Det finns en målmedvetenhet i Annas ögon. När hon var 15 år uppträdde hon för första gången inför publik i Västerås. Idag letar Anna musiker för en LP och en turné.
Bara ett viktigt telefonsamtal på morgonen kan stoppa henne…

Solen skiner och små, lätta moln syns på Stockholms himmel. Anna-Carin Larsson låter lite sömnig i telefonen:
— Om en timme på Strand-cafét är okej, men hur känner jag igen dig?
Bandspelare och kritstrecksrandig kostym.
— Och en nejlika i knapphålet, skrattar hon.
Duger en ros?
En ros duger. Anna-Carin känner igen mig och får höra historien om den första svenska rosen Gabriella, uppkallad efter odlarens dotter.
Men varken rosor eller vackra stockholmsflickor har med Anna-Carin Larsson att göra. Det här ska handla om en vacker, och framför allt duktig, västeråsflicka som officiellt sysslat med musik i åtta år och spelat i fler band än det går att hålla reda på.
— När jag var tio år började jag i musikklass i Västerås. Frånsett att jag tyckte om undervisningen, tyckte jag det värsta var fjäskandet som många visade vår lärare. Men trots allt verkade han gilla mig ändå, fast att jag vägrade sjunga på högmässor, konfirmera mig eller ta extralektioner hos hans fru som är musikpedagog.
Det finns en målmedvetenhet i Annas ögon. Den har antagligen alltid funnits där. När hon var 15 år uppträdde hon för första gången inför publik i Västerås, som tonåring flyttade hon hemifrån och utbildade sig till barnsköterska.

SPELADE MED LUPUS

— Min familj har alltid stöttat mig musikaliskt, det var deras idé att jag skulle gå i en musikklass, själv ville jag inte. Men jag har antagligen revolterat genom att spela rock’n’roll med Lupus.
Lupus var, vid sidan av Pugh Rogefeldt & Rainrock, Västerås mest kända rockband.
— Jag sjöng inte bara, utan spelade elgitarr också, betonar Anna. Vi la av efter en turné i Västtyskland våren 1982. Då hade skivkontrakt varit på gång, men ingenting hände och vi gick åt olika håll.
Ur Lupus föddes Monaco Blues Band, vars Blues Brothers-look har gett dem framgångar i Sverige och utomlands. Anna-Carin har de senaste två åren satsat på en solokarriär.
— Jag gjorde en demotejp tillsammans med en gitarrist och låtskrivare från Västerås. Så började jag gå runt med den på olika skivbolag i Stockholm. Det var när Carola-febern rådde, och en kille ville göra mig till en ny Carola — men det ville inte jag. Så jag tackade nej till att sjunga en Vicki Benckert-låt i schlagerfestivalen i år.
Det är rock som Anna (som hon förkortat sitt namn till) vill sjunga. Debutsingeln heter “Små, lätta moln” och är signerad Torbjörn “Pugh” Rogefeldt. Anna ser plågad ut när jag ber henne berätta varför det bara blev Pugh-låtar.
— Upprepning, säger hon lagom spydigt och skrattar. Det var ju så här: vi hade spelat in flera bakgrunder, bl a mina låtar också, men musikerna som spelar på singeln, The Radio och Pugh, var ute och turnerade och jag arbetade i Västerås. Det blev struligt och de bakgrunder som satt bäst var “Små, lätta moln” och “Himmel”. Jag ville arrangera om mina egna låtar. Jag tror att det var ett bra val.
För den oinvigde lyssnaren är det bra att känna igen låten.
— Ja, lite psykologiskt. Det var The Radio som hade arrat “Små, lätta moln” på det här sättet. Problemet var att den var så lång, över sex minuter, innan vi bantade ner den.
Nu letar Anna efter musiker till en LP och en turné. Hon har hjälp från skivbolaget Intersound och bokningsfirman EMA-Telstar.
— Mina kompisar från Västerås bor kvar, Monaco Blues Band har sitt, men det ska helst vara musiker från Stockholm, det underlättar. Till plattan blir det nog mest mina egna låtar. Man spelar ju alltid in ett gäng låtar och sedan sållar man och kanske plockar in något annat.
Så Anna sitter i sin etta och matar sin katt och skriver låtar.
— Jag sjunger nog varje dag, idéer finns det gott om.
En av låtarna heter “Ockulta drömmar”.
— Den har en bra melodi, men jag vill nog göra om arret på den, säger Anna och ser drömmande ut för en sekund. Jag är intresserad av det ockulta och det mystiska.

SPÄD OCH STARK FISK

Vi gissar varandras stjärntecken och kommer nästan rätt båda två. Jag säger “tvilling” och drar på det.
— Jag är fisk, men har accendenten i tvillingarna. Accendenten — det är så du uppfattar mig.
Anna har inte en Doctor Jekyll & Mr Hyde-personlighet, utan det finns två sidor som kompletterar varandra. Den späda tjejen med den starka viljan att lyckas.
— Många uppfattar mig som liten och späd, men det gillar jag inte, säger hon med glimten i ögat.
Andra fällor som manliga journalister lätt hamnar i, är att betona den sexuella anspeglingen av Anna.
— Lokaltidningen hemma i Västerås intervjuade mig en gång. Bilden de använde hade en fotograf tagit på skoj, jag ligger ned med huvudet stött på armbågen och killarna i bandet ligger runt omkring mig — ironiskt! I tidningen var killarna bortretuscherade och jag framstod som ett objekt. Jag gick inte ut på två veckor, så sur blev jag.
Framgången har, som bekant, sitt pris.
— På sätt och vis har jag försakat andra saker, musiken har alltid gått i första hand. När jag har arbetat som barnsköterska så har jag aldrig velat ta några längre eller fasta tjänster, vilket jag har missat ekonomiskt på. Jag har alltid garderat mig, om det skulle hända något med musiken. Men, det är ju mitt eget val.
Anna har temperament, speciellt på mornarna.
— Jag är odräglig på mornarna. En gång ringde en person tidigt och väckte mig och frågade om jag ville ha ett jobb. Jag var arbetslös, men fräste: Nej, jag vill inte ha något jobb. När jag hade vaknat till ordentligt ringde jag tillbaka och bad hövligt om ursäkt och fick jobbet.
Hoppas inget viktigt telefonsamtal kommer på förmiddagen. Något annat kan inte stoppa den här tjejen.