Helsingborgs nya bidrag till skivsamlingen är bodybandet The Covenant som nyligen släppt sitt debutalbum “Dreams Of A Cryotank”. Namnet på plattan syftar på en idé om en livsuppehållande behållare för organiskt liv och ger en vink om plattans tema. Detta högenergiska och stundtals brötiga band som varvar body med tuff techno består av tre unga män: Eskil Simonsson som sjunger och gör musiken, Joakim Montelius som plitar texter och Clas Nachmansson som har hand om gruppens performance. De har spelat ihop sedan 1986 då de startade ett hobbyband där alla kompisar som ville fick vara med. 1989 bildades The Covenant med den sättning bandet har idag.
Jag ringde upp Eskil för en pratstund och trots det något sega och avslagna humöret fick jag till slut ur honom en hel del. Jag började med att fråga vilka de är och Eskil berättade att de är tre grabbar som för närvarande studerar i Lund. Eskil läser fysik, Joakim arkeologi och Clas är snart klar med studierna i kemiteknik. Eskil berättar om deras liveframträdande och gruppens performance:
— Vi spelade ganska mycket live de första åren. Vi tycker det är jättekul att spela, det blir lite mindre seriöst och roligare än vanligt studioarbete. Vi är ju dock lite begränsade liksom alla synthband med tanke på att instrumenten inte tillåter så stora utsvängningar när vi skall spela live. Vi brukar därför ha några kamrater med på scen som hjälper till med vårt performance.
Det är Clas som håller i The Covenants scenframträdande och detta är en utmärkande del i deras spelningar. De använder sig av svarta plastsäckar tillsammans med blomsterpinnar och Jofahjälmar som de förvandlar till cybernetiska utstyrslar à la fågelskrämmor. Det är med andra ord kul att se dem live då de, till skillnad från en hel del andra synthband, använder sig av lite egna uttrycksmedel och inte står som fastfrusna vid instrumenten.

Covenant har inga direkta budskap i sin musik. Eskil berättar att det är klart att de vill säga något men inte med rena budskap, för det blir gärna lite övertydligt när man har med sådana.
— Men när en sampling kommer tio gånger i följd så får den en sådan kraftig mening att man tänker till; vad är det de vill säga egentligen?
Det som Eskil syftar på är en upprepad atombombssprängning i låten “Shelter” som avbryts helt abrupt av vacker fågelsång.
Vad anser du om dagens cyberpunk, den trend som det blivit med musik och kläder?
— Jag tror inte att det finns någon cyberpunk-musik egentligen. Cyberpunken är ju alltid femtio år in i framtiden. Det är det som jag tycker är poängen med den; just visionen inför framtiden och att man ju aldrig kommer dit. Om man säger att något som finns är cyberpunk, så är det inte cyberpunk, förklarar han.
Tycker du att det är positivt med band som följer trender och mainstreamströmmen?
— Jag anser att ett band får göra vad de vill. Har några harvat i tio år och är väldigt smala i sin musik förstår jag om man tycker det är kul att plötsligt kunna sälja tio, kanske hundra gånger mer. Trender och sånt handlar ju mycket om att språket, främst generationsspråket, förändras, att de som är femton år uppfattar saker på ett annat sätt och lyssnar på annan sorts musik som talar för just dem. Det är ett alternativ till förändring.

Vi kommer in på Eskils utbildning inom fysik och jag frågar hur han tror att framtidens elektronik kommer att utvecklas. Om han tror att vi kommer in i ett “Bladerunner-samhälle” där det finns utbytbara kroppsdelar och cybernetiska hjälpmedel.
— Om man tänker på att det bara var ett halvår sedan man lyckades få en helt döv människa att uppfatta ljud genom “cyberteknik”, alltså ett maskinellt interface som är till för människan så kommer det nog fortsätta i den riktningen. Man kommer nog i framtiden även kunna koppla en digital kamera till syncentrat i hjärnan, men det skulle bli väldigt dyrt, säger han skrattande.
— Men jag tror inte att vi kommer att hamna i ett sådant science-fiction-samhälle som i filmen Bladerunner.
När jag frågar Eskil om någon av dem har någon speciell hobby eller liknande som kan säga oss en hel del om deras personligheter blir jag mycket överraskad av hans svar.
— Jag anser egentligen att vi som personer är helt oviktiga när det gäller musiken, och det är oväsentligt vad vi är för några och vad vi tycker.
Är det kanske så att ni är redskapen, att musiken gör er och inte tvärtom?
— Det är ju lite av teknikskräck, att vi skulle vara slavar under datorn, men det är vi som styr och datorn gör som vi vill, men musiken i sig är viktigast.
Han svarar ändå på min fråga om deras hobbys och jag får veta att han älskar att vandra i fjällen på sommaren och att se b-science-fiction-filmer samt att Clas är en året-runt-badare (!).
— Men han brukar inte få med så många när han skall ta årets första dopp…