Py Bäckman och Dan Hylander har slagit sina rockpåsar ihop. De letar inte efter nya trender, utan utvecklas ihop. Spelar rock som doftar amerikanskt. Svart och känsligt, tycker Fredrik Grundel som träffade de båda en blåsig natt.

— Det är jävligt viktigt att inte nämna kapitalismen vid namn.
Säger Dan Hylander och slänger håret in i väggen på Viktoria.
— Vill man nå fler än dom tio procenten utanför vänsterleden så ska man inte peka finger och leka magister. I så fall kan man lika gärna skriva politiska manifest på A4-ark och dela ut i tunnelbanan.
Py Bäckman smuttar på sin konjak, nickar och håller med. Sen lämnar vi det ämnet. Så länge.
Jag tänker på tvillingparet i Kurt Vonnegut-romanen “Slapstick” — dom som delar allt i vått och torrt och tänker som en, och stark, person. Jag tänker på att Py & Dan slitit länge på var sitt håll med rocken utan att få den att gå ihop men att nu — tillsammans och med gemensamma erfarenheter som bas — kan det börja hända saker… Jag ser dom som ett rockens tvillingpar. På väg. I den svenska snålblåsten.
Dom är — i alla fall bakifrån — lika varann som lingon och rönnbär, Py & Dan. Så lika att Clark Kent tog miste och trodde sej ta ett smeksamt grepp om Pys späda axlar innan Dan vände sej om och blev lite misstänksam.
Den incidenten hände på Café Opera där vi hade stämt träff klockan åtta och fann en nära två timmar och hysterisk kö till ett ledigt bord. Så vi drog snabbt vidare i cityblåsten, till närmaste ställe. Och hittade alltså till Viktoria, där vansinnet just nu brer ut sej. Med kaos mellan borden, medelåldersgubbar på pojkraggning och desperat drag ur högtalarna: Barbra Streisands kärlek är bedööööövande och dränker nästan alla försök till meningsfullt tankeutbyte.
Varför detta fördömda ställe?! (Svar: Schlager-ledningen ville ha det så…)
Vi ger upp långt före midnatt. Alla spyr ut sin leda över lilla Viktoria som vännerna kallar Vickan. Alla sånär som på Kent. Coole Clark är knäpp tyst, gör vad han kan för att dölja att han mår illa.
Fotograf Tommy rusar för att ta sista tåget till Waxholm. (Det blev inga bilder den kvällen.) Py & Dan tvingas ta taxi till Centralen för att hinna med pendeltåget till Jakobsberg. Clark och jag får sällskap på bussen ut till Nacka. Men splittringen är redan total. Clark är tillfälligt knäckt, hinner knappt av bussen innan han spyr i en vissnad rosenrabatt med storstadslarmet dunkande i bakhuvudet, framväsande ett “…å jag som dessutom är nykter…”
Sånt är livet. I schlagerbranschen. (Bara ibland. Red:s anm.)
Py vet. Hon har varit med. Längre än dom flesta dessutom. Sjungit i parkerna i nio år. Och faktiskt har hon levt (läs: hankat sej fram) på sin musik dom senaste fem åren!
Bakgrund?
— Sjungit med småband. Spelat för 600 spänn kvällen, slitit för pengarna…
Vaddå — Py bitter? Nä, men snart är hon trettio och än har hon inte HIT:at. Upp, upp och iväg, och gärna över Atlanten, till den stora publiken och stålarna…?
— Visst, så är det. Bekräftar Py, och avfärdar kritik för att hon inte använder modersmålet och sjunger på lätt iggesundsdialekt.
— Jag sneglar hela tiden på utlandet!
— Som låtskrivare vill man mångfaldiga sej och det man gör, helst få andra artister att tända och spela in. Förresten så kan jag inte skriva på svenska! Det har väl med ens rötter att göra, rockens rötter — hela sextiotalet…
Från krokarna i Iggesund till LA Freeway är en lång och vindlande väg. Kantad av kåta basister och snåla parkgubbar och smarta rådgivare som bara vill väl. Och proffstyckande kritiker. Py har gjort två singlar och två LP “på egen hand” — Dan detsamma, med Raj Montana Band. Och en ny Dan-LP ska spelas in i januari.
— Det är våra liv och känslor dom avfärdar. Man jobbar ett halvår med produkten, och så sitter det en snubbe nånstans och avger sina omdömen på en kvart, efter en genomlyssning.
Sista spåret på “Hard wind blows” (Pys nya, producerad av Dan), heter “Analyzing time”. Den hårda omslagsbruden som också är Py sitter på parkbänken som en annan donna, tar av sej solglasögonen och vänder sej direkt till skivrecensenten:

You’re prepared for a fight/
picking up your weapon/
starting to write…
and your thoughts are growing bold/
from all the stories you’ve been told…
even if you wouldn’t understand a shit…
it’s
analyzing time
analyzing time again…

På Viktoria berättar jag för Py & Dan att det finns flera sånger jag gillar på “Hard wind blows”. Att det låter svart och amerikanskt desperat har säkert väldigt mycket att göra med att Py & Dan vänder sej om i vrede där dom bor. I Jakan, på Sångvägen 56.
Öppningsspåret heter “52nd” och inleds med polissirener. Den svarta texten tolkas suveränt till engelskan av Rock-Linus. Och det är en obs svensk och sann verklighet som Py sjunger om. Om den desperate gubben på Sångvägen 52 som barrikaderade sej i lägenheten och sköt fem skott genom dörren då polispatrullen ville ta sej in. (Det blev en svart aftonbladerubrik för ett par år sen…)
Varför? Frågar Py, med medkänsla och inlevelse. Men som sagt: Vi får inga svar, inga förklaringar om kapitalismens förbannelse.
— Vi bor i ett getto där allting kan hända, och händer. Vi bor där för att där fick vi lägenhet. Säger man att man bor på Sångvägen i Jakan så får man knappt taxi…
Viktoria-volymen antar monstruösa proportioner och dränker repliker och meningar. Surrealistiskt: Skrikande försöker vi utbyta erfarenheter om Stockholms många hopplösa förorter där alla möjliga nationaliteter trängs med förtidspensionerade narkomaner och aggressiva alkoholister i 30-årsåldern. Där det misshandlas och deformeras. Där teveapparater kastas ut genom rutor uppe i det höga och krossas mot gräs och betong. Där det brinner, var och varannan dag, i containers och portar och prång… Och kontrasten är så stark mellan våra spridda erfarenheter av livet och döden i välfärdens förvisningsorter och Viktorias annorlunda draperade desperation att vi slutligen bara har två val: Att berusa oss, eller dunsta.
Men lite till hinner vi prata innan vi går för gott. Spridda tankar om till exempel:

Rocktexter:

— Jag skrev helt naturligt på engelska i början men bytte språk för att medmusikerna tryckte på. (Dan, som ännu inte upphört att förvåna sej över att han kan skriva på svenska.)
— Det låter nästan alltid patetiskt med rimmade texter på svenska. Engelskan är rikare på ord. Och ord att leka med. ord som kan betyda flera saker samtidigt. (Båda, med fast övertygelse.)
— Dom bästa textförfattarna finns i USA. Tom Waits, Jackson Browne. Här hemma — vilka har vi…? Cornelis är outstanding. Han klarar av att rimma utan att rytmen förstörs! Och Nils Ferlin var förstås inte så tokig… (Dan)

Drogpropaganda:

— Dom som uppfattar “For a loved one” som en hyllning till en hård drog har lyssnat väldigt dåligt Den morfinberoende människan jag sjunger om var en god vän som dog i cancer. Morfinet var hennes enda räddning dom sista månaderna.
— Jag har faktiskt tagit avstånd till och med från marijuana som flyktmedel i “Fast train’s running”. (Py)

Plattproduktion:

— En producent ska vara lyhörd länk mellan tekniken och artisterna. En idéspruta… en katalysator — med k ä n s l a! (Dan)
— Slutmixen är det avgörande. Man kan ha bra sång och spel och allting klaffar, men en felaktig mixning kan få det rivigaste att låta tamt. (Båda)

Hoola Bandoola Band:

— Malmös palestinavänster, Hoola Bandoolas vänner, har aldrig kunnat tolerera mej. Eftersom Raj Montana Bands första singel släpptes ungefär samtidigt som Hoola upplöstes så kom vi att utpekas som deras arvtagare. Det har tagit oss tre år att spräcka den myten. Den vanliga rockpubliken som tyckte att Mikael Wiehe och Hoola Bandoola Band var töntiga struntade helt enkelt i att lyssna på Raj Montana och mej. Där Mikael Wiehe är tydlig och rak och pedagogisk och folkmusikbaserad så är det jag gör rock’n’roll från början till slut. (Dan)

Publiken:

— Man tror att det är en mogen publik som lyssnar på ens plattor. Men så visar det sej att det är 12-13-åringarna som lyssnar mest… (Py, eftertänksamt, berättar sen en historia som ännu inte är slut, om brevväxling mellan en sångerska, som tvingas träda ut ur plattanonymiteten och en mycket ledsen liten lyssnare som är jämngammal med Pys 12-åriga tjej.)

Uniformer:

— Jag slog ner en vakt när jag var 14 år. Bakifrån, utanför en ungdomsgård hemma i Malmö. Han hade snackat skit om morsan och mej. Sen dess ligger jag lågt när jag ser uniformer. Den gången kom jag undan… (Dan)

Scenmagi:

— Jag fick smak på artistlivet när jag fick vara Gärsgård och Det Gamla Året i skolspelen hemma. Angel var det aldrig tal om! Trots att jag sångdebuterade som treåring i kyrkan. (Py)

När du läser det här är Py & Dan & Raj Montana Band på väg att avsluta en treveckorsturné. Det var “Live på Alex” i Sthlm City i torsdagsnatt, och innan dess spelningar i Oslo och Lund, i Norrland och på västkusten.
PS Notan på Viktoria kostade två helårsprenumerationer på Schlager.