Under senare delen av 70-talet spelade Cary Sharaf gitarr i stockholmsgruppen Wasa Express. Men 1980 flyttade han till USA och fick nästan genast jobb i Billy Squire’s band.

LOS ANGELES. Kvarteren runt Santa Monica Boulevard, mellan La Cienega i Öster och Doheney i väster, brukar kallas Boystown. Hit, i ett område något större än Änge centrum, i det Belgien-stora Los Angeles-området, tycks hela det södra Kaliforniens gay-aktiviteter vara koncentrerade. Boutiquer, barer, diskotek och till och med en bank — Bank of Los Angeles — designad för att locka till sig gay-kapital, finns i den här mondäna glamourdekadensen. Och baksidan: en enorm mängd fattiga invandrare, som prostituerar sig.
Men ta stegen över La Cienega — österut, alltså — och du träffar på en helt annan sorts grabbar: Rockpojkarna som på Barney’s Beanery väljer bland en oräknelig mängd varianter hamburgare och nån av de tvåhundra ölsorterna att skölja ned den med innan de greppar kön för att spela biljard.
En eftermiddag i somras när jag är där för en sen lunch och en intervju med en svensk gitarrist, är det delar ur gruppen Whitesnake som ockuperar de gröndukade ädelträborden och skruvar ner kloten i hålen, mer eller mindre skickligt.
Vi har beställt Guacamole-burgare och ett tyskt öl som smakar jämtländsk skidvalla, men mitt intervjuoffer har svårt att koncentrera sig på maten, för han sitter och spanar efter ett tillfälle att gå fram och presentera sig för sångaren i Whitesnake, David Coverdale.
“Starstruck”, tänker ni. Kan hända känner han för att umgås med Stjärnorna, men som jag känner Cary Sharaf el Din, så är han mest intresserad av att vara ständigt a jour med vad som händer i branschen. Och inte sitter det heller illa med att ha gjort ett gott intryck på betydelsefulla personer, när man som Cary — som i USA har kortat sitt efternamn till Sharaf — kämpar för att bli etablerad.

ANPASSAD FÖR USA

Han finner sitt tillfälle och återvänder avspänd till hamburgaren, ölen och den radiointervju vi träffats för den här gången. Senare under sommaren och den “svensk-försommar-liknande” Los Angeles-hösten, pratar vi på telefon ett otal gånger och jag gör också ett besök i den studio Cary jobbar med en ambitiös demo och det starkaste intrycket jag har av honom är, hur välplanerande och anpassad till USA-marknaden han blivit under sina fyra år här.
Detta överskuggar egentligen inte hur väl han utvecklat sin talang för att bli en bra gitarrist, sångare och låtskrivare, men svenskheten i mig gör att jag särskilt lägger märke till — och kanske imponeras av — hur “affärsmässigt” väl förberedd han är inför sitt genombrott. För det kommer, det verkar han alldeles övertygad om. Cary talar inte om “om jag lyckas”, utan om “när jag lyckas”. Och han har klarat sig bra hittills.
Under senare delen av 70-talet spelade Cary gitarr i Stockholmsgruppen Wasa Express, men 1980 flyttade han till New York och gifte sig med en indisk kvinna — Pam — redan bosatt häröver och hade turen — och skickligheten, får jag väl tillägga — att nästan genast få jobb som gitarrist i Billy Squire’s band och medverkade på hans LP “Don’t Say No”, som släpptes -81.
I mars samma år träffade jag Cary i New York. Han hade nyligen avslutat en turné med Billy Squire, som gått över hela USA, men han var försiktig med att uttala sig om en fortsättning i den gruppen. När Mr Squire drog ut på världsturné samma år, fanns heller inte Cary med.
— Han fick ju sitt stora genomgrott med “Don’t Say No” — som hittills sålt över fyra miljoner ex — och han behövde tyngre namn i gruppen. Det är så i den här branschen, har man ett kontrakt för att kompa en Stjärna på den ena turnén, så skall man därför inte vara säker på att man är med på den andra.
Cary är inte typen som lägger av för en “liten” motgång, han verkar väl medveten om sin begåvning och att den räcker för att göra sig en framtid i USA.
— Man får inte gå omkring och skämmas över sig själv, eller tveka om sin kapacitet — om den räcker till — då är det lika bra att hoppa av. Jag får allt oftare sitta in på skivinspelningar (Cary har spelat på skivor med i USA stora namn som Phoebe Snow, Steve Forbert och Ed Jobson), jag ger gitarrlektioner och jag har en bra uppgörelse med en studio, så jag kan jobba med min egen musik; göra demos, till exempel.

SNABBT ACCEPTERAD

När jag träffade Cary i New York -81, minns jag att jag nästan förstummades av hur känd och uppskattad hans person var i branschen. Han tog oss till studios och till skivbolag och som vänner till denne svenske gitarrist, blev vi alltid väl mottagna. På ett år hade han lyckats bli accepterad på en av de svåraste av marknader i rockmusik-branschen!
— Jag har en öppen och positiv attityd och är bra på att sälja mig själv, påstår Cary, utan antydan av svensk skam i tonfallet. Jag har träffat många bra musikanter här, som går utan jobb, för att de har “fel” attityd. De uppfattas som “jobbiga”.
När vi försöker att reda ut vad som är “rätt” attityd, upptäcker vi naturligtvis att det inte låter sig göra, det är för sammansatt, mångfacetterat. Var och en som vill ge sig in på den här marknaden får känna sig fram, lära att formulera sina känslor och inte vara rädd att visa sin uppskattning för andras arbete.
För drygt ett och ett halvt år sedan fick Carys fru  Pam, som jobbar med TV, ett nytt jobb i Los Angeles och flyttade från parets hus, ett par timmars bilresa norr om New York City. Under några månader försökte sig Cary på att bo kvar på östkusten, men i november i fjol flyttade han också över hit.
— Det var nästan som en kulturchock att komma hit. En helt annan blandning av människor och nästan alla verkar vara i underhållningsbranschen. Men tempot är för lågt och avstånden för stora.
— Nu när du fyllt trettio år, känner du dig inte för gammal för att försöka få ett genombrott i rockbranschen?
— Om någon hade sagt till mig för fem år sedan att “du kommer att turnera i USA på hög nivå, du kommer att få en platinaskiva (Billy Squire LP:n “Don’t Say No”) och du kommer att få möjlighet att jobba med ditt soloprojekt”, då hade jag ju skrattat åt det, sett det som en hägring. Men idag vet jag att det är bara en tidsfråga innan det jag gör, kommer att slå. Jag är musiker.
Här märks Carys självsäkerhet tydligt, han tycks aldrig tveka, inte tro att han skall klara av det han tar sig an.
— Jag har alltid varit en “Go-getter”. Minst tre fjärdedelar av min telefonräkning varje månad, är kostnader för att uppehålla kontakterna jag skaffat i branschen. Eller för att skaffa mig nya. Och allting jag spelar in, ser jag till att betydelsefullt folk får lyssna på.

“SPECULATION DEAL”

Tidigt i somras fick Cary på det sättet kontakt med Mike Post, som skriver musiken till TV-serierna “Fame” och “Hill Street Blues” och som också äger en studio, som många berömda namn har spelat in i.
Han tyckte om ett par låtar han hört med Cary och erbjöd honom en sk “speculation deal”, det vill säga Cary får använda studion för att göra demos och om det leder till ett skivkontrakt, så skall Mr Post ha del i den framgången, studiotimmarna betalda.
En lördag kväll när Cary skall in i studion för att göra några gitarr- och sångpålägg, tar jag min förhyrda Ford och vi flyter ut i den flod av bilar som ständigt tycks forsa fram på Los Angeles frivägar.
Vi kör en sex, sju mil mot nordväst till Thousand Oaks och bjuds in i en välskött, nästan lyxigt inredd studiobyggnad med kontorslokaler, kök, avkopplingsrum, de vanliga guld- och platinaskivorna utefter väggarna och — förstås — studio och kontrollrum.
Här jobbar Cary och teknikern Chuck. Cary försöker att få till en bra gitarrintroduktion till en av låtarna, men jag tror han tappar koncentrationen en aning när han får svenskt besök, för han tycker inte att det blir bra.
Vi lyssnar istället på ett par låtar som legat färdiga ett par månader. Det låter faktiskt — eller jag kanske skall säga naturligtvis — amerikanskt.
— Första året jag var här tänkte jag alltid på svenska när jag skulle fundera ut någonting. Det gällde det mesta, såväl låtskrivandet som att räkna på ekonomin. Men nu tänker jag amerikanskt och det påverkar naturligtvis också mitt sätt att skriva musik. Och om det sedan leder till kommersiell framgång, så säger jag inte nej till det. Jag har aldrig haft något emot att tjäna pengar.
Musiken vi lyssnar till har definitivt det sound som man hör på rockradiostationerna på FM-bandet här. När Chuck har satt upp mikar för sångpålägget — en att sjunga direkt in i och två på lite avstånd — sjunger Cary en vers och en refräng till en bakgrund för att Chuck skall få kolla hur det kan fungera med tre mikar.
Några gånger senare under hösten pratar jag med Cary på telefon och för varje gång har det hänt något i hans försök att sälja sin musik, det vill säga att få göra en egen LP.
— Det har blivit så mycket svårare, under de senaste två, tre åren, att få göra en platta. Ett av de stora bolagen, som tackat nej till mina låtar, skrev i svaret att det var ett imponerande material, men de kände sig inte säkra på att singelhiten fanns där, den som skall göra albumet ekonomiskt lönsamt. Tidigare kunde en ny artist få två — kanske tre —album för sig för att uppnå det.
— Just nu förhandlar jag med två bolag, fortsätter Cary. Men det går inte lika behändigt till som i Sverige, där man som ny artist eller grupp kan ha direkt och personlig kontakt med skivbolagen. Här sker det genom advokater. Jag har suttit en tid och lagt upp en budget som jag tycker är rimlig för att genomföra den här LP-produktionen, den har jag sedan tagit till en advokat, som är expert på den här branschen och han skall nu sköta mitt “umgänge” med de två skivbolagen.
— Du har lyckats komma en bit på väg i musikbranschen här, men svenska rockmusikanter i allmänhet då, skulle de stå sig i konkurrensen i USA?
— Det är många som gärna vill, det har jag ju märkt när jag varit på besök hemma. Men det är få som vill försaka något för ett försök. De flesta verkar för bekväma och fega av sig. Vad jag också känt av när jag varit hemma är den svenska avundsjukan — “Du skall inte tro att du är någon för att du spelar i USA!” Mer generositet skulle behövas bland musikanter i Sverige; man måste bjussa på sig själv och sina erfarenheter.
— Men Cary, det där om den svenska avundsjukan, är inte det en kliché, något som är lätt att ta till och sätta som etikett för det oförstånd, man kan möta i Sverige?
— För mig har det känts som avundsjuka.
— Men varför håller du till i USA, då? Vill du bli rik och omtyckt av “alla”?
— Jag vill bli en bättre musikant helt enkelt. Det blir man av att bo här. Det finns så mycket bra musik att lyssna till, både “live” och på radio — på skiva — som ger en impulser och idéer. Och umgänget med musikanter i studios och privat hjälper till att göra en medveten om vad man måste bli bättre på. Själv övar jag gitarr minst en timme per dag och sång det dubbla. Jag vet att jag har talang för det jag gör och jag ger aldrig upp. Jag kommer att lyckas!
Under det halvår jag varit här själv, som journalist, har jag känt mig inspirerad av Carys positiva sätt att se på sig själv och sina möjligheter. Det är inte de allra bredaste portarna som öppnas för dig om du presenterar dig som medarbetare i svenska massmedia. Men att anamma lite av Carys attityd, tror jag har betalat av sig även för mig. Efter inte allt för lång tid började intressanta inbjudningar och exklusiva intervjuerbjudanden att droppa in.