Pouppée Fabrikks frontman Henrik Björk har tagit av sig kängorna och bomberjackan. Istället har han anlagt bockskägg, tatuerat halva överkroppen och kört in metallringar i så många kroppsdelar som möjligt.
Med den gamla välordnade uniformen försvann också det kliniska soundet. In i ljudbilden kom två death metal-gitarrister mullrande och Sverige blev ett bodyband fattigare och ett technotrashband rikare.

Henrik Björk syntes på Hultsfredsfestivalen. Inte bara under den timme bandet manglade sönder publiken i Teaterladan, utan hela tiden. Överallt. En kille som inte bara är dryga två meter lång utan dessutom glider omkring i en lång silverfolie-rock och har tjocka ringar både i öron, näsa och bröstvårtor går inte att missa.
På Hultsfredsfestivalen blir man i och för sig inte särskilt förvånad över extrema utseenden. I vanliga fall. Men får man syn på en av Sveriges mesta hårdsyntare i ovannämnda mundering så rycker man onekligen till.
Vart har bomberjackan tagit vägen? När försvann de välsnaggade prydlighetsidealen? Var kan man nu hitta de ultramonotona DAF-tongångarna? I en något improviserad intervju på en liten gräsplätt utanför festivalområdet försökte Henrik Björk hjälpa till så gott det gick med att lösa dessa intrikata frågeställningar.
— Det blev segt att hålla på med synth i längden. Det var som om vi bara trampade på i samma gamla fotspår. När vi inte ens lyssnade speciellt mycket på synthmusik själva längre, behövde vi göra något nytt och radikalt, berättar han.
Och varför det radikala imagebytet? Kändes den gamla stilen med kängor och MA1-jacka pinsam till slut?
— Nej, det tycker jag inte. Man var väl helt enkelt en synthardjävel. Och, vad f-n, det är klart man fortfarande har kvar sina kängor och sin bomberjacka.
Så det hade inget att göra med att ni kunde framstå som militanta, locka till er skinheads och nassar till konserter?
— Jag vet vad jag själv tycker om saker och ting och skiter i vad alla andra anser. Jag ser ut hur f-n jag vill. För min del får folk ha tatuerade hakkors i pannan eller vad som helst, det har inte jag med att göra ändå. Det är upp till var och en.
I vilket fall som helst så lär Pouppée Fabrikk modell ’93 ha lättare att hitta en bredare lyssnarkrets än den man hade innan. Piercing är hippare än uppkavlade byxor, och technotrash är stort. Både Ministry och Nine Inch Nails säljer otroligt bra både i Europa och USA. Henrik Björk känner sig dock inte helt nöjd med att sorteras in i samma genre som dessa.
— Nine Inch Nails har jag inte hört, men om man jämför med Ministry så tycker jag inte att vi låter speciellt lika. Deras gitarrer har ett rent trash-sound medan våra är helt nedstämda. Mörkare. Vi är mycket mer besläktade med death metal än med trash. Ministrys gitarrer är till och med rätt mesiga, säger han.
Om man jämför vanlig trash eller death metal med technotrashen så har ju den senare blivit mer uppmärksammad och accepterad. Vad tror du att de gamla varianterna saknade eftersom det är på det viset?
— Fantasi. I och med att man öppnar sitt sinne och vågar plocka in lite apparater och samplers så blir det intressantare. Trummor, gitarr och bas blev väl alltför uttjatat till slut. Det som fattades var variation, precis som inom den tyngre syntmusiken.
Så vilken publik vänder ni er först och främst till nu? Release-köpare eller folk som läser Heavy Mental?
— Både och, givetvis. Fast den nya plattan är ändå mer metal än synth. De gamla fansen kan känna igen sig eftersom det egentligen är samma gamla musik i botten, fast översmetad med gitarrer. För deras skull har vi låtit en låt på nya plattan vara helt ren från metalinslag.
Henrik och jag sitter sedan och funderar på om de ändå inte är det första technotrashbandet i Sverige. Andra grupper har ju gjort en och annan låt, men inte haft en genomgående linje på samma sätt som Pouppée Fabrikk nu har. Senare, långt efter att intervjun är slut, kommer jag ihåg Peace, Love and Pitbulls och dunkar pannan mot en bordsskiva.
Henrik berättar också om New Music Seminar i New York. Det är en jättemässa för skivindustrin där band och bolag från hela världen visar upp sig och knyter kontakter. I juli 1993 var lilla Energy Rekords där och hade Pouppée Fabrikk med sig.
Den viktiga USA-marknaden har alltid varit ett gissel för Pouppée Fabrikk. Tidigare hade man strul med ett licensavtal, vilket gjorde att man annonserade om CDn “Crusader” i alternativa musiktidningar över hela landet utan att plattan fanns på marknaden.
— Men jag tror att det har löst sig nu, säger Henrik. Energy träffade nya kontakter så att USA-distributionen nog kommer igång.
Pouppée Fabrikk gjorde också två spelningar i New York. Den ena var i den klassiska rockklubben Limelight, belägen i en gammal nedlagd kyrka.
— Det var verkligen en häftig lokal att spela i. En helt förnedrad kyrka om man säger så. Okristligt inredd och j-ligt tung — det hängde köttkrokar i taket. Spelningen där var helt OK med rätt stor publik. Den andra konserten var en ren katastrof. Vi skulle spela med tre andra band och blev placerade sist, efter att huvudbandet hade spelat. Det var väl tio personer kvar i lokalen när vi satte igång.
Somliga straffar Gud med en gång, som det ju så käckt heter.