Göteborgaren Daniel Wahlgren spelar inte direkt samma slags musik som sina kolleger i Telegramfamiljen. Daniel, eller Papa Dee som han kallar sig, är känd för sin rappa käft — han toastar.
— En snabbare variant av rapping, förklarar han det.

Med andra ord, Papa Dee pratar mycket i sina låtar, men det går mycket snabbare och är mer rytmiskt. Dessutom är Daniel mån om att det ska vara riktiga instrument som spelas när han sjunger.
— Jag hatar när artister tar tre takter från James Brown, scratchar lite och sedan släpper ut det på en platta. Det tar ett par timmar att göra och jag tycker inte det är kreativt arbete, säger han.
På sin debut-LP har Papa Dee jobbat med tre olika producenter, Magnus Frykberg, Utopia McFall och Latte. Tillsammans har de jobbat fram Papa Dees säregna musik som han kallar “Raggamuffin’ Hip-Hop”. Faktum är att han var den förste i Sverige som släppte en singel i det som idag kallas dansmusikgenren. Plattan hette “Let the music play” och självaste Titiyo var med och körade. Men då hände ingenting, både Titiyo och Leila K slog igenom innan folk visste vem Papa Dee var.
— Kanske är inte min musik lika trendig, inte lika mycket hit-musik, men folk har ju upptäckt mig nu i alla fall.
Papa Dee sjöng med göteborgsgruppen “Stonefunkers” i början av sin karriär (det gör han då och då nu också) men det var först med tredje singeln “Microphone Poet” som kom 1989, som han blev känd och fick en radiohit. Naturligtvis var Telegramfamiljens demonproducenter Ron N’ Raz inblandade i produktionen.
— Det har tagit några år för mig, men faktum är att det är svårt att vara musiker och bosatt i Göteborg. Tidningarna verkar bara intressera sig för stockholmsbanden. Kanske för att de har dem i sin närhet, säger Daniel.
Men nu behöver han inte tigga om uppmärksamhet längre. Han, liksom övriga artister i Telegramfamiljen, har skrivit kontrakt med Arista i London. Och när sådant händer handlar det om storsatsningar. Och naturligtvis har rockpressen hakat på.
— Man får aldrig vara musikskribent för länge, efter några år tror jag inte längre man känner sig som en del i det som händer och då tycker man sällan om det. A och O för en musikskribent är att vara öppen för nya musikstilar, inte bara tjata på om den gamla rockklanen som släpper en platta om året…
Hur det kommer sig att de flesta stora dansmusiker vi har idag är mörkhyade har Daniel en egen teori om.
— Många afrikanska barn med en vit mamma och en svart pappa söker sig till svart musik. Jag känner själv många som kanske förlorat kontakten med sin far och söker kontakt med den kulturen. Det är väl för att få en identitet.
Daniel själv kommer från ordnade förhållanden och har vuxit upp i ett så kallat “bra” område i Göteborg. Dessutom var han ett ljushuvud i skolan. Får man vara så välartad när man håller på med sådan musik?
— Man behöver inte bo i Bronx och mörda gamla tanter för att syssla med hip-hop, suckar han trött.
Men annars är det så han förklarat ordet “raggamuffin”, det är ett reggaeuttryck som från början är jamaicanskt.
— Det betyder luffare ungefär, en hård, tuff kille som kommer från ghettot men som kommit upp sig lite grann. Det kan också betyda att man är en “bad boy”. Hårdingarna i Brixton kallar man raggamuffin’s.
Okej då, men i så fall är väl Daniel undantaget. för han är varken hård, elak eller kriminell, bara framgångsrik. Och såvitt jag vet har han heller aldrig mördat någon gammal tant.
— Man kan vara uppkäftig utan att ta till våld, säger Daniel.