Fulla med förutfattade meningar svänger vi två mil norr om Halmstad av E6-an mot Getinge.
Snett emot järnvägsstationen, sa Per Gessle i telefon. Vi kör i riktning “Centrum” och där dyker också en pil med “Järnvägsstation” upp. Medborgarhuset, och bio ska det va också. “Bio reflex” — där är det!
Haru sett affischen! garvar jag till Matte, fotografen. “Ett litet hus fullt av skräck” visar dom. Matte flinar tillbaka.
Skräck, det är väl raka motsatsen det till dom gyllene toner som lite svagt sipprar ut genom bions bakdörr.
Mjukmysigt, rart och gulleputtigt. Det är mitt skivintryck av Gyllene Tider.

Jag måste erkänna att innan det blev aktuellt med den här intervjun hade jag bara — och har man ju inte kunnat undvika — hört “Flickorna på TV2” och “Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly” femti gånger eller så på radion. Och det hade bara gått in genom ena örat, ut genom det andra.
Inför den här intervjun lyssnade jag in Gyllene Tiders plattor och visst, där finns några refränger som ville sätta sej i huvet på mej, några fyndiga ordlekar och ganska kul textidéer. Buddy Holly-låten t.ex. Den tycker jag har en skojig textidé, men varför finns det inga typiska Holly-ackordföljder i refrängen? Skulle inte det ha varit en extra finess?
Men så tamt, som vildkatten rock & roll tämjd till slö, gräddsurplande innekatt.
Och alla jag tala om för att jag skulle skriva om Gyllene Tider utbrast:
— Men det är snälla pojkar. (Underförstått: Var nu inte taskig mot dom.)
Men när vi öppnar dörren till Bio Reflex och kliver in går en blixtsnabb tanke genom mitt huve: Har vi kommit fel?!
Det här bandet har ju larm i högtalarna, inte bomull. Den här katten klös ju. Det är högt, det sprakar om gitarrerna. Är inte det här ett naggande, ganska gott litet rockband?
Matte nickar. Det svänger, säjer han.
I övermorron har Gyllene Tider turnépremiär i Varberg. När vi hälsar på i Getinge medborgarhus är det andra repetitionsdan för bandet och ljudmixaren. Nu väntar man på ljuset, det har inte kommit ännu.
Så fort Gyllene Tider tar paus kan jag inte låta bli att fråga: Är ni verkligen nöjda med era första plattor?
Mats Persson:
— Dom är ju lite platta och det kan man ju förstå. En platta är ju platt. Nej, missförstå mej inte. Jag menar, det är bara komp och sång rakt upp och ner. Det blir ju platt.
Per Gessle:
— Det är svårt att gå in i en studio för första gången. Det pratas ju om att Lasse (Lindbom) har format vårt ljud, men det är inte riktigt sant. Det är bara att går man ini en studio utan att veta hur man vill att det ska låta så blir man lätt impad av att allt låter så bra i en studio. Stora högtalare, tretusen knappar…
Micke Andersson:
— Sen finns det ju ett EMI-sound också. Särskilt i Studio 2 där vi spelat in.
Per Gessle:
— Men vad tycker du om nya singeln då? Det är ju ett par lugna låtar från nästa LP som vi släppt på singel och det hörs kanske inte så mycket på dom. Men på nya LPn försöker vi få med liveatmosfären. Vi använder en annan studio och spelar in allt komp på en gång. Förra gången la vi på trummor — bas — gitarr efter varann.
— För det tycker jag är vår styrka. Att vi fast att vi är så unga låter så tajt live.
En journalist ska vara objektiv, så är ju myten om journalister.
Inför varje artikel och intervju ska journalisten nollställa sej, tvätta bort alla förutfattade meningar ur hjärnan.
Vilket givetvis är omöjligt. Snarare är det så att dom flesta journalister har skrivit sin artikel — dvs har den klar i huvudet — redan innan han/ hon träffar sitt intervjuoffer.
Själva intervjun ska bara bekräfta den artikel journalisten bestämt sej för att skrivas.
Jag hade konfererat med en kompis som kan Halmstad mycket bättre än jag och lagt upp perfekta planer på hur min artikel om Gyllene Tider skulle se ut.
När jag kom söderifrån på E6-an skulle jag svänga av vid första avfarten till Halmstad. Passera Anderstorp, en sån där typisk höghusförort. Genom vänster bakruta skulle jag kunna ana mej till “arbetarstranden” med campingplats och minigolfbana.
Jag skulle fortsätta genom stan, köra över Nissan och så befinna mej på Halmstads gyllene sida. Lägre hus, radhus och villor. Och längst ut Tylösand — “rikemansstranden”.
Per Gessle, hade jag hört, bor i Söndrum. Ungefär mittemellan Nissan och Tylösand.
Och jag hade tänkt ställa den infernaliskt uttänkta frågan till Gyllene Tider: Den här mjuka rockpopen ni spelar, är den “The Sound Of Halmstad”? Och fortsatt: I så fall, vilket Halmstad?
— Jovisst, säjer Mats Persson. Banden som fanns i Halmstad innan oss dom spelade antingen symfonisk rock eller hårdrock. Sen kom vi med vår “Tylösandsboogie”.
— Visst, säjer Per Gessle också. Jag bor i Söndrum, på överklassidan.
— Varje stadsdel har väl sina människor och sin musik. Och det är klart att det speglas i ens musik varifrån kommer man kommer. Och Halmstad är en ganska uppdelad, segregerad stad. Men inte som Stockholm — med förorter och så Djurgården och Lidingö. Det är inte bara “arbetarförorter” på ena sidan av Nissan och rika på den andra.
— Halmstad är en sån liten stad. Jag tror inte det finns nån speciell Halmstadrock. Som i Göteborg där man spelar bluesrock eller i Malmö där det är lite popigare.
Vilken bakgrund har du då?
— Medelklass, antar jag. Mamma har en affär som hon säljer porslin i. Jag har gått på gymnasiet och sen blev jag arbetslös. Jobbade på sjukhus som trubadur tillsammans med en annan kille. Sjöng Nils Ferlin och Dan Andersson. Det var ett sånt där AMS-jobb. Sen var jag lärare några månader. Och sen satte Gyllene Tider igång.
— Och dessutom, tillägger Micke och punkterar bestämt mina förutfattade meningar, är det bara dom två (Per och Mats) som kommer från Halmstad. Vi andra bor i Harplinge, en mil utanför Halmstad.
— Dom är bönder, säjer Per.
Jag måste ha fått ett återanfall av 70-tals-sjukan, tänker jag. Jag får tag av mej mina solglasögon och försöka igen. Berätta från början, Per. Hur startade Gyllene Tider?
Per Gessle:
— Det var hösten -77. Då träffade Mats och jag varann. Mats hade spelat trummor förut, i nåt slags folkrockband.
Mats Persson:
— Men jag ville pröva på gitarr också. Och det var ju inte så svårt, tyckte jag. Sen var det ganska lätt att spela en enkel bas också. Så Per och jag satt hemma och gjorde Sound on Sound-spelningar.
Per: — Vi skickade det vi spelat in till “Bandet Går” och fick göra ett eget radioprogram, “Bandet Går Vidare”. Och vi skickade till Mats Olsson på Expressen. Hela tiden fick vi uppmuntran.
— Så kom Micke med, och en basist som inte är med längre. Och i Kärleken — en studio som låg utanför Halmstad — spelade vi in en EP. Han som hade studion ville testa in studion så vi fick spela in gratis. Vi betalade bara för att pressa plattan.
— EPn skickade vi till olika skivbolag och redan efter ett par dar hörde Kjell Andersson på EMI av sej och sa att han var intresserad.
Vilka var ni då? Fanns inte dagens Gyllene Tider när ni fick skivkontrakt?
Per: — Jo, Micke (trummor) var alltså med redan -77. Dom andra två — Anders Herrlin (bas) och Göran Fritzson (piano & orgel) — kom med på nyåret -78. Nästan exakt samtidigt med skivkontraktet.
— Men första spelningen vi hade, den var på Village i Stockholm. EMI flög oss upp för att vi skulle plugga singeln, “Flickorna på TV2”. Och vi spelade på en julglöggfest för journalister.
— Det är ju egentligen fel. Det ska ju va tvärtom — att man spelar ute först. Spelar sej till ett skivkontrakt.

I väntan på platina

Första singeln gick direkt in på topplistan. Första LPn likaså. Gissa hur mycket Gyllene Tiders debut-LP har sålt? Dra till nåt nu! Riktigt ordentligt!
— 90.000!
90.000! Det är ju otroligt!
— Guldskiva får man vid 75.000. Så nu väntar vi bara på platinaskivan. Den får man vid 100 jämnt.
— “Flickorna på TV2” är också guld. Har sålt mer än 25.000.
Det är som en dröm! Det är ju en dröm! Rockdrömmen.
Den amerikanska drömmen — “The American Dream” — känner vi alla till. Att börja som tidningspojke eller skoputsare och sluta som miljonär. Och den amerikanska drömmen finns också i Sverige, i den svensk-amerikanska varianten. Fråga Anders Wall t.ex.! Från bonnpojkens två tomma händer till nolldeklarant.
Rockdrömmen är lika stor den — kanske ändå större — och lika internationell.
När Eddie Cochran prövade ut sina första ackord på gitarren. När Beatles stod på Star Club i Hamburg och spelade som i en dvala, timme efter timme efter timme. När jag själv i början av 60-talet stod i ett cykelstall vid Blåsut i Stockholm och drömde om att Brian Epstein skulle komma förbi och höra musiken som strömmade upp på gatan genom det lilla källarfönstret. Eller Matte Bäcker, fotografen, som kanske också är bekant under namnet Matte Bröker, saxofonist i Fiendens Musik. När han ser att Gyllene Tider behöver en lastbil för att få rum med sin utrustning, ser ljusställningarna bäras in och hör hur mycket deras LP har sålt — då försvinner hans ögon bort i en dröm, drömmen om lyftet.
Dom flesta av oss lyfter aldrig. Vi kommer aldrig upp ur cykelstall och källare. Eller får slita och släpa — sömniga timmar framför skåpbils-ratten på oändliga vägar, ut och upp med tunga förstärkare och instrument, tio timmars jobb för en timmes musik och betalt för tre timmar — i många, många år innan — kanske, kanske, en platta börjar sälja och lite grann pengar börjar komma tillbaka i efterhand.

Tur på roulett/drömmen som slår in

Hur många band finns det inte i mindre städer runt om i Sverige. Kanske spelar dom personlig och bra musik, vem vet det? Dom spelar in en kassett och skickar runt till skivbolagen — det är som att spela på roulette.
— Det är bara tur, säjer Per Gessle. Jag har ju sett uppe på Kjell Anderssons kontor vilka höööööööööööööööööööööööögar med kassetter det ligger där.
För andra — några få — går det som för Gyllene Tider. Rockdrömmen går i uppfyllelse, som för att bevisa för oss andra att rockdrömmen faktiskt är sann och verklig. Den dröm som Per Gessle började drömma när han var 6-7 år och gluttade i syrrans Bild-Journalen och Idol-Nytt.
Och det har gått så fort för Gyllene Tider — förra året gjorde dom sex spelningar, i år har dom hittills gjort nittitvå (92), och nu är dom alltså på turné igen — att jag är säker på att dom fortfarande tror att dom drömmer.
Att intervjua dom är som att titta på den gamla Beatles-filmen “A Hard Day’s Night”. Citaten hittills har inte alls gett en riktigt bild av intervjun. Allvaret varar max tre minuter åt gången. Var tredje mening är ett skämt, en rolig eftersläng.
Jag frågar Gyllene Tider när dom bildades och genast svarar dom “1923”. Jag frågar om bilden man fått av dom — som snälla, rara pojkar — är sann. Och dom svarar: “Javisst, vi är hemma på fredagarna och spelar kort med morsan”. Eller: “Då skulle du ha vart med på Esso Motorhotell i Karlshamn”.
Eller: “Vi är vänliga mot journalister, svarar snällt på alla frågor. Och Schlager är den bästa tidning som finns. Sen när Vecko Revyn kommer i nästa vecka säjer vi att Vecko Revyn är den bästa tidning som finns. Den har jag prenumererat på i tre år.”
Gyllene Tider är som ett av dom band — Hep Stars t.ex. — Per Gessle såg på Elefantbilder i syrrans Bildjournalen 66-67. Nu har dom själva kommit på idolbild i Starlet. Det är som om tiden stått stilla. Ingenting har hänt på under 70-talet. Pop 1980 är samma sak som pop 1960. Gyllene Tider spelar glad och god poprock som gör en glad och får det att rycka i ens ben.
Mats: — I början prövade vi ju alla möjliga stilar. Ibland var det så lugnt att man höll på att somna. Ibland var det lite punk. Ibland rock.
Per: — Ett tag skrev jag väldigt pretentiösa texter. Noveller, historier på 24 rader, ungefär. Men det här humoristiska, som i “Flickorna”, det har alltid funnits med.
“Billy”, som handlar om knark, tycker jag skiljer sej rätt mycket från dina andra texter. Är den självupplevd?
Per: — Nej.
Dom andra: — Jo!
Per: — Jag vet inte.
— Det mesta man skriver utgår väl från en själv. Men när man skriver är man ju i sin egen lilla värld. Man gör en värld åt sej där man får styra och ställa själv, till skillnad från ute i samhället där andra styr åt en.
— “Guld”, det är väl en allvarlig låt? Den handlar om pengarnas onda inflytande. Och “Fån Telefon” är en allvarlig låt.
— Men vi spelar renare poparrangemang nu. Och då följer kanske texterna med. I 60-tals-rocken var ju texterna mest rytmord — och “Fån Telefon” är en sån text. Jag tycker om att leka med ord, “allitterera”, försöka hitta på annorlunda rim.

Från John Holm till Tom Petty

— Förut lyssnade jag mycket på Leonard Cohen, Neil Young och Joni Mitchell och John Holm. Han var — och är väl fortfarande — den bäste av dom svenska låtskrivarna. Dom texter jag skriver nu skiljer sej ju mycket från hans nästan filosofiska texter. Men det var John Holms musik som fick mej att börja skriva sånger.
— Nu lyssnar jag mest på Tom Petty och sånt. Då får jag ju mina impulser från det.
Du — ibland tillsammans med Mats — skriver alla Gyllene Tiders låtar. Vad säjer ni andra i bandet om det? Händer det att ni vägrar att spela en låt?
— Javisst, vi får fixa allt skit så det låter nåt om det, svarar Anders.
— Nä, säjer Micke, men innan första LPn var det en låt, “Marie”, som vi slängde direkt.
— Men nu har det inte hänt på länge, säjer Per.
— Nä.
— Texten och ackorden, säjer Per, gör ju jag. Men sen kan det hända att Anders t.ex. ändrar basgången. Och att rytmen förändras.
“Flickorna”, säjer Micke, fick ju både en annan rytm och ett annat ljud när vi spelade in den.
— Basen och trummorna, säjer Per, dom är ju det viktigaste i vår musik. Det ska gunga. Att det gungar och sitter så tajt, det beror på Anders och Micke. Dom har spelat ihop länge, är jävligt samspelta.
Vi åker och käkar lunch på ett “Rastställe” vid E6-an. Matte ställer upp Gyllene Tider vid fontänen och plåtar. Hur långt är det till havet? undrar han. Kan vi inte åka dit? Jorå. Snabbt iväg till havet och Gyllene Tider sätter sej snällt på, antagligen, iskalla stenar i den för jävliga blåsten — och ler mot Mattes kamera.
Sen tillbaka till Getinge medborgarhus. Gyllene Tider drar igenom programmet en gång till.
Det börjar med att Pugh Rogefeldt på band ropar ut att “nu är det gyllene tider för rock’n’roll”.
Gyllene Tider spelar låtar både från gamla LPn och från den nya, kommande. “Arabiska nätter” t.ex. den sitter och rockar så den får mej att tänka på Rockpile. Dom drar ihop låtarna till potpurrier så att låtarna känns som gamla godbitar, men inte så man utbrister — nej, inte den gamla låten igen! åt “Flickorna” och “Buddy Holly”.
Och så några “extra godbitar”, som Per Gessle uttrycker det. Beatles “A Hard Day’s Night” och som extranummer Pughs “Ding-A-Ling-A Lena” följd av “Marie i växeln” (den svenska versionen av “Switchboard Susie”). Pughs “Lena” kommer förresten, tillsammans med “And my bird will sing” (Beatles) och “SOS” (ABBA), att vara med på en bonus-EP som följer med den kommande LPn.
Det är som med Rockpile, som det ligger nära till hands att jämföra med. Det är kul medan det varar, bara det inte blir för mycket av det på en gång. Och när det är slut, då är det glömt också.

Pop är pop som pop

Det är ju bara pop, helt enkelt. Som Nick Lowe (jag vet inte om det var allvar eller skämt när Gyllene Tider sa att EMI tillåter dom att välja singlar, bestämma omslag, allt — utom att dom inte fick Nick Lowe som producent) skulle ha sagt, alltså.
När jag hör sån rock — Rockpile eller Gyllene Tider — gungar min kropp med och tycker fint, fint. Men nånstans inne i mitt huve upprepar samtidigt en röst gång på gång: Var det inte mer än så? Ska det inte va mer än så?
Jo, det ska det. Om jag får bestämma.
För det har hänt saker på 60- och 70-talet. Har man haft ögon och öron öppna har man sett och hört och lärt sej mycket om allt jävelskap som sker i världen varenda dag, varenda timme, varenda minut. Rock och pop ska va kul, få dej att dansa och bli glad. Men den ska, om jag får bestämma alltså, inte heller glömma bort att världen knappast består uteslutande av fnitter och glädje.
När Gyllene Tider kört igenom sitt program försöker jag få Per Gessle undan från dom andra i bandet, stänga ute gruppfnittret och skämtslängarna. Vem är du, utanför dina sångtexter? Frågar jag.
— Vad menar du?
Jo, dina sångtexter — dom flesta av dom — är ju ganska ytliga.
— Ja, det är dom väl.
Dom handlar bara om en del av verkligheten. En del av din verklighet också, antar Jag. Vad tänker du på? Vad gör du utanför sångtexterna, så att säja? Var finns resten av Per Gessle?
Läser du böcker?
— Förut läste jag mer. Det blir för mycket turnerande nu, jag orkar inte läsa så mycket. Men “God som guld” (av Joseph Heller) läste jag nyligen.
Bra?
— Jaa. Den gav en bra beskrivning av maktkampen i USA.
Skriver du annat än sånger också?
— Blir mest sånger nu. Men jag skriver hela tiden. Att skriva, det är nödvändigt för mej. Lika självklart som att tvätta sej.
— Har du läst Tage Danielsson, dom där sagorna han skrev för vuxna? Jag har också försökt skriva såna vuxensagor, men det är svårt. Och förut skrev jag långa berättelser, men uppställda som dikter.
Det jag försöker leda in Per Gessle på är förstås att rock kan vara ett språkrör också, förmedla kunskaper och erfarenheter.

Impulserna från omvärlden

Inte bara god och gyllene. Det är den ju hos t.ex. John Holm, eller Ulf Lundell, som Per också nämner bland dom han lyssnar på.
— Verklighet, säjer Per. Vilken verklighet? Jordnära, vadå jordnära? Frågan är ju vad man får impulser ifrån när man lever turnéliv 24 timmar om dygnet. Redan — och vi är bara inne på andra turnén — förstår jag band som skriver låt efter låt om turnélivet.
— Man kör till spelningen, soundcheckar, lirar, skriver autografer i två timmar, iväg till motorhotellet, sova — eller svara på beundrarbrev.
— Och man kommer in i pengacirkusen. Måste ha en revisor som ordnar så man inte får restskatt. Och man kan inte spela på små ställen. Man har ju så mycket grejer. Och mycket grejer måste man ha. För det har alla andra. Och med mycket grejer måste man spela på ställen som tar 3-4.000 personer.
— Musiken blir bara en del av alltihop. En liten del av hela cirkusen.
— Skulle nån för ett år sen ha sagt att man skulle svara på 250 beundrarbrev i veckan, då skulle man bara tyckt att det verkar kul. Men nu — och vilka brev! Dom skriver telefonnummer och tror man har tid å ringa å säja “Hej, det är Per. Hur är det med dej?”
Och sen vill väl EMI att ni ska sikta in er på England också…
— Jo, vi ska göra en LP med det bästa från förra LPn och det bästa från den nya på engelska.
Här slutar jag intervjun. Jag skulle kunna skriva många sidor till om “The Dream of Rock & Roll”. Men jag ska bara tillägga: Per Gessle har upplevt sin dröm i ungefär ett år. Han är 21 år.