Linus heter han. En tysk kille som fastnat i Sverige och spelar sin egen variant av äkta, rotfylld bastardrock. Han har precis släppt en ny skiva med sin nya grupp The Losers och berättar gärna om sitt nya ansikte.

— Linus? Vad ska det va bra för att prata med honom?
— Musiken, har jag svarat. Han gör jäkla bra musik!
Då och då det senaste året när jag nämnt för kompisar att nu snart måste jag intervjua Linus har dom tittat på mej och sen har fördomarna kommit flygande.
Berättelserna jag fått höra om honom är många, många. Om hur han uppfört sej på scen. Om musiker som inte längre vill spela med honom. Om grov misshandel, polis och rättegång som det stod mycket om i tidningarna — utan att Linus nämndes vid namn — för ett drygt år sen.
För helvete! Jag har själv suttit sammanlagt tre månader i fängelse, och dessutom på koloni. Det räcker för mej! Linus har suttit ett år för misshandel. Give the man a break, huu?! Vad han än har gjort har han avtjänat sitt straff. Ska han sen också va spetälsk för resten av livet…?
— Säkert finns det musiker som inte vill spela med mej, säger Linus.
— Men dom som inte vill prata med mej för vad jag gjorde när jag var “helt vansinnig”, dom pratar inte heller jag med. Varför försökte dom aldrig stoppa mej då — stoppa allt supande, kokainsniffande och kniven som jag alltid bar på mej.
— Jag gjorde av med 140 000 om året på sprit och kokain.
Vi sitter i puben i skivbolaget Sonets herrgårdsliknande kontor. Fotografen och jag dricker kaffe. Linus dricker öl. Han “dricker bara öl numera”, säjer han. “Höll på att trappa ner redan innan fängelset. När jag satt inne — fast du ska veta att i fängelset fanns det verkligen tillgång på sprit och narkotika — slutade jag helt.”
Anledningen till att jag alltid gillat Linus musik är att den är så amerikansk. Som om inte all rockmusik är amerikansk?! Jovisst, det är väl självklart. Men när svenska band spelar rock spelar dom antingen den amerikanska rocken eller också den amerikanska rocken. Dom spelar en enda amerikansk rockmusik.
Svenska band plankar. För ännu så länge har rocken ändå inte riktigt blivit folkmusiken för det moderna Sverige. Svenska band spelar andrahandsrock. Dom har inte levt den. Dom spelar inte rock som på samma sätt som Linus låter amerikansk på ett mycket obestämt sätt.

Amerikansk rockgryta

Linus har ingen speciell rockstil. Men det finns mängder med olika amerikanska influenser i hans musik. Rockabilly, blues, rhythm & blues, country, lite västkustpsykedeliskt, lite tex-mex…
Det är en rockgryta blandad på samma sätt som t ex Doug Sahm (slå upp Sir Douglas Quintet i närmaste rocklexikon) blandat sin tex-mexgryta. Ner i grytan med all musik du hört och rör om ordentligt!
— Jag snacka just med Doug i telefon, berättar Linus. Han har en Europaturné på gång och när han kommer till Norden är det meningen att Linus & The Losers ska va förband.
— Men nu drar kanske turnén ut lite på tiden. För Augie Meyer ska först ut på turné med Dylan i USA. Och frågan är om Doug vågar åka på turné utan Augies orgel.
— Jag spelar bastardrock, säjer Linus. Jag gillar ju all musik. Elvis— Muddy Waters—Hans Williams—gospel. Allt utom “crossover funk”.
— Inga träd växer utan rötter. “Roots”, det är viktigt att ens musik har det.
Linus pratar inte svenska under intervjun. Han pratar amerikanska. Fast egentligen är han tysk (vilket den snabbögde och nyfikne redan anat. Som kompositör till Linus låtar står Karl Gebhardt). Han föddes i Frankfurt vid krigsslutet.
Men det är all musik som Linus storört lyssnade in när han under tonåren flyttade runt i USA som nu finns i hans egen musik. Texas-Arizona-Chicago-Santa Rio/Barbara-San Fransisco…
1965 fick han en stor hit med låten “Trippin’ Out”, som han själv komponerat och spelat in med gruppen Something Wild.
Är det inte svårt att hitta svenska musiker som passar din amerikanska musikgryta?
— Jo, säjer Linus. Egentligen går det väl inte. Men bandet jag har nu är det bästa jag haft. Dom låter inte mej va “Boss”. Dom säjer vad dom tycker. Det är bra, för jag vill inte nån ska spela nåt han inte gillar.
Här flödar Linus över av lovord om sina Losers: Christian Veltman, bas (“Han får spela lite funk, fast jag inte gillar det. Han kan bara inte låta bli”), Mårten Micro, gitarr, Micke Högstedt, trummor, och Lasse Finberg, gitarr (“Han är ett komplett rocklexikon. Kan vi inte köra nån Byrdslåt, sa jag till honom en gång. “Jovisst, vilken då?” svara han. Han kan dom allihop. En gång i Uppsala körde han “Ballad Of John & Yoko” som extranummer. Med alla verser! Han kan allt!”).
— Och nu till nya LPn kom Christian med två melodier som han gjort. Sjung! sa han. Och jag hade två texter som jag inte lyckats få ihop nån musik till. Dom passade alldeles utmärkt till hans melodier.
Linus har spelat med många svenska musiker. Han kom hit till Sverige 1972. Från USA — Hawaii — Västtyskland i nämnd ordning. På flykt undan inkallelseordern till Vietnam.
— Det är kul när jag går och lyssnar på punkband här i Stockholm, säjer han. Då kommer det fram killar ur banden och säjer “Tjena, Linus. Jag hörde dej när du spela på Rågsveds eller Bagarmossens ungdomsgård för sex, sju år sen”.

Ingen oärlig musik

Nu siktar Linus först på Tyskland och sen USA. En singel ska ut och Linus hoppas. Han vill tjäna tillräckligt med pengar på sin musik nu, så han kan leva på den. Men han vill inte åka omkring och låssas att han “fortfarande är ung, som Mitch Ryder på Rock Palast från Tyskland”. Han vill inte göra “dishonest music”.
— Oärlig musik, det är när man sitter ner och planerar låtar för Vecko Revyns läsare som köper nya blåjeans varje vecka.
— “Ten O’Clock Postman”, säjer Linus, det är oärlig musik. Men jag klandrar inte Ola Håkansson (som är Linus producent och också själv nu haft världshit med först “Oh Susie” och sen “Ten O’Clock Postman” med Secret Service) för det. Han har bara kul. Han kommer tillbaka från Holland eller Tyskland där han varit och mimat in nån TV-show. Och så säjer han; “Linus, har du sett den här nya gesten som jag lärt mej. Va tycker du om den?” Och så flinar han.
“Honest music”, säjer jag. Det är väl musik som handlar om ett “ärligt liv”?
— Ja, säjer Linus. Black Sabbath t ex, dom tål jag inte att höra. Men Sex Pistols gillar jag. Vet du, jag var och hälsa på dom i omklädningsrummet när dom spela i Stockholm. Och vet du vilken musik dom hade på kassett? B B King.

Satsar på texterna

— Jag har alltid tyckt att texterna är viktiga i rock & roll. Chuck Berrys “Nadine” och “Maybelline”, blues — det är alltid en berättelse.
— “Bet your money and take your chances”, om det handlar texterna jag skriver nu. Men framför allt om “Teach your children well”. Det är det viktigaste budskapet jag har.
Bredvid Linus ölglas ligger en bok han just börjat läsa i. “Women’s Room” heter den och är skriven av Marilyn French. “For every man who ever thought he knew a woman” står det på omslaget.
— En manskastreringsbok, säjer Linus. Men den är sann. Också.
Om jag ska leka amatörpsykolog så tror jag att dom orden är ganska betecknande för Linus dilemma. Han vet vem han är och vem han vill vara. Inte alltid är det samma person.
Du kan höra det i hans musik och texter också. Rock är alltid mer eller mindre mans-chauvinistisk. Av den enkla anledningen att rock är skapad av män i ett manssamhälle. Samhället och därmed också rockmusiken håller på att förändra sej, men det går långsamt. Det finns stora doser Karl i Linus musik, men där finns också humor, en nästan tafatt mjukhet och ödmjukhet inför blues- och rocktraditionen.
— Det är fortfarande kul med fester, säjer Linus. Men inte varje kväll och inte när man ska upp tidigt morronen efter för att åka iväg till nästa spelning. Nån gång ibland är det åkej. Men jag håller mej till öl.
Du har blivit äldre och förståndigare? Du är en annan människa nu?
— Jag har fru och barn. Jag tror och hoppas att jag är en annan människa.