Många tror att blues bara handlar om olycklig kärlek och stålar, det är inte sant.
Blues är inte bara sväng även om det är viktigt. Det finns också en kärna av känslor som aldrig går att analysera eller konstruera. En total utsatthet.
Men en bluesartist från Sverige! Visst, och i dagarna är han aktuell med sin nionde platta. Rolf Wikström i Enskede.

Bluesman,
har din aska kvar någon glöd?
Har elden redan falnat
och klingar gitarren död?

I Sverige finns det inte många artister som under hela sin karriär enbart gått in för bluesmusik. vad jag vet är det i stort sett endast en som från början fram till idag konsekvent hållit fast vid den och som dessutom nått ut med sin musik.
Det finns många som spelar blues bättre eller sämre, men få som gör blues, dvs använder sig av den för att berätta om sig själv och sin syn på omvärlden. Det här beror givetvis på att bluesen egentligen är de svartas musik och att det är svårt att använda sig av formen om man inte har upplevt innehållet: Den totala utsattheten.
Blues är inte bara sväng, även om det är viktigt. Det finns också en kärna av känslor, känslor som aldrig går att analysera eller konstruera. Man hör direkt om en bluesartist är äkta eller oäkta; fråga mig inte hur, man bara vet.

har nio lp bakom sig

Artisten jag talar om är givetvis Rolf Wikström, som i dagarna är aktuell med sin nionde (!) LP — “Bortom Synd Och Skam”. Redan på den första LP:n — “Sjung Svenska Folk” — från 1975 fanns det personliga, som han sedan har utvecklat och renodlat på skivorna “Hjärtslag” från 1977, “Jävla Måndag” året efter, “Den Åttonde Dagen” 1979, “Digitalis” och “Känns Det Igen”, båda 1980, och slutligen liveplattan “Magaza Stomp” och “Bluesman” förra året.
Roffe Wikström har aldrig blivit “stor” i den meningen att han legat högt på försäljningslistorna och flitigt visat upp sig i svenska pop-program på TV. Men han har alltid funnits där, som en katt bland hermelinerna. skrivit sina låtar, spelat in sina skivor och turnerat mycket med sin grupp.
Jag tror att det skulle vara svårt att “lyckas” på något annat sätt om man är en Bluesman.
För att ta reda på hur han blev en sådan blues-man, som år efter år håller fast vid sin musik, for jag ut till hans hus i Enskede, där han bor med Eva och barnen Sofia och Erik.
Huset är en gammal gul trävilla och ligger vid en lugn bakgata. I trädgården står en blå Citroën parkerad och när jag ringer på öppnar en kraftigt byggd trettiofemåring med auktoritet i sin kroppshållning.
Jag tror att det är en sån där auktoritet man får av att ha stått på scen i mer än tio år, men märker snabbt att den också kommer inifrån. Han tror på vad han gör, tänker jag och sätter på bandspelaren till tonerna av Dire Straits platta “Love Over Gold”.
— Hur började det här med blues för dig? Hur kom du in på det?
— Jag har alltid hört på musik, jag har alltid tyckt om det. Den första stora grejen var Elvis som jag hörde för första gången när jag var sex år. Tommy Steele gillade jag aldrig, han var ju så töntig. Sen när jag var tretton fick jag låna en nylonsträngsgitarr av en morbror.
Först visste jag inte om att en gitarr skulle stämmas, så jag spelade på den som den var. Jag satt där och tog ut melodier och hade inte en tanke på att spela harmonier. Så där höll jag på nåt halvår och en dag kom det en reparatör hem och sa att gitarren var totalt ostämd. “Vaddå ostämd?”, sa jag, “Jo, så här ska det vara”, sa han och stämde den. Så det var bara att börja om från början igen.
— Det här var ungefär när Beatles kom?
— Jo, fast sen när jag hörde Stones tyckte jag att det var mycket skojigare, det var styggare. Det fanns ju en hel del schlagers kvar hos Beatles.

stämde med champion jack

Samtidigt såg jag Champion Jack Dupree på TV och det gick utanpå det mesta man hört, och man kände att det stämde. Det var ungefär samma sak som Elvis, fast ännu mer avskalat och jordnära.
— Det kom ju en våg av blues i kölvattnet av Beatles och Stones.
— Ja, fast det vår jävligt ont om skivor med svart blues då. Det fanns en och en annan med Josh White, men det var inte så skojigt. Sen fick man höra Buddy Guy, John Lee Hooker och de andra. Samtidigt dök B.B. (King) upp, jag hittade min första skiva med honom -65. Sen var det bara han som gällde.
— Hade du börjat spela ihop med andra då?
— Jo, jag hade spelat lite med folk då, men jag fick sluta för att de tyckte jag var för bra. Från -66 spelade jag till och från med Slim. Först kallade han sig Enskede Slim, sen arbetade han sig upp till Stockholm Slim. Sen blev han bara Slim, rikstäckande så att säga. Jag hoppade in i hans band och blev permanent 1970 efter en spelning på Gazell i gamla stan, där jag vikarierat för nån annan.
— Det var bara att hoppa in? Du kunde alla hans låtar och så?
— Det var ju blues man spelade. Men det var en stökig ensemble. Slim hade sin uppfattning och alla andra sina, så han blev rätt överkörd. Han spelade ju akustiskt piano, så han hördes inte så bra. Ungefär så spelade jag in de första plattorna, en med Slim och en med John Holm.
— Så du hade blivit etablerad relativt snabbt, om du användes som studiomusiker också?
— Jonte kände jag sen -64. Det var faktiskt jag som sa åt honom att börja skriva på svenska. Innan var det folkmusikgrejen som gällde väldigt mycket. Det fanns ju 20000 Svenne och Göran och Anders i Sverige då med sina munspelsställningar, så jag sa åt honom att göra egna grejer. Fast det hade han nog gjort ändå.
— Det här var strax efter den stora Gärdesfesten. Hade du något med den rörelsen att göra?
— Musikaliskt hade vi inget släktskap, jag tyckte det lät för jävligt många gånger. Men politiskt låg jag väl rätt nära. För mig gällde bluesen. Jag hade börjat skriva material till en egen LP, men det var ingen som var intresserad av att ge ut den. Istället gjorde jag en singel på samma bolag som Jonte 1971, under en pseudonym “Cool Hambone”, för de sa att om man hette något svenskt skulle det aldrig spelas på diskoteken. Plattan gick faktiskt upp på tio-i-topp.

cool hambone var jag!

I samma veva som den släpptes var Jonte och jag i Norrköping och gjorde en direktsänd radiogrej, och då säger Anders Klintevall: “Fan, vilken låt jag hörde, I’m so tired, med en kille som heter Cool Hambone”. “Men det är ju jag”, sa jag. “Äh, larva dig inte”, sa han. Han trodde inte på det.
— Ändå dröjde det ända till 1975 innan den första LP:n kom ut.
— Ja, jag var runt på en massa skivbolag, men ingen ville ge ut mig. Jag fick sparken från Slim -73, och sen fick jag göra en platta året efter. Men samma vecka som den släpptes las skivbolaget ner. Det var ju inte det bästa utgångsläget för en debutplatta. Året efter gav MNW ut den igen, och då sålde den rätt bra.
— Vad gjorde du för övrigt under de här åren?
— Jag tog studenten -68, jag var i den sista kullen som gjorde det. Sen jobbade jag på posten ett par år och började sen läsa på universitetet. Men det var mest musik, det var det jag ville syssla med.
— Hade du hittat din stil redan till den första LP:n, jag menar det där hårda, råa. Fanns det från början?
— Det tror jag. Det som har utvecklats under åren är sången, den har större bärkraftighet nu. Det var mitt största problem att få sången uthärdlig.
— Hur då menar du? För lyssnarna eller dig själv?
— För både och, faktiskt. De skrev om de första skivorna att här har vi snubben som låter som om han hade svalt en grävling eller som en sönderrostad orgel.
— Hur tog du det? Fick du lust att lägga av eller ringde du och skällde ut dem?
— Nej, det har jag aldrig gjort. För i och med att man ställer sig på en scen eller släpper en skiva, då är man också tvungen att ta att alla får anse vad fan som helst om en. Om man skulle bli sur för att man anser sig dåligt behandlad av en recensent, då ska man nog inte ägna sig åt det här.
— Varför kom det att enbart handla om blues för dig? Har du nånsin spelat nån annan musik?
— Strax innan första LP:n spelade jag nån slags avantgarde-musik, men det la jag av med. Bluesen blev på något sätt en slags religion. Den stämde så bra med den världsbild jag redan hade, så det gick inte att skilja åt.
— Är det därför som det du gör känns så äkta på något vis? Jag menar att om ABBA känns oäkta reagerar ingen, men skulle en bluesmusiker låta som att det han gör bara är konstruerat, kan ingenting i världen rädda det.
— Det är väl ingen som förväntar sig något annat av ABBA. Det är ju underhållning, men bluesen ska försöka säga några sanningar om livet. Och sen är man alltid någon annanstans i bluesen. Dessutom har jag haft politiska motiv, även om det är inopportunt att säga det idag.

kamp, kärlek och stålar

Många tror att blues bara handlar om olycklig kärlek, men det är inte sant. Speciellt den blues som fanns före andra världskriget var inte alls speciellt inriktad på kärlek. Man sjöng om de saker som hände i de städer man bodde i, hur sheriffen var och sånt.
Men de två stora grejorna inom bluesen är ändå kärlek och stålar, och det är de saker jag också hakar upp mig på. Men det finns en massa kamp i blues också. När man hör exempelvis Elenore James och Muddy Waters, hör man att det är kamp det handlar om. Men skulle de ha sjungit vad det egentligen handlade om, skulle de ha blivit skjutna. Det var en massa saker man inte fick säga, speciellt i sydstaterna.
— På förra plattan har du en låt som heter “Bluesman”, som handlar om självförakt. Har bluesen krupit innanför skinnet på dig själv? Vad är det du har sålt för pengar? Din ärlighet, ditt liv eller…?
— Det är väl så att har man spelat en sång kanske tusen gånger, det är ju mitt sätt att förtjäna mitt uppehälle, så upphör det till slut att bli något annat än ljudmassor. Hela det här uppträdandet blir en smula som en idrottsprestation. Publiken tar ingen hänsyn till om man själv skulle vilja gå upp på scen, eller om man är dödstrött för att man just rest femtio mil. Men det är helt riktigt, det ska de strunta i. Men ibland…
— Det där är ju lite av den klassiska “skratta Pajazzo”-konflikten. Clownen som gråter invärtes, men ändå måste gå upp på scen och få publiken att skratta.
— Ja, fast i mitt fall handlar det om att gå upp och gråta. Skämt åsido, det handlar om att försöka säga sanningar om sig själv och om hur man ser på omvärlden, samtidigt som man ska försöka tjäna pengar på det.
— Den här låten “Howling Wolf”, handlar den om dig som bluesman? Mannen som alltid är på väg och vägrar att inordna sig.
— Nja, det är en frihetssymbol, ja, vargen är det överhuvudtaget. Jag satte Howling Wolf och hans musik i motsatsställning till den rådande underhållningsmusiken i Sverige. Jag avskyr allt det där, jag orkar inte se svensk underhållning, i 95 procent är det så jävla dåligt och så oäkta att man bara blir trött och ledsen. Jag vill inte delta i den svängen. Men du ser ju samtidigt hur inordnat jag lever här.
— Menar du med villa och familj och så?
— Ja, ibland blir jag så jävla trött på mig själv att det bara inte är sant. Jag tror jag är väldigt kluven överhuvudtaget. Men det går inte att både äta och ha kakan kvar.
— Kommer du att hålla på med att åka runt och spela och göra skivor om tio år, tror du?
— Jag skulle inte hålla det för otroligt. Det beror på om publiken fortfarande vill höra mig. Men ens egna krav på musiken och texterna höjs hela tiden, så där kanske det finns en anledning att sluta. Texter som jag 1974 tyckte var jävligt bra, skulle jag inte ens vilja spela in idag.
— Vad är det som avgör om någonting är bra? Speciellt om du själv har gjort det.
— Det som är avgörande är om det är äkta. Om man vill säga nåt äkta och sen gör det på ett bra sätt.

om alltings jävlighet

— Samtidigt har jag ju skrivit en massa texter om alltings jävlighet, och då är man tvungen att hitta nya infallsvinklar hela tiden, så att det inte blir samma sak.
— Slutligen skulle jag vilja fråga lite om den nya skivan, “Bortom Synd Och Skam”. Är det en typisk Rolf Wikström-platta?
— Både och. Den skiljer sig lite från de övriga. Låtarna är mera koncentrerade. Det är mera snabba låtar och inte så mycket solo.
— Men det finns en låt du inte har skrivit själv, som du verkligen gör på ditt speciella sätt. Jag tänker på “En valsmelodi”. Hur kommer det sig att den är med?
— Jag har haft den i huvudet länge. Den dök först upp när jag läste om 30-talisterna i Sverige. Nils Ferlins text är så oerhört naken. Jag tycker att det försvinner i de versioner som finns. Den handlar ju om utsattheten.
— Kan man säga att det var den tidens blues?
— Definitivt, vi har ju spelat den på scen ett bra tag nu, så det föll sig naturligt att ta med den nu. Det känns väl som om den är Låten på den här plattan.
Sa Rolf samtidigt som bandet tog slut. Efteråt berättade han att alla hans plattor sålt ungefär lika mycket, men att 6000-7000 nu är mycket mera än 6000-7000 för fem, sex års sen. Man kan se det som att han erövrat en större del av marknaden, “om man räknar det i bråkdelar av promille”, sa han med ett skratt.
När jag några dagar senare såg honom på scen med sin grupp Hjärtslag (Ali Lundbom på trummor, Kristofer Hansen på bas, Lars Olofsson, klaviatur, Malte Sjöstrand på sax och orgel och Bengt-Göran Staaf som ljudtekniker), slogs jag av att Rolf Wikström dessutom är en av landets mest personliga gitarrister.
När han till publikens högljudda förtjusning började sjunga sin “Bluesman”, tänkte jag att det är nog för att han troligen fortfarande åker runt om tio år, skriver sina sånger, spelar in sina skivor som säljer sina 6000-7000, allt detta för att man tror på honom, även om, eller kanske just för, att han sjunger:

“Jag sålde min sanning för pengar
Så den blev fadd och falsk
Jag köpslog om mina känslor
Tills jag inte kände nånting alls
Bluesman, sjöman, som aldrig kom från land
Jag drömde om de stora haven
Men blev sittandes i land.”