1983 var inte bara Carola Häggkvists genombrottsår, även de som var över 15 och under 45 fick en ny artist att fästa ögonen på — Anne-Lie Rydé. Hon förförde och berörde hela Sverige, när hon med ljuv stämma sjöng Per Gessles “Segla på ett moln” från sin soloplatta. En platta som kritikerna ömt tryckte till sina hjärtan.

En och annan hade säkert också gärna tryckt den sexiga damen själv till sitt bröst. I svart läder, och djurisk utstrålning fick både den ena och den andra att dra efter andan. Hon omskrevs, hon var med och radio och hon blev kändis. Nu har hon gjort platta nummer två, och är ute turnerar.

Trygga stad du odlar dina drömmar
Människor med ansikten av glas, vilsna liv som irrar runt i strömmen

— Jag föddes i Stockholm 1956, och växte också upp här. Efter den naturvetenskapliga linjen på gymnasiet, och ett år på ströarbeten, tröttnade jag fullständigt på stan, och flyttade till Göteborg. Jag var trött på människorna jag omgav mig med, trött på miljön, och trött på att inte veta vad jag ville göra. Sen var det ju ett lätt steg att sticka till Göteborg, jag hade många goda vänner där, eftersom vi i alla år har haft ett lantställe utanför stan. När jag flyttade dit började jag på Handelshögskolan.

Kassa ljus som bländar och bedårar, livets puls där tusen hjärtan slår

— Försökte väl vara intellektuell på något sätt, när jag gick på den här skolan, men det misslyckades jag fullständigt med. Jag slutade skolan 1978 då jag träffade Henryk Lipp i gruppen “Extra”.

Himlarna öppnas och fäller sina tårar, rastlösheten följer dina spår

— Första gången jag stod på scen var jag faktiskt 20 år gammal, ovanligt sent skulle jag tro, men den gången fick jag en kick, jag visste då att sjunga det var någonting jag ville göra. Dessförinnan hade jag visserligen sjungit i smyg till skivor, hemma på mitt flickrum, men att jag hade sångröst hade aldrig gått upp för mig.

Jag har försökt att hitta vägar, ibland gör det ont att tänka klart, när stoltheten äger mina tankar, och kärlek blir ett annat ord för hat

— Året efter 1977, började jag sjunga med ett gäng som hette Slipstvång, ett hobbyband som lirade covers på fester och så. Då, blev jag helt övertygad om att det var sjunga jag ville göra. Sen träffade jag som sagt Henryk i Extra. Det var ganska kul att komma med i den där vågen av nya svenska popband, som var då mellan 1978 och 1981. Extra höll ihop i fem år, de första åren gick väl inte så där superbra, då jobbade jag extra på sjukhus, i kiosker och sånt. Jag var också med i Göteborgsuppsättningen av “Rocky Horror Show” 1981. (Senare även i Stockholmsuppsättningen 1983).

Men du kom in i mitt rum och spred ut dina dofter, markerade dina revir

— Sista året med “Extra” gjordes hitlåten “Fri”, och med den blev vi så eftersökta, att vi kunde leva på vår musik och alla spelningar vi fick. Men, 1982, efter fem år tillsammans fanns det inget mer vi kunde göra som grupp, och Extra upplöstes. Då flyttade jag tillbaka till Stockholm, jag förstod att jag var tvungen till det, om jag ville fortsätta “på egna ben”. Jag hade varit med på två LP-plattor, men då var jag ju “en i bandet”.

Ligger här tyst och tänker efter, mitt örngott luktar fortfarande du, jag saknar dig som fan, det vet jag nu

— Jag hade tur också, mitt skivbolag har stött mig helhjärtat, och alla var jättetända på att göra en soloplatta med mig. Annars vet jag inte hur det hade gått med “karriären”. Precis när min platta hade släppts var jag ute och turnerade med Raj Montana Band, jag var relativt okänd i början, men Py och Dan lät mig sjunga två egna låtar under deras konserter, och det var en väldig hjälp på traven, sedan drog “kändisskapet” igång, med massor av intervjuer etc, och jag kunde ge mig ut på egna spelningar. Det var fantastiskt roligt, jag älskar att turnera. Skivor gör man bara för att få turnera…

Alltid blå — när jag vaknar upp ur ruset
Alltid blå — varje gång festen tagit slut

— Jag har ingen speciell scenshow, när jag uppträder. Under “Extra”-tiden var vi ju oerhört ambitiösa när det gällde sådana saker, men jag tycker inte det är viktigt idag. Det är ju inte det det handlar om. För mig är show att finnas på scen, i en helhet med bandet, och kunna bjuda på sig själv i 180. Det är vad jag vill ge, och att få respons från publiken, är en sån oerhörd känsla. För det behövs ingen speciell koreografi eller linje.

Alltid blå — när jag ser ut i morgonljuset
Alltså så — varje gång är lika blå

— När man är med i en grupp får man alltid kompromissa, och det var väl inte alla gånger allt kändes helt rätt med “Extra”, och det tror jag en publik kan genomskåda, att det inte är äkta. Jag trivs bra som soloartist, men det beror mycket på de musiker jag har omkring mig (Rolf Alex, Pelle Alsing, Tommy Cassemar, Mats Clausson, Mats Olausson och Erik Häusler, min anm.). De är så bra killar, utan dem vore jag nothing. Vi jobbar ju kollektivt, eftersom jag trots allt är präglad av grupptänkandet i “Extra”. Men, skillnaden är nu att jag själv kan välja mitt material. Sedan frågar jag vad de andra tycker. Ibland är man osäker på att någonting verkligen låter bra, då finns killarna i bandet där och stöder mig.

Jag vill visa dig min hunger, jag ville våga vara svag. Du gav mig bröd, men bara för stunden, och mjuka fingrar vässades till klor, man brinner så snabbt när lusten är för stor.

— Som text- och låtskrivare är jag väldigt färsk, jag hade inte gjort någonting i den vägen innan min första soloplatta skulle spelas in. Men, man måste försöka, det känns bäst att göra egna grejor. Tyvärr är jag bara hjälpligt bra på att spela piano eller klaviatur, men det är på de instrumenten mina låtar kommer till. Sen älskar jag att göra covers på andras låtar, göra dem på mitt personliga sätt.

Det var så lätt att bli berusad, du smakade socker och och salt

— Texterna försöker jag skriva på mitt sätt, genom att använda mitt språk. Jag vet inte om jag har så mycket att säga egentligen, jag försöker bara beskriva mina känslor, och måla musiken med ord, med rätt ord!
Men, det är jobbigt, just för att jag är så orutinerad på det här området, och det tar tid tror jag, innan man känner att “det här är rätt, det här är jag”.

Nyfikenhet styr min längtan, som att gå på krossat glas.och inte förstå
Jag blöder, men går vidare ändå

— Efter mitt “genombrott” 1983, efter turnéer, TV-inspelningar och allt det där, började jag få distans till vad som hänt. Jag började undra vad jag höll på med, vad det var som hade hänt egentligen. Att plötsligt bli så pass uppmärksammad, utan att vara det minsta förberedd är oerhört jobbigt, och ändå var uppmärksamheten liten, om man jämför med tex Carola. Men, det tog ett tag innan jag kom underfund med hur man måste agera för att kunna må bra. Det är väl inte riktigt allt man ser som man gillar, och den här branschen kan vara väldigt rutten, även om jag personligen blivit förskonad från att bli trampad på. Men, att rent själsligt kunna må bra är en stor konst, för det är så upp och ner hela tiden.
— Men, samtidigt är man ju nånstans rädd för att man bara var någon slags “popsångerska på modet”, som en journalist uttryckte det. Visst vill man ha uppmärksamhet, men med måtta, och helst för det man gör, inte för hur man klär sig. Men, det här gången är jag förberedd — om stormen kommer…

Alltid blå — när jag vaknar upp ur ruset
Alltid blå — varje gång festen tagit slut
Alltid blå — när jag ser ut i morgonljuset
Alltid så — varje gång lika blå