Om jag säger Solna tänker väl de flesta på AIK, fotbollsstadion och The Black Army. Men denna del av Stockholm är även ett säte för ett par av landets mer subversiva rockgrupper vars rivigt fuzzade och kaxiga slyngelrock är en frisk, välbehövlig fläkt, jämförlig endast med en handfull andra band — varav de flesta kommer från landets södraste regioner (rätta mig om jag har fel!).
Hur som helst, från Solna kommer The Nomads och The Pyromaniacs — de förstnämnda på väg ordentligt med skivkontrakt och turné i Frankrike, och de sistnämnda förhoppningsvis på gång också.
För lite mer än ett år sedan kom en charmig version av The Strangeloves’ gamla fina “Cara-Lin” ut, kanske lite i tamaste laget men ändå med varaktiga kvaliteter — bra sång och en hel del inneboende vitalitet.
Nu börjar det röra sig för gruppen igen. För trots en längre turné med The Barracudas i höstas, har deras aktiviteter hållt sig med ett par undantag inom huvudstadens gränser, och de har inte gjort mycket väsen av sig. Senare på hösten splittrades The Pyromaniacs för att sedan ännu en gång resa sig ur askan. Kvar är organisten och sångaren Peter Lindgren, Willy Bully på bas, och gitarristen Tommy Vee. Från en annan Solna-grupp, The Stolen Riffs, snodde man till sig trummisen Steve Danielsson och gitarrist nummer två Mats Jernström — det är denna femmannasättning som nu spelat in uppföljaren som även den är producerad av Bengt Kirschon från Madhouse — en rivig, gungande version av Shadows Of Knights “Shake”, en udda, bortglömd 60-talspärla.
Varför blev det ännu en cover, Peter Lindgren?
— Det viktigaste är en bra låt, inte vem som har skrivit den. Dessutom är det stor skillnad på singellåtar, och LP-material — våra egna låtar passar än så länge bättre på LP-skivor eller singelbaksidor. Det är betydligt svårare att skriva kanonsinglar som man kan stå för långt efter de spelats in.
Att kalla The Pyromaniacs endast för ett garageband med rötterna i det amerikanska 60-talet är något som lata lantortsjournalister bekvämt svänger ihop, mest baserat på okunnighet om vår nutids mer fräscha musikinslag.
Må vara att en stor del av slamrigheten har sina rötter i 60-talets garageband, men tillskottet är nytt och tidlöst — man är här många långa mil från tillrättalagda revivalist copy-cats som Rubber Band, Revolver och Monaco Blues Band etc etc.
Peter Lindgren och de andra blandar eget material med (mer eller mindre) obskyra covers, och innehållsmässigt har de stor bredd: från Dylans vackra “My back pages” och The Dovers’ ljuvliga ballad “She’s not just anybody” till den egna, vilt vibrattovirvlande “How does it feel” som ligger som baksida på “Shake”.
Tidigare i år spelade de in ett par låtar tillsammans med Uffe Lindquist (som hjälpte till att ge The Nomads ett optimalt rockljud på sin LP), och däribland “Lost revenge” som det låter mycket, mycket Fleshtones om, med en tuff Farfisa-orgel och superb refräng. En riktig höjdarlåt.
Själva ska The Pyromaniacs ge sig ut och spela under sommaren och hösten, dels för att knuffa lite extra för nya singeln, dels för att visa vad de verkligen är: ett bra, rivigt och roligt live-band.
— Vi har haft ett tjugo-trettiotal spelningar under våren runt om i landet, och kommer försöka få ordentligt mer under hösten också, även söderut den här gången eftersom vi inte har varit där förr. Efter “Shake” får vi se vad som händer. Går den bra kan det bli en mini-LP eller en vanlig platta till hösten.
Känner ni er inte påtända redan?