Arbete i utveckling, brukar Samuel Beckett kalla det arbete som han för närvarande håller på med.
Sak samma kan gälla Kai Martin & Stick!, där också nyfikenhet genom tre skivor varit följeslagaren.
Nu från henne till uppståndelsen.

“Moskva Tror Inte På Tårar” heter en film som svensk television sände för en tid sedan. Den handlar om tre nyfikna ryska flickor som flyttar till Moskva för att där finna lyckan.
Nyfikenhet och meningen “Moskva tror inte på tårar” kan man också applicera på göteborgsgruppen Kai Martin & Stick!. Nyfikenhet har alltid varit en kodnyckel för gruppens musikaliska skapande. Meningen “Moskva tror inte på tårar” var en textrad som återfinns i en av gruppens absolut bästa kompositioner: avslutande “Swinging Moskva” på den andra LP:n “Röd Plåt”.

TRE SKIVOR NYFIKENHET

Kai Martin & Stick!’s nyfikenhet har hittills resulterat i tre, inbördes mycket olika, LP-skivor. Inledande “Biomusik” var frenetisk och sammanfattade Kai Martin & Stick!’s två första år som fungerande rockband.
Den andra LP:n, “Röd Plåt”, var mer disciplinerad, gav gruppen en stämpel som politiskt reflekterande och sålde samtidigt i hyfsade 6500 exemplar.
Den tredje LP:n “Simmarna” var gruppens försök att arbeta som ett ordentligt kollektiv. Undertecknad ansåg i en recension att “Simmarna” var ett skissblock, en ofärdig skiva. Men gruppen anser än i denna dag att skivan är bra och förbisedd av kritiken.
1985 går Kai Martin & Stick! vidare. Borta är de egenhändigt klippta stamfrisyrerna på simmar-omslaget. Borta är också originalgitarristen Peter Bryx.
Idag heter gitarristen Georg Cremonese. Och årets LP-titel är “Uppståndelse”.
Kai Martin & Stick!’s sångare heter givetvis Kai Martin. Gruppen namn har ofta gjort att folk (läs: rockskribenter) har antagit att Stick! är något slags ackompanjemang till den glasögonprydde sångaren.
Det är absolut inte så, hävdar den påstådde soloartisten vid ett samtal i snövintern. Ett samtal som rör sig om

“Kai Martin & Stick! är en grupp bestående av egna viljor som spelar var och en för sig — tillsammans.”

texter, arbetssätt och, inte minst, den eviga frågan: Är Kai Martins röst skolad?
“Work in progress”, brukar nobelpristagaren Samuel Beckett kalla det arbete som han för närvarande håller på med. När samtalet med Kai Martin äger rum är “Uppståndelse”-LPn i slutskedet av sin utveckling. Den beräknas bli släppt någon dag i februari. Den pekar på en klar riktning framåt för göteborgarna. Men samtidigt tillstår Kai Martin att det har till vissa delar varit svårt att få fram material till skivan:
— Den här gången har vi tagit lång tid på oss för att spela in LPn. Grunderna spelade vi in redan i maj 1984, så det har inte varit något problem. Inte heller arrangemangen. Men personligen har jag aldrig haft det så svårt att få fram texter som till “Uppståndelse”. Det har varit svårt att få fram det rätta engagemanget. Ofta har jag fått fram bra fraser, men otillräckliga texter. De texterna som finns på “Uppståndelse”

“Eftersom många olika nationers rockgrupper söker sig inom samma musikaliska area, är det inte konstigt att vissa infall föds oberoende men ändå samtidigt.”

står jag för, men ett par av texterna ändrade jag så sent som när jag skulle sjunga in dem!

SAMMANFATTANDE UPPSTÅNDELSE

Den musik som Kai Martin & Stick! framför 1985 är på sätt och vis en sammanfattning av de tidigare musikexperimenten. Från den tidiga perioden har gruppen kvar känslan för halsbrytande arrangemang. Från “Simmarna” har Kai Martin & Stick! vidareutvecklat musikens luftighet. Kvar blir en kvot som faktiskt låter mycket bra. Experimenterandet har emellertid givit gruppen en nackdel. Sällan har en grupp anklagats för att vara kopior så ofta som Kai Martin & Stick!.
— Det är tråkigt att det lyssnas efter så dåligt, suckar Kai Martin. Vi har bland annat varit påstådda Hunters & Collectors-plankare — vilket inte är sant. De är en av många influenser. Ibland får jag för mig att många recensenter försöker lista ut våra influenser genom att läsa mina skivrecensioner. Personligen anser jag att vissa musikaliska idéer föds fram kontinentalt. Eftersom många olika nationers rockgrupper söker sig inom samma musikaliska area är det inte konstigt att vissa infall föds oberoende men ändå samtidigt.
Kai Martin som textförfattare är ett kapitel för sig. Som poet (han har två dikthäften utgivna), korrekturläsare (det borgerliga yrket), rockskribent och textförfattare arbetar han nästan alltid med ord på ett eller annat sätt.
Kai Martins texter är också omsorgsfullt genomarbetade. Han arbetar inom samma textgenre som, exempelvis, Henrik Venant, Lars-Håkan Schiller och Stry Terrarie, men lyckas till skillnad från de nämnda hålla distinktionen mellan det abstrakta och det konkreta glasklar.
Även om Kai Martin gärna beskriver i bilder kan man ta till sig det egentliga budskapet. Det göms inte i poetisk bomull. “Uppståndelse”-LPns texter följer samma mall. Men ändå är något förändrat…
— Den här gången ville jag skriva mer öppna texter än tidigare och det visade sig vara svårt. Ämnesvalet blev också annorlunda. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag slut med min käresta sedan mer än fyra år tillbaka. De känslor som då rann till ville jag på något sätt förmedla i mina texter. Samtidigt ville jag att texterna skulle vara ljusare än tidigare. “Uppståndelse” markerar den pånyttfödelse-känsla som man känner när krisen efter ett förhållandes brytning är över.
De senaste åren anser Kai Martin att hans lyrik och hans rocktexter har smält samman. Det blir inte mer än en och annan dikt som skrivs mellan texterna. Ändå uppträder han gärna vid diktuppläsningar, bland annat vid den årliga diktfestival som Ny Scen ordnar i Göteborg. Kai Martin blir entusiastisk när han berättar om det:
— Diktfestivalen som Ny Scen anordnar är ett årligt förekommande arrangemang där kända namn som Ragnar Strömberg blandas med mindre kända namn. Det är mycket roligt att diktfestivalen finns men ändå är det, bara en del av den subkultur som gör att det är så roligt att vara verksam i just Göteborg. Ett exempel är konstnärscentrumet DNA där allt från experimentell musik till action painting samlas. Att sådana alternativ finns är mycket viktigt, inte minst som motvikt till den discokultur som breder ut sig.

EGNA VILJOR TILLSAMMANS

Att beskriva hur Kai Martin & Stick! kan låta som de gör är trots intervjun en svår uppgift. Enligt Kai Martin har gruppens konserter blivit bra mycket livligare än tidigare. Anledningen är att de relativt nya medlemmarna Heinrich Höffgen och Georg Cremonese är rörliga på scen. Dessutom har gruppen samtidigt satsat på ett starkare uttryck i sin musik. Har då Kai Martin skolat rösten för att bemöta de större ansträngningarna?
— Faktiskt inte, svarar Kai Martin. Jag vet att det finns rykten som säger att jag har tagit sånglektioner, men det är inte sant. Istället har jag haft en sådan tur att jag automatiskt andas med magen och använder min diafragma. Det är ingenting som jag har lärt mig, men jag är glad att jag kan det.
Till våren ska gruppen samlas för att förbereda årets spelningar. Trots att saxofonisten Gomer Explensch studerar i Stockholm och Heinrich Höffgen arbetar som studiotekniker i Värmland är det, efter vad Kai Martin berättar, ingen risk för splittring:
— När vi alla bodde i Göteborg träffades vi regelbundet för att repetera. Nu kommer vi att arbeta i sejourer inför varje ny satsning. Det är ett för oss nytt

“Uppståndelse markerar den pånyttfödelse-känsla som man känner när krisen efter ett förhållandes brytning är över.”

sätt att arbeta men i huvudsak inget underligt. Förklaringen till det tror jag finns i ett uttalande av Gomer för några år sedan: “Kai Martin & Stick! är en grupp bestående av egna viljor som spelar var och en för sig — tillsammans.”