Skrämmande svartvita bilder visar utnämningen av honom till försvarsminister. Att stirra in i hans feta nacke är att se fascismen i vitögat. Tittandet på den tyska galten avbryts av en knackning på fönsterrutan. Utanför står några flinande killar med regnstänk i kalufserna.
Dag Vag och Ebba Grön har efter 85 mils körning kommit fram till Skellefteå. Nu står dom och stampar i det våta gräset utanför en av Stiftsgårdens röda gästgårdar. Dom är lite mosiga efter öl och 12 timmar längs E4:an. Vi går ner till deras baracklänga och dom snackar av sig lite ilska över matpriserna på stekhuset i Umeå.
Utanför Gurra och Tages spartanskt inredda dubbelrum faller regnet över grönt gräs, gula löv och en vit kyrka.
Kyrkogården är lika svart och hotfull som alla andra kyrkogårdar. Jag undrar om husmor på Stiftsgården vet vilka djävlar hon fått i sitt hus. Uppkäftiga Stockholmsmusiker som sjunger “Häng gud”.
Regnet och snacket avtar efter midnatt. I morgon kör vi till Luleå. Turister i tillvaron-turnén har premiär i stadens sporthall.

Innan vi kommer dit käkar vi lunch på Domus i Skellefteå. När det här gänget drar genom stadens gågata sker det inte obemärkt. Thåström far omkring mellan husen i stuprörsbrallor med revärer, myggjagare, håret på ända och ett skratt i mungipan. Stig Vig lunkar runt i en av sina storrutiga cirkuskavajer. Likt en gudfar svajar han fram huvudet högre än alla andra.
Zurfarn med händerna djupt nerborrade i skinnjackans fickor glider ner på skivavdelningen och köper Dylans Blonde on Blonde på rea. Tage Dirty, Fjodor, Gurra och Kenny Håkansson skulle eventuellt kunna passera obemärkta genom en svensk småstads lunchrusning. Men i grupp blir vi alla extrema och exotiska Turister i varuhusets lunchkö.
Fjodor och Thåström jagar iväg till apoteket. Treo, ascocsal, c-vitamin, novalukol. Ett helt batteri medikamenter åker fram på deras lunchbrickor. Thåström har ont i halsen och gör allt för att den skall bli bra. Magen krånglar också. Men den skiter han i och skvätter i sig vin frampå eftermiddagen. Inte mycket men tillräckligt för att novalukolen får komma till pass.
— Om du snackar om “novve” skall du snacka med Fjodor. Han är torsk på det, säger Thåström.
Fjodor och Thåström är som ett radarpar. Bor i samma rum under turnén. Håller ihop mot Gurra, “lillen skall inte komma här och gappa”. Mest är det på skoj. Men under skrattet finns allvaret. Gurra är äldre och försiktigare. Fjodor och Thåström är vildbasarna som drar gaspedalen i botten. Ofta. Gurra bromsar när ungtupparna skenar.
Nyligen har Rågsveds “Glimmer twins” producerat Pink Champagnes debutsingel.
— Dom bara frågade oss och vi tyckte det skulle vara kul.
— När vi spelar in själva vet vi knappt hur det låter till slut efter att ha hört låten 200 gånger. Så Pimme (Thåström) och jag stack ut till Vaxholm en eftermiddag och kväll och hjälpte till. Och vi lär oss en massa själva på det också.
Fjodor pratar sakta och hans blå ögon ser vänligt på mig hela tiden.
— Ni har tidigare producerat era Rågsvedspolare München -72.
— Det var sånt jävla jidder. Det lät skit alltihop vid inspelningen. Sen gjorde dom av med alla stålarna så dom hade inte råd att lösa ut tejpen från studion.
Fjodor och Thåström garvar och någon singel med München -72 verkar inte vara i sikte.

En blå Toyota Hiace med sju musiker följd av en grön Golf med två journalister är synen på E4:an mellan Skellefteå och Luleå fredag eftermiddag den 26 september. Uppe i Luleå befinner sig redan fyra Turister i tillvaron. Det är inga lyxturister precis. En buss med 10 1/2 ton ljud och ljus skall tömmas, sättas upp på en scen, rivas efter föreställningen och stuvas in igen. Roadies heter dom på engelska. Råddar på svenska. Det låter som råttor och nog är dom rockmusikens mullvadar.
Konserten börjar halv nio. Klockan åtta kryllar tolv-tretton hundra förväntansfulla norrbottningar in. Under ena läktaren, i klubbrum fyra är det nervöst. Ingen av Ebborna kan vara still. Kenny Håkansson sitter och sminkar sig helt vit med svarta streck vertikalt över ögonen som Marcel Marceau.
Fjodor lånar lite vattensäker smink. Det känns skitnödigt och dallrigt i luften.
Jag försöker peppa upp dom med ett “kom igen nu grabbar”. Men det är inte omklädningsrummet för några fotbolls- eller hockeylirare så Thåström tittar missmodigt på mig.
— Åh, vadå. Ta det lugnt.
Hans vita kavaj ser skitig och solkig ut. Vi går ut i korridoren som leder mot scenen. Fotoblixtar, folk som trängs. Det känns som Stones är på väg in på Madison Square Garden. Pulsen slår fortare. Kinderna hettar. Jag håller Fjodors stjärnprydda bas medan han går in och pissar. Tittar på raden av vita toalettdörrar. Känner lukten av svettiga handbollsskor. För tusan det är ju bara Luleå sporthall och ett kvartersgäng från Rågsved som skall in och ösa för ett gäng tonåringar.
Hallen är helt nersläckt. Många sitter kvar uppe på läktaren. Några hundra står nere på golvet framför scenen. Strålkastarljus och “Were only in it for the drugs” är igång. Ebba är så samlade dom kan bli. Dom ger allt i en koncentrerad och spänd attack. Det är totalt dött i publiken. Jag och två till dansar. “Ung och kåt” och några fler kommer igång trots lite schabbel av Ebba.
“Pervers politiker” och det börjar lossna så smått. Dansen sprider sig och Fjodor gastar. “Turister i tillvaron” är en färsk låt som Ebba gör bra men publiken har kommit för Dag Vags skull.
— Det verkar trögt, säger Fjodor och Thåström fyller på med:
— Är ni för fulla eller för nyktra?
Ytterligare en nyskriven låt, “Hat och blod”. Ebba gör en bra spelning men ingen märker det. Vi får mycket nytt. Strys (Garbochock) specialskrivna “Stockholms pärlor”. “Vi hatar inte vi älskar vi är Stockholms pärlor.”
“Mamma pappa barn” är Ebbas första ska-låt. Det är knappt publiken orkar klappa in ett extranummer.
Dag Vag smyger in med ficklampor riktade mot publiken på en nersläckt scen. Dom vill gärna vara lite mystiska. Stickan i safarihjälm drar igång “Musik”. Det låter vanvettigt tungt, häftigt och bra. Gruppen har kapacitet att utnyttja alla resurser i form av ljud, ljus och scen. De stiger några klasser i den situationen.
Hallgolvet är plötsligt fyllt av dansande och sjungande människor. “Idioterna” bara ökar trycket. Det är en helt annan publik när Dag lirar. Jag börjar fundera varför.
Häruppe borde Ebbas politiska arbetarrock gå hem. Konkreta texter om en vardag bestående av arbetslöshet, utslagning, förtryck och vanmakt. Luleå är verkligen kapitalismens rövhål just nu. Politikernas och industrimännens svek är så monumentalt och befolkningens desillusion och misstänksamhet är så djupgående att ingendera skulle rymmas på den playa som NJA har gjort.
Ett stycke mark lika stort som 13 eller var det 30 fotbollsplaner lyser som en varböld i Norrbotten. Folk super ner sig på stadens krogar och pubar. Politikerna i Stockholm jagar horor på Malmskillnadsgatan och alla skiter väl i stort sett i vad som händer i Luleå, Umeå, Piteå eller vad tusan nu städerna heter. Det går fort i Norrland. Där strör man salt i såren och svider så förbannat i skinnet på arbetarna att det finns bara två vägar. Stanna och döva smärtan eller dra iväg.
Optimismen i Luleå i början och mitten av 70-talet var stor. På alla håll. Teater och musik strömmade ner över landet. Skivbolaget Manifest gav oss skivor med Norrlåtar, Norrbottens Järn, Kornet, Anton Swedbergs Svänggäng. Hela denna vår har Manifests kontor varit stängt. I höst kör man igång lite löst. Kylans rockorkester heter naturligtvis en av grupperna, vad annars?
Ack nej, den snabba aggressiva rocken som vill hänga gud och sätta bly i nackarna på borgligheten faller inte Luleås progressiva garde på läppen. Dag Vags slipade rockreggae sitter istället som handsken. Stig Vigs fräcka ordlekar som befinner sig på en raket minst 100 mil från järnverkets och koksverkets vardag kan publiken utantill.
Kenny Håkansson står i en röd ljuskägla och smeker ömsom kvider fram toner i “Snorblos”. I “Tom” sticker Kenny till månen på gitarren. Publiken får inte nog. Zurfarn, Tage, Stickan och Kenny får inte nog.
“Apache” som extranummer i Luleå sporthall i september 1980 får åtminstone alla 30-åringar att spricka i tusen bitar. En bit minns Jörgen Ingmanns fåniga leende på singeln från 1960 (vem minns Shadows version?).
Det är nu festen börjar. Orgierna. Alla sju hoppar upp på scenen. Gurra bakom trummorna, Fjodor på bas, Zurfarn, Kenny och Thåström gitarrer och bröderna Odeltorp (Tage Dirty och Stig Vig) som vokalister.
“Samma sak” smäller igång och trycket är inte för mycket. Det är just det vrål vi vill ha på varje konsert men så sällan får. Alla bara vräker på. Både från scen och dansgolv.
“Staten och kapitalet” är 40 vilda elefanter rusande genom Blå Hallen när Nobelpriset delas ut till Milton Friedman. Tage trummor, Stickan bas och Fjodor på sång som hörs till Bastuträsk. Det är sanslöst vilt och starkt och jag gråter, skrattar, skriker, dansar. Vänder mig om och där står Gurra och garvar pekandes mot kompisarna på scenen. “Vad är dröm och vad är verklighet, är det nån som egentligen vet?” Det sjunger dom inte nu men det snurrar till i mitt huvud under en mille-sekund.
Fjodor är högröd i ansiktet och klädd i svart. Viftar med en knuten näve och kramar miken som om han höll på att strypa Bohman. Han ramlar omkull i tumultet på scenen och fortsätter vråla: “Sida vid sida”. Thåström springer åt alla håll samtidigt, river mikställ, slänger gitarren. Åskan mullrar, blixtar ljungar, revolutionen finns här inne i mörkret, “sida vid sida”. Det bara fortsätter. “Sida vid sida”. Kapitalisterna ligger på botten av Lule älv vid det här laget. “Sida vid sida”. Järnverket ägs av det arbetande folket. “Sida vid sida.” Men det måste ta slut och det tar slut.
Vi vacklar in i omklädningsrummet. Och jag såg inte i syner. Det var Gurra som stod bredvid.
— Jag hoppade ner från scenen. Tyckte inte jag hade något att göra däruppe, är hans enkla kommentar.
Det tar tid att varva ner efter en sådan avslutning.
— Det här var skönt för självförtroendet, pustar Joakim Thåström.
Folk går ut och in i omklädningsrummet. Några fnittriga småtjejer lurar till sig Stickans safarihjälm. Autografjägare förvånas över Thåströms attityd.
— Jag skriver bara på hud. Först skrev vi inte autografer alls. Men vi fick kompromissa. Det går åtminstone bort så småningom om man skriver på armar och händer.
Det är kanske små och löjliga principer Ebba Grön hålls med. Men för bandet är dom viktiga.
Kvällen efter i Skellefteå sitter vi i Folkets hus och pratar om hur man håller kvar rötterna.
— Spelningen på Sergels torg med Ruhr var det ett försök att hålla kvar det ursprungliga?
— Det handlar inte om att hålla kvar något. Det var en helt naturlig grej… Som att vi spelar på Rågsveds ungdomsgård ungefär. Eller det vi skall göra efter nyår. Åka runt på ungdomsgårdarna i förorterna med Raketerna. Mindre ställen, närkontakt.
Gurra uttrycker sig precist, lite vresigt och korthugget. Man säger inte gärna emot honom.
— Den här turnén då?
— Igår vart det lite chock kanske. Det blev lite för stort, säger Fjodor.
— Varför fungerade Dag bättre än Ebba i Luleå?
— Vi är kanske för mycket ett storstadsband för Luleå. Arrogantare, militantare, mer stressade. Dag Vag är gamla bondsöner från Boden och Åkersberga och va fan dom nu kommer ifrån, retas Thåström.
(När Stig Vig senare får höra det här replikerar han blixtsnabbt:
— Ja det stämmer vi har skit mellan tårna medan dom har betong i hjärnan.)
— Skulle ni ställa upp på ett arrangemang kallad t ex “En drogfri generation”?
— Skulle helt bero på vem som ordnade grejen, svarar Fjodor och Thåström samtidigt.
— Vi har inga principer… Gurra blir avbruten av Thåström: — Har vi väl.
— Jag vet en massa människor som ställer upp på en rökfri generation men röker. Är det en sån grej kan man lika gärna skita i det.
— På Oasen har vi en drogfri linje, men vi kräver inte att varje person som är med skall vara drogfri. Men vi släpper inte allting löst. Vi vill inte ha nån jävla legalisering av varken det ena eller andra. Det är inte det det handlar om, säger Gurra och fortsätter:
— Vi kan säga att vi använder droger men är emot det.
— Ar det ok att vara full eller påtänd på scen?
— Jag antar att jag sett en jävla massa musiker som varit påtända när dom spelat. Det märker inte jag. Det är inte det jag tittar efter, det är musiken jag är där för. Sen kan man ju sitta hemma och fundera över om dom dricker eller inte dricker, om dom röker eller inte röker. Dom flesta musiker är väl som vanliga människor. Det första jag tänker på när jag träffar dig är ju inte om du dricker eller ej, avrundar Gurra.
— Lever ni enbart på lirandet?
— Jag har jobbat i sommar. Fråga han där borta som inte jobbat på två år. Gurra pekar på Thåström.
— Du bar väl likkistor?
— Det varade bara tre dar. Jo jag jobbade som diskare i sommar. Tjänade 1 000 på 10 dar.
Journalist från lokaltidningen:
— När ni jobbar med drogfri linje på Oasen måste inte det påverka er personligen också?
Gurra hugger kvickt som en kobra:
— Eller tvärtom kanske va. Vadå vi går ju inte omkring och stoppar pipor i munnen på 14-åringar, tvärtom. Men det är möjligt att vi skulle kunna föregå som bättre exempel.
— Vi hade världens kritik mot fyllbanden som dök upp på spelningar och var asstökiga och bara röjde på scenen. Det där fick man ju själv ågren för. Så vi skärper oss verkligen så att det ska bli bra, säger Fjodor.
Lokaltidningen igen:
— Det är ju många som kritiserar Ebba Grön som ett flumband?
— Vad vi har försvarat oss med det är att vi själva vet vad vi gör. Till sist är det vi.
— Hur går det för Oasen nu?
Gurra svarar pliktskyldigast och rabblar ett litet brandtal som Per-Albin Hansson på väggen i rummet skulle avundas. Det byggs för tillfället i lokalerna i Rågsveds centrum. Oasen får inte ha möten på ungdomsgården längre. Jobbet med föreningen går tungt.
— Det är klart att en del har hoppat av. Vi har hållit på och strulat med det här i tre år. Det känns svårt just nu. Men folk kommer aldrig helt att skita i det. Det är till och från. Vi måste hålla på att resa grejen hela tiden.
— Dag Vag och Ebba Grön träffades sommaren 1978. Hur?
— Första gången jag träffade Stickan var när Thåström och jag var ute och bildade SAM-ligan. Då såg man en tyst och skum figur sitta där, säger Fjodor.
— Kände igen honom från singeln, säger Thåström och fortsätter:
— Sen var vi och kollade på Dag Vag på radiohuset. Det var jävligt kul. Vi var fyra stycken som bara öste och resten av publiken bara satt så här (Thåström spärrar upp ögonen som bara han kan).
— Hur känns det att vara popstjärna då Joakim Thåström? Han undrar varför jag hoppar på just honom och svarar med någon plattityd.
— Ska jag svara åt honom. Folk bits, säger radarkompisen.
— Du måste vara osäker på vad brudarna du träffar är ute efter. Om dom gillar dig eller den där häftiga snubben i vit kavaj på scenen?
— Det är ingen fara, jag är nojig på andra grejer. Nej det där med tjejer tänker jag inte på. Så jävla inne i popköret är jag inte. Däremot vaknar jag ibland och mår så dåligt och har överhuvudtaget inte lust att gå ut och träffa andra människor. Sådana som går på med “Hej och hå” och dunk i ryggen. Helst vill man bara sitta någonstans och gömma sig.
— Kompisarna i Rågsved?
— Nä där är man samma mänska hela tiden, säger Fjodor.
Dag Vags fyra medlemmar kommer upp i det konferensrum som fungerar som Folkets hus omklädningsrum. Dom är klara med sin ljudinställning. Ebba avlöser nere på scenen och Dag framför intervjumikrofonen.
— Har ni kommit dithän att ni är offentliga personer ibland och privata ibland?
— Det är nog litegrann så, svarar Stig dovt.
— Måste man ljuga mycket då?
— Det är vissa saker som är onödiga. Så har det väl varit dom här dagarna. Vissa tider på dygnet är inte ni journalister eller hur?
Jag undrar vad Zacke (Zurfarn i offentlig sammanhang) tänker på. Tänker han på igår när jag körde Toyotan hem så att musikerna kunde ta en öl efter spelningen.
Eller tänker han på ikväll när Kenny lovat köra så att jag själv kan ta en öl både före, under och efter spelningen. Eller tänker han rent generellt på att det röks och dricks på den här turnén precis som på 90% av alla turnéer med rockband. Vare sig dom spelar in på Nacksving eller Polar. Vare sig dom kallas progressiva eller kommersiella. Jag svarar uppgivet:
— Jag vet inte alls. Jag har inte rett ut det där för mig själv ordentligt.
— Det är väl ingenting att reda ut. Det är väl bara att ge järnet, säger Lelle (Tage Dirty för svenska folket). Jag är alltid privat.
— Drogfria arrangemang?
— Vi har svårt att ställa upp på drogfria tillställningar. Vet vi innan att det är en så brukar vi undvika den. Det känns hycklande, säger Pär (f-låt Stig).
— Vi förespråkar ju inte droger men dom där tillställningarna görs på fel sätt, förtydligar Zurfarn.
— Det finns folk i många olika läger som gillar Dag Vag, eller hur?
— Jag har sett folk med rösta på linje 1 — ja till kärnkraft knappar som har stått och sjungit med i refrängen på “Många gånger om” (“Hellre aktiv idag än radioaktiv i morgon”). En fantastisk syn.
— Ibland tror jag att så länge det svänger utav helvete kan man sjunga nästan vad fan som helst. Titta på reggae. Många texter är rätt banala, man kan dom alla utantill, det är sällan en reggaetext är en nyhet. Ändå gillar man det som fan. En helt annan sak är att själv sjunga en text. Vi skulle inte kunna sjunga en annans text om vi inte gillade den. När vi sjunger “Sånt är livet” så är det för att vi gillar den. Jag tycker det är en bra text.
Zurfarn fortsätter:
— Jag har svårt att veta riktigt hur jag vill uttrycka mig. Vad jag egentligen vill säga. Dom två låtar jag gjort (“låt det komma ut” och “Rulla på”) är små bilder av något jag varit med om. Eno skriver bra texter. Han är väldigt melankolisk, något som jag gillar. Neil Young är bra också, men det är svårt att skriva sådana texter på svenska. Det blir lätt banalt.
Stig Vig berättar att det blir en Englandsturné i slutet av november, början av december. Mest engelska texter.
— Blir inte trycke för mycket ibland Stig Vig? Alla vill prata med dig, du skall vara rolig, underfundig, lite hemlig och mystisk.
Tage tittar på sin storebror och säger:
— Det kan inte vara något tryck. Det är ju sån du är.
— Är det inte frestande att spela popstjärna?
— Jävligt lite. Vi är inte 16-17 år. Vi har sett mycket av den här branschen, säger Stig.
— Sen rätt som det är tar det slut. Det vet man ju. Det här kommer inte bara att rulla på. Vi får passa oss för att börja göra upprepningar. Nästa platta blir intressant. Palsternacka var verkligen ingen upprepning. Här gjorde vi mycket nya grejer. Men ibland undrar jag hur långt vi kan utveckla den här rockreggaeformen vi håller på med. Det känns lite konstigt att bli ett jävligt bra reggaeband om man är vit.
Kenny Håkansson gör en sen entré.
— Kände du att du behövde ändra spelstil mycket när du började med Dag?
— Nä inte alls. Det var bara att gå in och spela.
— Första repetitionen var otrolig, skrattar Zurfarn. Han kunde alla låtar på en gång.
— Kenny Håkanssons karriär kontra Beno Zenos (artistnamnet i Dag Vag)?
— Kenny Håkansson kommer väl att fortsätta. Jag slutar ju inte göra egen musik. Det gör man inte. Fast för tillfället känns det inte så angeläget.
— Hur länge har du levt på att lira?
— Sen -67. Det är nästan 13 års jubileum idag.
— Påminner det här om när det gick som bäst för Kebnekajse?
— Det är en stor skillnad. Det kommer mycket mera folk nu. Men man är inte riktigt lika nära dom som kommer som man var på Kebnekajse-tiden. Då var man mer jämngammal. Vi bodde nästan aldrig på hotell, utan vi bodde hemma hos folk. Därmed inte sagt att den här utvecklingen är negativ för så mycket har ju ändrats.
— Skulle du orka leva nu som ni gjorde då?
— Fanns det inget annat att välja på skulle jag väl det. Det var kul ibland, men ofta var tvungen att bo hemma hos folk för vi hade inte råd med hotell. Vi blev hembjudna för att det skulle bli lite fest och var man inte upplagd för det själv blev det ganska jobbigt. Då blev turnéerna väldigt intensiva. 24 timmar om dygnet jourtjänst.
Zurfarn och Kenny börjar prata om sitt samspel. Vad är det som gör att det svänger? Sologitarrens och kompgitarrens roll?
— Ta Stones som ett bra exempel. När Mick Taylor gjorde solon så var det inte så märkvärdiga saker. Det var dom vanliga fraserna vi känner igen. Det som gjorde Stones så suveräna var gunget bakom solisten. Själva samspelet, kompet, gjorde också att solot höjdes. När individerna i gruppen förstår varann, då spelar man bra tillsammans. Dag Vag är inte bara en samling musiker utan något annat också.
Kennys ord klingar ut i ett allt rörigare omklädningsrum. Det avlånga konferensbordet mitt i rummet är belamrat med gitarrer, kläder, plastpåsar, ölburkar, läsk, kameror, väskor. Några Rågsvedspolare till Ebba har dånat in och gör sitt bästa för att ordning inte skall råda.
Vi kastar i oss maten och åker tillbaka till Folkets hus. Ebba skall precis upp på scenen. Den här kvällen flyter allt. Ebbas rock och svetten ner i skorna. Thåström dansar som han brukar.
Vakter sitter på scenen och håller tillbaka småtjejerna som trängs längst fram. Det är popgala. I en lokal som tar 1 200 trängs bortåt 2 000 personer. Ebba spelar för socialdemokratin och folkrörelserna. Heja. Folkets hus tar in 70 000 kronor ikväll. Dag och Ebba och ljus och ljudkillarna delar på 16 000.
Vakterna ber Thåström att han skall uppmana publiken att backa. Han drar igång “Tyst för fan” istället och verkar trivas i kaoset.
“Det måste vara radio” och Fjodor svänger med basen så den blixtrar. “Vi är Stockholms pärlor.” Visst alla gånger. Rågsvedspolarna dansa in på scenen i den nya ska-låten.
“Alla vise män” tillägnar Fjodor EAP. Det är en fruktansvärt stark låt. Ebba-pop när den är som bäst. Den borde bli singel direkt.
Extranumret blir “Rock’n’roll music”. Det verkar bli en hygglig kväll skulle pessimisten sagt.
Dag Vag var själva mycket missnöjda med Luleåspelningen rent tekniskt. Det var en massa småmissar. Stig Vig till och med skämdes över sin insats.
I kväll sitter det bättre och det är lika intensivt. Några låtar är slopade och Dag Vag gör ett fenomenalt tätt intryck. Bröderna Odeltorp ligger och pressar hela tiden, Zurfarna pumpar stadiga rytmer för Kenny att göra cirkuskonster på.
Alla, nåja nästan alla dansar till “Egyptian reggae”. I “Tom” leker Kenny mer än igår. Hans spel är mångfacetterat. Mjukt och bestämt, distinkt och lyriskt på samma gång.
Till slut dessa två extranummer som kommer att gå till den svenska rockhistorien. Hela surven på scenen. Det är snuskigt bra helt enkelt. Plötsligt står 2 000 personer och diggar maximalt. Dojjorna studsar mot golvet, fukten droppar från taket, händerna lämnar fickorna, blodet forsar runt i kroppen.
Det är det perfekta slutet. Det går inte att göra något mer efter “Staten och Kapitalet”. Det är slut.
Men för sju unga musiker är det här bara början. 150 mil Sverige ligger, söder om Skellefteå. Outforskad mark som lockar en Turist. Och det enda tillvaron inte är i den här chartergruppen är trist.