Det är aldrig himlastormande men man sugs obevekligt in i låtarna. Som hos Magazine.
Fast som vanligt under den här veckan längtade jag efter ett bättre ljud.
Det är en liten detalj som nästan är onaturligt med Rockslaget, alla är så positiva. Jag har strosat omkring nu i snart en vecka men fortfarande inte hittat någon egentlig kritik.
Möjligtvis tycker en del att rockslaget blivit för stort, den omedelbara spontaniteten har försvunnit. Det är givetvis bra att alla är nöjda, men det känns som något fattades. Gnäll och skitsnack klarar man sig utan men kritik och synpunkter på fel och brister är i alla situationer ett hälsotecken.
Spring Åt Sidan är ett ungt tjejband. Korta låtar (kring minuten) och uppriktiga texter, underbart värmande och positivt. Jag blir störtarg på mansgrisarna som står och skrattar. Men senare borde dom blivit nöjda med machorockarna i Hanoi Rocks.

Torsdag

Sista kvällen. Elvis Costello avslutar med en underbar spelning. Han har växt in i sina kläder, det är känsla och soul långt ut i fingerspetsarna.
Tidigare gjorde också Overdrive en bra spelning. Oväntat eftersom jag inte är någon vän av heavy-metal. Efteråt har vi en livlig pratstund i ett svettigt omklädningsrum.
— Vi har väl tagit över mycket av den energi som kom med punken och försökt skippa de gamla riffen och klichéerna. Och definitivt inga tiominuters gitarrsolon. Publiken är trött på sådant.
Alla pratar i mun på varandra och jag har svårt att värja mig för deras sprudlande humör. Precis som på scen. Overdrive har lyckats slå ett rejält hål i en annars trist heavy-metal värld. Kenta, trummor:
— Hårdrocken behöver inte alls vara begränsad till sitt uttryckssätt. Vi försöker jobba en hel del med arren, t ex måste refrängerna ha starka melodier.