Universitetsstaden Lund har väl aldrig riktigt varit den rätta jordmånen för jordnära rock & roll. Antingen har byråkratiska studentpolitiker kört bra lokaler i botten, eller så motarbetar de konservativa kommunalpamparna alla planer på musikhus, eller så påverkar lärdomsmiljön musikerna i negativ bemärkelse: det mesta blir pretentiöst, förkonstlat och gediget tråkigt i alla sina försök att skapa “konst”.
När det någongång spelas rak, enkel rock så görs det genom nationsslabbens fylle-dränkta försorg: det ena cover-bandet efter det andra förser folk med nostalgitrippar och usla versioner av gamla klassiker. De vet mycket väl att ingen bryr sig om hur de låter…
Men mitt i all denna akademiska studentikosa och pseudokulturella omgivning finns det ett och annat rockband med den rätta inställningen på sina gitarrer. Gamla fina City Kent vevar på i ohämmad anda, och trots att Van Halen och AC/DC är stora idoler, så får de det att låta mycket Heartbreakers. Och sedan har vi ju då The Big Bang
Trots att de är väl medvetna om att bli utdömda som “ännu ett rockband”, så är det just det som man vill köra: kompromisslös idiotrock som ångar på, och med lagom fräcka texter på svenska.
— För mig var den bästa musikscenen runt 78-79, säger Sven Lindström (sångare, gitarrist och låtskrivare). Det gjordes mängder av “good tunes” — Edmunds, Costello, Cheap Trick mfl. Det är väl lite grand åt det hållet vi vill låta — göra enkla låtar utan att arra sönder dem. Jag är oerhört trött på den depressiva “memento mori”-vågen (typ Joy Division, The Cure m fl) som nästan alla nya svenska band har varit inne på. Vem vill se Lustans Lakejer nu egentligen?
Alla i The Big Bang har ett förflutet i andra band: Sven var tidigare med i Bonneville, trummisen Bure var med om Rädslas korta uppgång och fall, BP Ohlsson på gitarr kommer från Rotpuls, och till sist: Dan Lindblom på bas som är från Landskronabandet Assam Bop.
Denna sättning har existerat sedan hösten -83, men dessförinnan hade man klarat av drygt fyra flackande basister och en gitarrist som tyvärr fick sluta på doktorers inrådan (det var hans öron det var fel på — inte bandet).
Deras förkärlek för tung, gitarrbaserad rock går inte att ta miste på, men det som gör dem till mer än “ännu ett rockband” är känslan för smakfulla popmelodier och klassiska harmonier. Paralleller till Cheap Trick ligger nära till hands. Men om de senare tillhör de ständigt turnerande arenarockarna, så håller sig Sven och hans kompanjoner på ett mer anspråkslöst plan:
— Vi vill ge järnet på det lilla planet: ta de spelningar vi kan få och ge ut någon platta. Men försörja sig på det? Det är ju direkt löjligt. Man ser hela det svenska rock & roll-proletariatet och undrar “hur många kan egentligen leva på sin musik?” Det blir mer att man försöker visa upp en stil. Stockholm har blivit något slags mini-Manhattan där alla excesser når det absurda. Vi har inga andra ambitioner än att ha roligt så länge det funkar.
Man har nyligen fått 10 000 kronor av kulturrådet som ska användas till kommande inspelningar. Att vägen till lycka inte alltid går igenom en 48-kanalare borde fler band förstå — en usel låt är fortfarande en usel låt även om man har använt sig av ABBA’s studiomöjligheter. Och ska man dessutom stå för kalaset själv så är ju saken solklar. Med en bra lokal, en lyhörd tekniker och gott tålamod kan man nå långt.
— Vi har lånat en 8-kanalsbandspelare som vi ska ta ned i vår replokal för att se hur bra det blir. Är utgångspunkterna bra, så kan man göra jävligt bra grejor med enkla medel. Kanske blir det en mini-LP senare i höst. Tankarna finns där eftersom vi har fått ihop en hel del bra material.
Jodå, gott om material har de, och det mesta står Sven för. Han vill kanske ta igen tiden i Bonneville där han “hade svårt att komma igenom med låtar”. “När som liken flyter upp och går i land” är en superb koppling mellan vilt riffande gitarrer och lekfullt poppiga refrängharmonier. “Lyckans dagar” har hämtat ett och annat pukslag från Bo Diddley. Ett annat starkt kort är “Gangsters”. Förmodligen är man också det enda bandet i landet som 1984 vågar sig på Led Zeppelin (“Rock & roll”).
Det finns mycket man kan gå in på indirekt som rör The Big Bang — idéer som vi ofta kom in på i vårt samtal, Sven och jag: små, anspråkslösa paketturnéer med ett par band, oberoende bolag typ Svenska Popfabriken och Tredje Tåget, enkelt men effektfullt producerade singlar etc etc. Dvs allt det som verkade finnas här hemma för ett tag, men som ersattes av rutinturnéer, listhysteri och ett slags Rock’n’Roll-Darwinism där man bastant ska trycka ned alla andra i skorna. “Tro för helvete inte att DU är nåt!”.
Så därför är band som The Big Bang, City Kent, Johnny & Dom Andra och Dr Yogami så oerhört viktiga. Precis som sina mer kända bröder Wilmer X och The Nomads håller de energin, nerven och charmen levande i svensk rock.
Kanske det behövs en stor jäkla smäll för att få fram vad man tycker.