DESTINY, nytt svenskt hårdrockgäng som har hittat in i studion. Så vad är det för speciellt med det då. Svenska band med skivkontrakt är det inte direkt ont om längre.
Må så vara, men DESTINY låter inte som ett typiskt svenskt hårdrockgäng, de spelar en betydligt mörkare Heavy Metal.

Gängets debutvax ligger just nu på skivdiskarna. DESTINY hörde inte till de gäng som fick kontrakt med någon av de stora i branschen. Pyttiga Musikbolaget har gett ut deras platta och hur de ska klara lansering och marknadsföring återstår att se.
Nu jagar gitarristerna och låtskrivarna Magnus och John, mörkermännen bas-Stefan och sångar-Håkan samt taktfaste Peter en framgångsrik bokningsfirma så att de ska kunna komma ut och spela ordentligt. Det är liksom det som är meningen med hårdrock.
Första upplagan av DESTINY var en trio med flinke trummisen Peter Lundgren, låtknåparen John Prodén och mörkrockaren Stefan Björnshög. Året var 1980 men på den tiden hade de inga spelningar och får man tro Stefan nu i efterhand så var det lika bra… Själv började Stefan spela på allvar 1978 och man blir inte fullärd på två år. Det första DESTINYt blev tämligen kortlivat och sedan slafsade trion omkring i alla tänkbara olika Göteborgsband.
1982 träffade DESTINY-fixerade Stefan fingerfärdige gitarristen Magnus och bildade ett nytt ödesgäng med honom. Musiken var däremot periodvis långt ifrån ödesmättad. Ömma känslor och en tös på sång stretade iväg med sound och låtskrivande åt ett helt annat håll.
Då ömma känslor och tösen väl var utrensade klev mörkrockare nummer två in i bandet; Håkan.
Han hade ett förflutet som sångare i tidiga våldspunkband och han hyser en viss respekt för grupper som Mercyful Fate och Savatage.
Håkan hör inte till de killar som man sätter på solopartierna i skolkören, men vare sig Ozzy eller King Diamond passar heller där. Däremot passar Håkan alldeles utmärkt som vokalist i dagens tuffa DESTI-NY. Han hanterar stämman på ett kul och omväxlande sätt, gör den till ett femte instrument. Något som också är meningen.
Håkan och Stefan fann snabbt ett gemensamt intresse i kompromisslös rock och en kort tid senare var alla lättrallade refränger körda på porten och ersatta av tuffare. Gruppens andre gitarrist och trummis blev också körda på porten och ersatta av Stefans gamla vapendragare John och Peter.
Den sättningen producerar en hårdrock av brittiskt snitt som inget annat band i Sverige försökt sig på. Den stora skillnaden ligger i gruppens refränger, men det dubbla leadgitarrspelet (introducerat av Judas Priest och flitigt använt av Iron Maiden och Queensrÿche) gör också sitt till.
Det är alltså inget vare sig nytt eller revolutionerande med DESTINY, liksom det inte någonsin varit med något svenskt hårdrockband. Men de har gett sig in i en genre där vi tidigare haft sorgligt få representanter.
Beyond All Sense heter plattan och den visar upp ett tiotal bra låtar i den tyngre rockskoIan. Killarna har bra rockpotens. Men produktionen lämnar en hel del övrigt att önska.
Soundet är skramligt och saknar kontinuitet och gitarrerna kunde ha låtit mycket bättre och framförallt högre.
Men de lovar redan att nästa kommer att bli mycket bättre. Det blir den väl också, övning ger som bekant färdighet.
Ett sympatiskt drag hos de här killarna är att de inte kastat sig ombord på den allmänna “slagga-alla-andra-band”-karusellen. Finns det något tråkigare och mer beklämmande än att höra ett svenskt gäng med påk och yxa ge sig på sina kollegor i andra band?
Både Stefan och Håkan berättar att de tycker Torch är ett kul och duktigt gäng.
Mer sånt skulle svensk hårdrock behöva.
Mer brittiskinfluerade band, utan mjäkiga refränger, skulle svensk hårdrock också behöva. Så, var inte så blyga ni som startar band i dessa hårdnande tider. Glöm det där skitsnacket om hitlåtar och dra upp volymen!