På bilden: Europe med Kee Marcello

Egentligen är det väl synd att kalla dem en lycklig familj. Bråk förekommer och har alltid förekommit. Men faktum kvarstår: Våra största svenska hårdrocknamn idag; Europe, John Norum, Talisman och Yngwie Malmsteen är killar som hjälpt varandra i karriären — medvetet eller omedvetet.

I slutet av 70-talet bildades i Storstockholms norra delar en grupp som hette “Force“. Initiativtagare var gitarristen John Norum. Tony Reno spelade trummor och som tredje medlem kom basisten och sångaren Jocke Larsson. Men eftersom hans sångröst var betydligt roligare att lyssna på än hans basspel, lade han snart basen på hyllan. Jocke började sjunga på heltid och hans basgångar utvecklades istället av Marcel Jacob. Marcel tröttnade dock ganska snabbt på Force med motiveringen;
— De mekar hellre med sina moppar än repar…
Så istället kom basisten John Levén med i bandet.

Europe skrev Rockhistoria

Nu hade det blivit 1982 och en företagsam flickvän till Jocke Larsson skickade in en tejp med Force till en rockbandstävling, strax före tävlingen bytte killarna namn till “Europe“. Som alla redan känner till så vann de Rock-SM, fick göra en LP (som kort och gott hette Europe) och resten är svensk rockhistoria. Deras andra LP “Sad Wings Of Tomorrow” blev en svensk storsäljare, man bytte ut trummisen Tony Reno mot Ian Haugland och tog in keyboardisten Mic Michaeli i bandet.
Sedan gick allt snabbt. Europes Tredje LP “‘The Final Countdown” sålde ett antal miljoner i USA och vid sidan av Roxette och ABBA har inget svenskt band lyckats så bra “over there”.
Efterföljaren “Out Of This World” blev därför en besvikelse, den sålde “bara” två miljoner i Staterna.

Klippan i bandet

Men naturligtvis är det inte slut där. Joey Tempest räknas som en av landets bästa låtskrivare och oavsett hur många medlemsbyten gruppen gör kommer Joey att stå kvar som klippan i bandet. Men alla gillar inte Joeys låtskrivande, så till exempel inte Europegitarristen John Norum. Han hoppades av ruljangsen mitt under “The Final Countdown”-turnén (och ersattes av Kee Marcello) och förklarade sitt avhopp så här;
— Jag vill spela tuffare hårdrock. Europe är alldeles för mesiga för mig, dessutom får jag aldrig spela gitarr som jag vill. Så John satte ihop ett alldeles eget band. Han sjöng själv lite grann och överlät resten av sången på Göran Edman (en gång med i Göteborgsgruppen Madison, gamle polaren Marcel Jacobs basspel kom till användning igen. Mats Lindfors hjälpte till med gitarr och Hempo Hildén (en gång Pugh Rogefeldts trummis) bankade på trummor.

Sparkade medlemmar

Johns solo-LP “Total Control” (som säkert anspelade på att han äntligen fick spela som han själv ville) sålde snabbt guld i Sverige. Han turnerade en hel del, men sedan började problemen. John sparkade medlemmar, ångrade sig och sparkade dem igen. För tillfället har John ingen solokarriär alls. Istället spelar han gitarr med den amerikanske sångaren Don Dokken.
Johns sångare Göran fick snabbt ett annat jobb, hos en annan gitarrhjälte, nämligen Yngwie Malmsteen.

The Malmsteen Story

Berättelsen om honom är rena askungesagan.
Under sin barndom och tonår lirade han gitarr sisådär tio timmar per dag, han hade ett band som kallades “Rising Force“, men han fick inget skivkontrakt.
Så han lessnade på Sverige, stack till USA som 18-åring och blev gitarrist i “Alcatraz“. Nästan omgående blev han utsedd till världens bäste gitarrist i en rad olika gitarrtidningar.
Ganska snart gjorde han sin första solo-LP och rykten om en svensk yngling som spelade gitarr som en gud spred sig. Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmoore var oerhört imponerad, liksom Gary Moore.
Yngwie är också en man som bytt medlemmar i bandet som andra byter skjortor, men när detta skrivs är sättningen; Svante Henryson på bas, Michael Von Knorring på trummor, Mats Olausson på keyboard och som sagt, Göran Edman på sång.
Yngwie är miljonär i dollar idag (vilket han gärna berättar för alla som vill höra) och han betraktas som stilbildande bland andra musiker. Det finns massor av gitarrister idag som gör sitt bästa för att låta exakt som Yngwie.

Talisman

Så vad hände med basisten Marcel Jacob? Jodå, han fixade sig en egen karriär. Han spelade in en soloplatta under namnet “Talisman” med olika musiker. Fast medlemmar i bandet är dock sångaren Jeff Scott Soto (som också lirat med Yngwie Malmsteen) och trummisen Jacob Samuels. När plattan var inspelad började problemen. Skivbolaget gick i konkurs och plattan satt fast i konkursboet. Det dröjde två år från den dag den var färdigsinspelad till den kunde släppas på marknaden.
Men då gick det desto bättre. Höga placeringar på Trackslistan, turnéer och höga försäljningssiffror. På sina spelningar brukar Talisman spela de låtar som Marcel skrev åt John Norum och Europe, fast i mycket omgjorda versioner…
Som ni märker har dessa band mycket gemensamt vad medlemmar beträffar och lyssnar ni på de olika plattorna märker ni också att det handlar om klassisk hårdrock i alla fallen.

Fler gitarrhjältar

Ytterligare en gitarrhjälte är på uppsegling i Sverige, nämligen Janne Granwick från gruppen Glory.
Intresset för honom är stort från alla håll. Så en sak kan vi iallafall slå fast. För att vara ett så litet land har vi ett fantastiskt utbud av bra gitarrister.
En annan duktig gitarrist är Mats Karlsson i 220 Volt. Ett band som funnits i över tio år och många gånger varit väldigt nära att breaka både här och i USA. Men en så länge har det där riktigt stora genombrottet inte kommit.
— Det gäller bara att inte gråta över spilld mjölk, man måste se framåt hela tiden och aldrig ge upp, har de sagt. Efter fem LP-skivor borde det snart vara dags för ett genombrott…
Treat” är ett annat svenskt hårdrocksband som länge legat och bubblat, utan att få den där riktiga framgången. Gruppen har gjort fyra LP-skivor. Den sista är tuffare än det tidigare.
— Vi vill förändra och utveckla oss och vi väntar bara på det där lilla extra, det som ska ge oss chansen till en internationell karriär, säger de.
De säger att hårda killar inte dansar. I Sverige ger de killarna aldrig upp. Och det är väl ett personlighetsdrag så gott som något.