Att bli populär bland den yngre tonårspubliken i Sverige är något av ett vågspel. I ett halvår är man populär, man drar rekordpublik till sina spelningar, tidningarna skriver spaltmetrar…
Så plötsligt är allt över. Den tidigare så begeistrade publiken lyser med sin frånvaro. Den har redan hittat ett nytt sexmånadersobjekt.
Niels Jensen gick aldrig att placera i det facket.

En som mot sin vilja höll på att bli ett sexmånadersobjekt var den nittonårige musikern Niels Jensen. Efter sin roll i Staffan Hildebrands film “G” började en hårdlansering av den då sjuttonårige skåningen.
Niels Jensens dåvarande producent Dan Tillberg var mycket mån om att Niels skulle komma fram, den första LP-skivan “Vildkatt” hårdbearbetades för att passa in i den vanliga tonårspopsfåran och som kronan på verket trycktes den lilla devisen “med i filmen G” på omslaget.

provocerande vildhjärna

Det visade sig dock efter ett tag att det inte gick att placera Niels i det rara tonårsfacket. Visst gjorde han lättsmält popmusik. Visst var han så där gullig som tonårsflickornas dröm skulle vara. Visst ställde han glatt upp på posering till popbildtidningens Okejs läckra fyrfärgsaffischer…
Men samtidigt var det något som inte stämde. Niels gav lite väl provocerande svar i sina intervjuer. Och när brytningen med Tillberg var ett faktum släpptes en smärre vildhjärna ut.

“Jag är medveten om att jag har förvillat många mediamänniskor, kanske främst för att jag inte har tagit ställning i frågan om vad som är en musiktidning. Jag har lika ofta ställt upp för Okej som för Schlager.
Och varför inte, förresten. En bra artikel är en bra artikel oavsett vilken tidning som den publiceras i.
Ett annat sätt som jag förvillar människor med är genom att spela roller. Dels är det ett sätt att bevara mig själv och min privata person. själva verket är jag nämligen nästan enslig av mig, umgås kanske med fyra personer som känner mig ordentligt.
Dessutom anser jag att mitt sätt att agera offentligt är min konst helt enkelt.”

En sida av sitt sätt att agera visade Niels 1982 när han sjöng sin egen finstämda ballad “Pappa kom hem” till playback i TV-programmet “Öresound”. Istället för att — som de flesta andra medverkande — ansträngt simulera instrumentutövning gick Niels lugnt fram och tillbaka i studion och när låten så krävde, satte han sig i en trappa och betraktade sina händer. Alla desperata åthävor var borta. Kvar fanns bara en ung kille som sjöng om en för honom angelägen händelse.
Vid sina scenuppträdanden har Niels däremot gjort tvärtom. Han har gärna byggt upp scenshower, han har för övrigt byggt upp fyra olika shower under två år! Och då är ingenting heligt…

“Jag tror faktiskt att jag har rört om ordentligt i sinnena hos folk. Det är en oerhörd “feeling” att stå på scen och varför ska man då inte passa på att ge folk en upplevelse? Det är till exempel inte alla som vet att man kan använda sig av borrmaskin i rockmusik. För att inte tala om vad man kan göra med ett regnställ…
Däremot har jag fått en mycket kluven inställning till folkparkerna och i fortsättningen hoppas jag att slippa konserter där. På något sätt har folkparkerna slutat att vara den familjeattraktion som den en gång var. Numera liknar folkparken mest ett slagskepp.
Att publiken exempelvis kastar stenar och flaskor mot en är nästan en vardagsföreteelse. Vid något tillfälle har jag snackat med några kastare efteråt och då har de inte kunnat förklara varför de har kastat.
Och herregud, vad ska de ta sig till egentligen. Vi hade bland annat en spelning i en riktigt liten håla för ett tag sedan. Det enda nöjesutbudet visade sig vara en pizzeria som saknade rättigheter och som stängde klockan tio på kvällen!
Och det är inte ett enstaka exempel, det finns tusentals likadana småorter i Sverige. Det enda man kan göra där är att åka till “parken” för att se vad som är på gång.”

Att ha varit i musikbranschen sedan femton års ålder har givit Niels en och annan läxa. Finns det pengar att tjäna på något konstnärligt finns det ofta riskvilligt kapital i närheten.

dans kring guldkalven

Men samtidigt finns det ett stort antal skojare som hellre än gärna är med i dansen kring guldkalven. Och då gäller det för guldkalven att se upp. Annars kan fallet bli väldigt hårt…

“Jag har faktiskt uppskattat att vara med i den kommersiella världen. Det har lärt mig massor. Som när jag gjorde en reklamfilm för BASF kassettband.
Lasse Hallström (som bl a gjort “En Kille Och En Tjej” och “Jag Är Med Barn”) regisserade. Under inspelningarna passade jag på att fråga allt vad jag kunde. “Vilken stämning vill du ha här?”, “Vilket budskap vill du föra fram med det här?” osv. Därför blev reklamfilmen mer än bara ett jobb. Jag agerade med varje nerv i kroppen!
Baksidan på medaljen blir att man ofta får höra att man har sålt sig och liknande uttalanden. Det anser jag vara skitsnack! Tvärtemot många andra anser jag nämligen att det finns en skillnad i produktion och marknadsföring. Det viktigaste när man producerar ett konstverk är att vara fullständigt ärlig mot sig själv. Där ska man inte snegla eller titta på vad som säljer.
Men när man sedan marknadsför den slutgiltiga produkten anser jag inte att det är något fel att använda de kanaler som finns. Det anser inte jag vara att sälja sig!
För sanningen är den: jag står för det jag gör och jag är jävligt glad när jag ser alla möjligheter som finns.”

Niels är för närvarande aktuell med sin tredje LP som har fått den speciella titeln “The Great Sightseeing Tour”.
På den har han för första gången mer eller mindre total kontroll över inspelningarna. Han producerar själv. Han spelar alla instrument utom gitarrer och bas som spelas av Zzang Tumb-ledaren Latte Kronlund. Dessutom har exempelvis musiker som Michael Dee bidragit till plattan.
Fördelen med att producera anser Niels ligga i det faktum att man slipper att diskutera sina idéer med andra. Man kan vara fullständigt kompromisslös om man vill.
Producerandet har dock gett Niels Jensen blodad tand. Han producerar gärna andra grupper. Om det nu skulle vara någon som vågar, tillägger han lite lätt sataniskt.

“Senaste tiden har jag blivit allt mer intresserad av konstmusik och främst den som görs i New York. Artister som Laurie Anderson och Peter Gordon tilltalar mig, lika mycket beroende på deras musik som på deras inställning till musik. Speciellt Peter Gordons uttalande om att använda vardagsföreteelser i konsten tog jag åt mig. Det var precis saker som jag själv burit på länge!
Jag försöker själv plocka in avantgarde i min egen musik. Mina scenframträdanden betraktar jag till exempel som ren performance art. Jag gör också industrimusik tillsammans med Michael Dee. Vi undersöker hur olika plåtljud låter.
När det gäller min egen musik vill jag att det ska låta som ett mellanting mellan… papier mache och stål… (skratt)…”

Förutom musiken har Niels, som säkert de flesta känner till, en massa järn i elden. Under året som har gått har musiken varvats med filminspelningar, bland annat Bo Widerbergs “Mannen Från Mallorca” och TV-satsningen “Rycket”.

video med livingstone

Dessutom har Niels samarbetat med videofilmaren Doktor Livingstone för att göra en video till titelspåret på den nya LP:n. Videon har haft en snål budget på 17000 kronor men har tydligen ändå sådana kvaliteter att den för närvarande visas på en videomässa i New York.
Vad som däremot kanske inte är allom bekant är det faktum att Niels gärna ställer sig bakom ett staffli.

“Jag har under flera år arbetat med att måla och teckna. Egentligen har jag ingenting emot att göra en utställning, men som det ser ut nu så får det vänta. För närvarande är jag nämligen intresserad av en mängd olika konstinriktningar och det brukar faktiskt sluta med pannkaka av alltihop!
När jag ställer ut kommer helheten att vara det viktigaste att få fram. Överhuvud taget är det något av en ledstjärna för mig… att få fram helheten.”