Klick, klick… duns, duns… Robert Brobergs och vännernas spel är i full gång i biljardhallen.
I studion har nedräkningen börjat för Raket…
Resan mot den sista fighten med kvinnan och allas vår längtan efter ett bättre liv.

Startställningen Rullas Fram…
“Det handlar inte om sex…
Det handlar om fler personer”

Det är sensommar eller tidig höst. Almanackans aktuella kalenderblad är septembers och undertecknad träffar Robert Broberg och hans medmusikanter i en malmöstudio. En ny LP med den redan bestämda titeln “Raket” håller på att spelas in. Grunderna är klara, men röst och mixning ska komma till.
En stor del av sommaren har använts till inspelningsarbetet, men det märks inte på de närvarande. Den trötthet som borde finnas lyser med sin frånvaro och Robert Broberg provar diverse arrangemangsdetaljer på en för tillfället inspelad låt betitlad “Fin flicka”.

EN LP MED ETT TEMA

Läser man inspelningsschemat som är upptejpat på väggen bakom den soffa jag sitter i får man snabbt den insikten att Robert Brobergs pågående arbete är något av en tema-LP. Titlar som tidigare nämnda, “Fin flicka” och “Harem”, talar sitt tydliga språk.
På sitt mångordiga sätt förklarar upphovsmannen att det på sätt och vis är så. Det är ingen tema-LP, men texterna handlar om samma ämne.
— Det handlar givetvis om ett hjärteämne, förklarar Robert och ler på det sneda sätt som bara herr Broberg kan le.
— Jag har nämligen gjort upp med mitt förhållande med kvinnor, fortsätter han.
— Jag är inte rädd för dem längre!

Det Första Startsteget Vägrar Att Fungera
“Du är min —
(sann ut’ och roar dig, du)”

Några veckor senare unnar undertecknad sig en “night out”. Robert Broberg-artikeln ligger där hemma i ett grovt koncept och samtidigt som ett dåligt samvete. Det borde ha varit färdigt för länge sedan…
I den nöjeslokal där utekvällen har förlagts känns ett ansikte igen bakom en stor djupbrun öl. Det är Robert Brobergs basist Rolf Gottfries som signalerar att han vill meddela något.
— Det är något som du bör veta, pustar han fram efter att ha trängt sig fram genom ett smärre folkhav.
— Vi har gjort ett uppehåll med Raket-inspelningarna. Det blev för stressigt, helt enkelt.
Det dåliga samvetet försvinner lika snabbt som när en tändsticka slocknar.

Nedräkningen Har Börjat
“Förälskelsen är som en raket.
Ändå kan det inte skjutas upp…”

Klick, klick… duns, duns…”. Tredje delen av den ständigt avbrutna intervjun i samband med Robert Brobergs Raketinspelningar låter faktiskt som de ovannämnda “klick”-ljuden emellanåt.
Robert Broberg, Rolf Gottfries och klaviaturmännen Hans Mann och Tore Nilsson har tagit lunch och förflyttar sig då med förkärlek till en — biljardhall!
Utanför har senhösten fått Malmö i ett järngrepp. De grova yllerockarna har plockats fram. I biljardhallen är spelet i full gång. I studion närmar sig inspelningsarbetet sitt slut.
Robert Broberg verkar nöjd. Han förklarar själv att inspelningspausen var nyttig. Batterierna behövde laddas. Nu har de fyra musikerna fått tid att fullända inspelningsidéer, något som det inte fanns möjlighet till tidigare.
— Raket är en upprymd LP, menar Robert medan han smaskar i sig en gigantisk hamburgare.
Att skjuta fram det datum när plattan skulle släppas var trots allt ett svårt beslut, enligt Robert Broberg. Robert Broberg arbetar nämligen både ekonomiskt och konstnärligt på eget bevåg. Han spelar in LP:n för egna pengar och först därefter träder något skivbolag in i bilden. Då kan inte vilka ekonomiska risker som helst tas. Men den här gången gick det bra.
Under intervjutillfället kastar Robert ofta fram textcitat som han vill att jag ska skriva ner. “Mun mot munk-metoden” och “Varje passion är som en deckare som när som helst kan däcka’re”, är två exempel. Det kan låta som typiskt Brobergska textkrumelurer, men precis som “Likbil” på förra LP:n var ett försök att få lyssnaren att kunna se det ljusa i mörka ting, är de nya texterna ett led för Robert Broberg att delge omgivningen sina funderingar.
Och, som han redan förklarade i september, är det kvinnor och förhållanden till kvinnor som denna gång tas upp till behandling.
— Det är mina egna tankar om förhållandet till kvinnor som jag bearbetar, berättar Robert.
— Efter många års erfarenhet har jag äntligen kommit fram till hur mitt eget förhållande till kvinnor ska vara. Det har inte varit lätt. Man har ju inte minst som man, en massa nedärvda föreställningar om kvinnor och hur kvinnor ska och bör bete sig.
Två sånger som Robert Broberg nämner är “Harem” och “Fin flicka”. Båda kompositionerna tar upp föreställningar som inte minst konventionerna har pådyvlat oss. Han citerar och berättar:
— En av raderna i “Fin flicka” är: “Jag har träffat en fin flicka som gör som fina flickor inte gör”. Med det vill jag peka på det där som man fick lära sig om fina flickor redan som barn. Vissa saker gör fina flickor inte. Med den förväntningen glömde man bort att fina flickor hade samma behov som alla oss andra!
— I “Harem” sjunger jag: “Om inte en kvinna kan ge mig alla saker så kan väl alla kvinnor ge mig en sak var”. Bakom det, som vissa antagligen finner som en sexuell anspelning, finns det faktum att jag i mitt eget liv provat på långa och allvarliga förhållanden vid åtminstone två tillfällen. Det har inte fungerat. Jag behöver helt enkelt mer utrymme än vad ett parförhållande kan ge. De förhållanden som man då skaffar sig istället kan vara av skiftande slag. Det kan givetvis vara sexuellt, men det kan också vara någon som jag tycker om att utbyta tankar med. Eller någon som jag tycker om att dela något intresse med. Det är högst olika.

SISTA FIGHTEN MED KVINNAN

I det resonemang som följer textcitaten konstaterar Robert Broberg att LP:n “Raket” är den sista fighten i en lång serie uppgörelser om det motsatta könet.
När jag frågar honom om skillnaden, inriktningsvis, mellan texterna till “Raket” och texterna på sjuttiotalet, exempelvis “Tolv Sånger På Amerikanska”, blir svaret:
— När jag spelade in skivor som “Tolv Sånger På Amerikanska” var det viktigt för mig att exponera mina egna personliga känslor. Det tog lång tid för mig att upptäcka att jag inte var ensam om dessa känslor, utan tvärtom hade det förhållandevis bra. När jag nu tar upp mänskliga problem, typ relationer, utgår jag fortfarande från mig själv. Men nu är det inte min egen isolering som står i centrum, utan allas vår längtan efter ett bättre liv…